En av oss - Åasa Seierstads lysande berättelse om Norge

Det är en på alla sätt kanonbra bok som Åsne Seierstad skrivit om den som låg bakom det största attentatet på Norge i modern tid. Och redan från första sidan vet vi vem som är mördaren. Ändå är boken en riktig bladvändare. Det finns till och med en bild av honom, tagen snett bakifrån, på bokens omslag. Och ganska snart förstår vi vilka som är offren i det attentat som begicks av en ung man från Oslo den 22 juli 2011. Det var Viljar från Spetsbergen, Bano från Nesodden, hennes syster Lara, Simon från Salangen och många, många andra som glatt sig så åt att vara AUFs sommarläger på Utøya. Åsne Seierstad, som slog igenom med världssuccén ”Bokhandlaren i Kabul”, har i ”En av oss” (Bonniers förlag) skildrat Anders Behring Breiviks fega attack mot det norska regeringshögkvarteret och mot de unga socialdemokraternas sommarläger på Utøya. Ämnet i sig är så dramatiskt. Här behöver man inte specialeffekter eller konstlade knep för att få läsaren att fortsätta och vända ständigt nya blad tills boken är slut efter så där 530-talet sidor. Ursprungligen hade Seierstad bara tänkt skriva en artikel för Newsweek, sedan enbart en liten bok om själva 22-julirättegången men till slut blev det en helt bok med över 530 sidor om Simon, Bano, Lara, Viljar och om Anders Behring Breivik och hur han blev som han blev – en terrorist, trots att han från början av “en av oss”. Många av sidorna i boken ägnas av naturliga skäl åt att på djupet förstå hur Anders Behring Breivik blev en terrrorist. Uppvuxen i en familj som snarast kan kallas dysfunktionell. Pappan är kall som en fisk och finns långt borta i fjärran hav. Anders blev inte en elittaggare (grafitti) i Oslonatten men han försökte slå sig in bland de stora. Han gick med i högerextrema Fremskrittspartiet (numera i regeringen med flera tunga statsrådsposter), delvis ett systerparti till Sverigedemokraterna, men lyckades inte göra politisk karriär. Ingenstans där han försökte blev han riktigt insläppt. Ansågs för udda och apart. Vid datorn sög han åt sig budskap från fascister som signaturen Fjordman och från islamofobiska hemsidor. Och där någonstans, mellan de mycket långa stunderna vid krigsspelen på skärmen, formades beslutet. Han som inte kunde bli bäst, som grafittitaggers eller i politiken, kunde i varje fall bli den värste. Och så såg han till att också bli just det. Småfifflaren Anders som sålde falska examensbevis skulle den 22 juli 2011 gå till kriminalhistorien för något helt annat, långt mer fruktansvärt. Hur kunde ordensbrodern med partipolitiska ambitioner utvecklas till en simpel barna- och tonårsmördare? Ja, psykiatrikerna kan inte ge något entydigt besked och det kan inte den lysande skribenten Åsne Seierstad heller. Men ihåligheten i Breiviks hela analys av kulturmarxismen och islamiseringen av Europa är uppenbar. Anders Breivik lånade friskt, lippte och klistrade via datorn av Fjordman och andra (och ransonerade desto sparsammare med källhänvisningar). Resultatet blev en tämligen osorterad, osmält rappakalja men där allmänt högerextremt tankegods utgör basen i hans manifest. Inslag i Breiviks idévärld är närmast absurda, som detta med att han sade sig vara kommendör i den antikommunistiska och norska motståndsrörelsen mot islamisering av Europa och Norge. För att ytterligare manifestera och bekräfta detta styrde han ut sig i en Buttericksliknande uniform, liksom för att ge galenskapen en egen uniformsskrud. Till yttermera visso så ville – men nekade, självfallet - han även bära den egenkomponerade uniformen i rätten, där hans terrorgärningar blev föremål för en juridisk prövning och senare dom. Seierstads beskrivning av massakern på Utøya är mycket smärtsam. Breivik uppträdde med samma oempatiska grymhet som vilken lägervakt som helst i Auschwitz. Och precis som vakterna där ansåg Breivik att hans gärning var ett viktigt inslag i det som kallas kampen. På AUFs sommarläger på Utøya jagades vettskrämda tonårsbarn runt av en till polis utklädd gärningsman och fegt lurade Breivik in de unga i sina fällor. Men hur smärtsamt det än är att läsa, så är det ändå ingenting mot hur de anhöriga drabbades - och där kan man tala om ett lidande som aldrig lär gå över. Det var många som den 22 juli 2011 fick stifta bekantskap med ondskan en fredag eftermiddag på en ö i Oslofjorden. Och han som då representerade ondskan var “en av oss” – och ingen utifrån kommande terrorist. Tveklöst kommer Åse Seierstads lysande bra skrivna bok att bli ett ofta åberopat standardverk när det gäller att beskriva det ofattbara som skedde på Utøya och i regeringskvarteret i Oslo. En annan sak är sedan att också efter läsningen av hennes bok så blir många frågor ändå blir hängande i luften, exempelvis vad som kunde ha hänt om socialtjänsten i Oslo varit mer framgångsrik i arbetet med att tidigt fånga upp problemfamiljer som den dysfunktionellt fungerande där Anders Behring Breivik växte upp och formades till den han sedan blev. Ett sympatiskt drag med Åsne Seierstads bok är att alla royaltys för den i rekordupplagor sålda norska utgåvan oavkortat går till en stiftelse som styrs av de efterlevandes familjer från Utøya-massakern. Och behöver det sägas mer än att ”En av oss” är en av 2013 års allra viktigaste böcker. Så ge gärna bort den till någon som du tycker mycket om och som också gillar att läsa goda, tänkvärda böcker. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 12/12-13 m fl)

Major Björklund och svenska skolans förfall

Så kom den då i december 2013, OECD:s hett emotsedda Pisa-rapporten om skolbarns kunskaper. Rapporten visar det vi fruktade, svenska skolbarns kunskaper har rasat ytterligare och det ordentligt, trots att svenska skolbarn redan för två år sedan uppvisade det största ras som någonsin förekommit i Pisa-statistiken. Det gäller nu hela Sverige som kompetensnation. Inga bortförklaringar i världen kan rädda utbildningsministern