Sunday, September 28, 2014

Lyft av läkar- och lärarprofessionen dess administrativa börda

Jag har som mångårig nära anhörig till åldrande föräldrar (min pappa är dock numera avliden) och 97-årig svärmor med många återkommande vårdkontakter inte undgått att förundras över vilken sorts “klokskap” som gjorde att läkare (och lärare i skolan) skulle nödgas använda uppåt halva sin arbetstid till administrativa uppgifter i stället för patientkontakter. Samma sak gäller för övrigt lärare i skolan (som tydligt märktes av vid mina döttrars och vänkretsens skolgång). Vad var det för sorts så kallad rationaliserings-expertis som rådde beslutsfattare att plocka bort de sekreterare och assistenter som tidigare såg till att inte läkare – och lärare i skolan – behöver ägna halva sin arbetstid, ibland mer, åt rent administrativa uppgifter som de ju i praktiken är rena “amatörer” på? Detta i stället för att ägna hela sin arbetstid åt vårdkontakter – respektive undervisning av elever i skolan – nödgas dessa vård- och skolprofessionens proffs nu sedan 1990-talets andra hälft gradvis lägga allt mer sin tid på andra (läkarsekreterare etc) skulle sköta snabbare, bättre och till en därtill lägre timkostnad. Något som Ivarsson Westerberg och Forsell i färska boken “Administrationssamhället” nu tydligt belagt det okloka i (= ineffektiv besparing) och som därtill lett till en ökad stress och olustkänslor för “amatöradministrerande” läkare och lärare. När dessa yrkesproffs borde använda sin långa och dyrbara yrkesutbildning till just vad de utbildats för – alltså patientkontakter och undervisning av elever. Inte att förbruka uppåt halva sin arbetstid eller ibland mer på ren administration som de alls icke är utbildade för och som andra yrkesgrupper skulle utföra både långt bättre, snabbare och till en billigare timkostnad. Och följden av denna missriktade och okloka utveckling är att vi med stor sannolikhet fått en sämre fungerande sjukvård, skola och rättsväsende (problemet är likartat inom polisen, som visserligen blivit fler men allt mera “kontoriserad”/administrativ). Detta för att vi som skattebetalare får ut mindre ur verksamheten för de pengar som budgeteras och för att yrkespersonalen överbelastas med uppgifter som de alls icke är utbildade för. När får vi se politiska beslutsfattare som verkligen inser fakta och i stället ser till att läkare, lärare och poliser avlastas merparten av sin administrativa börda med hjälp av andra stödpersoner för att i stället kunna ägna t ex minst 75 procent av sin arbetstid åt fler patientmöten, fler undervisningstimmar och löser fler och inte allt färre brott? Se där en uppgift som många medborgare skulle uppskatta om nye statsministern Stefan Löfven och hans regering, liksom de nya landstings-/regionledningarna ute i landet, verkligen nu gav prio åt under kommande mandatperiod. Lyft av profession dess administrativa börda och låt dem vara proffs i det de är utbildade för! Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Västerbottens Folkblad 2 oktober, Piteå-tidningen 6/10, NSD 7/10, Östra Småland 6/11 2014 m fl)

Monday, September 15, 2014

Maktskifte men ett maktskifte med många problem efter riksdagsvalet

Nu har väljarna sagt sitt. Det blev det maktskifte som många hoppades och ville ha i riksdagsvalet den 14 september. Stefan Löfven tar nu över efter avgående Fredrik Reinfeldt, som dessutom lämnar sitt partiledarskap för M. Men det blir ingen stark minoritetsregering som Löfvens socialdemokrater nu ska forma ihop med ett krympande MP-parti. Ett redan svårstyrt Sverige blir ännu mera svårstyrt med högerpopulistiska SD i en stark vågmästarroll som riksdagens tredje största parti (12,9 % av rösterna). Ett nyval kan tyvärr heller inte uteslutas om redan kanske ett år om Löfven inte får igenom sitt budgetförslag i riksdagen. Tyvärr blev valresultatet just den pyrrhusseger som S och landet just nu alls icke borde ha fått. Tyvärr var – trots Ms stora tillbakagång – socialdemokraternas framgång blott några få tiondelar och väljarstödet på 31,2 proc. var just så klen som jag själv tidigt tyckte mig se med tanke på den alltför defensiva och riskminimerande valstrategin att i många frågor ligga alltför nära alliansregeringen. Så nä, valresultatet var ingen överraskning för min del. Tror också det – trots maktskiftet med en skakig situation i riksdagen – är klokt inför framtiden och kanske ett hotande nyval runt hörnet att utan skönmålning erkänna att det här var långt ifrån s-partiets målsättning om 35 proc. i stöd och inte försöka lura sig själv med att det ändå är bättre än vad S får i övriga EUropa. Om man nu inte tycker att också vi ska nöja som med att vara ett "normal-Europeiskt" land. Men det är ungefär som när en tidigare stark höjdhoppare som en gång i tiden tog 2:45 men nu säger sig vara nöjd med 2:30 - och därmed heller aldrig (på grund av en ny mental spärr) någonsin mer kunna ta mer än max den höjden i framtiden. Ett stolt och tryggt folkrörelseparti argumenterar inte så defaitistiskt om man inte till redan nästa val redan är på väg att skaffa sig en ny målbild som innebär att man då rent av känner sig nöjd om partiet får 28 proc. Och sedan motiverar också detta med att man ändå gör bättre ifrån sig än många andra S-partier ute på EU-kontinenten. Och gör man så, då har Sverige rätt snart blivit ett ännu mera normal-europeisk nation, som tycker att vi inte längre ens ska ha ambitionen att "sticka ut" och vara lite bättre och mera visionära än andra partier. Och i nästa steg är risken uppenbar att ännu lite färre finner det mödan värt att ens rösta på oss i framtida val. S ledande företrädare satsade väl ensidigt hårt på en riskminimeringstaktik och talade däremot bara undantagsvis tydligt nog om sin vision av det jämlika samhället. Hela budskapet från socialdemokratin blev därmed fragmenterat, uppsplittrat i enskilda, i och för sig vällovliga sakfrågor; som sänkt skatt för garantipensionärer, en tredje ”pappamånad”, höjt tak i a-kassan, bort med stupstocken i sjukförsäkringen, byggande av flera hyresrätter och kamp för jobben; innovationsråd, energiomställning och 90-dagarsgaranti för ungdomar. Men det saknades en tydlig, ideologisk berättelse av alla dessa i små soundbites utportionerade budskap som tydliggjorde att alla förslagen syftar till just ett mera jämlikt samhälle. Det saknades också ett kraftfullt och tydligt budskap om att jämställdhet mellan kvinnor och män är en del av vår vision av det jämlika samhället, precis som vår solidaritet med invandrare, politiska flyktingar och asylsökande. Och tyvärr lät partiet också hela valrörelsen högerpopulistiska SD går fria från mera tydliga attacker och beskrivningar av vad deras önskelista till politiskt program leder till om det ska förverkligas i en kaotiskt splittrad riksdag med SD som en stark vågmästare. Nu – om inte förr – borde S i den nya minoritetsregering som snart ska formas med MP tydligt markera att grogrunden för SDs stöd måste åtgärdas. Detta i form av bl a en uppstramning av nu okontrollerat fungerande arbetskraftinvandring, skärpt och omarbetad Laval-lag (mot löne- och villkorsdumpning på svensk arbetsmarknad), en uppstädning av den vilda western-anarki som nu råder inom åkeribranschen med det omfattande missbruk av EUs cabotage-regler (inhyrda utländska förare som på usla villkor slår sönder svensk åkerinäring). Här skulle det räcka långt att stävja detta missbruk om en Löfven-ledd regering nu införde de holländska regelverket inom åkeribranschen i Sverige. Bättre a-kassa (höjt tak och ändrade kvalifikationsregler) och en sjukförsäkring som fungerar humant och ger en god inkomsttrygghet samt en tydligt program för att stänga skattegapet mellan löntagar och pensionärer är andra åtgärder som också skulle dra undan mycket av grunden för den otrygghetskänsla som gjorde av SD fick fördubblat stöd i årets val. Väljarnas otrygghetskänsla – som bar SD fram till tredje största parti – måste socialdemokratin ta på allvar och dra rätt lärdomar av inför kommande val – och det möjliga nyval som kanske lurar runt hörnet om kanske redan ett år. Men Löfven ska inte vara rädd för det snarare ha beredskap för det om man inte lyckas vinna tillräckligt stöd i riksdagen under första regeringsåret. Snarare då klippa till tidigt om det visar sig nödvändigt – också med tanke på att moderaterna när nu Reinfeldt avgår även som partiledare i vår – kommer att vara “lame duck” sannolikt ett år eller så. Nödgas en Löfven-ledd minoritetsregering överväga nyval så borde man utlysa det redan inom ett år och det innan moderaterna fått ordning på sitt ledarskap och dessa hunnit bli varma i kläderna. Slutligen är värt att notera att valdeltagandet steg ytterligare till mycket goda 83,3 procent (+1,2%). Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a LT i Jämtland 16/9, Västerbottens Folkblad, Skånska Dagbladet, Piteå-tidningen och Arbetarbladet 17/9,Östra Småland 17/9, Norrköp. tidningar 18/9,Dala-Demokraten 19/9, NSD 23/9 m fl)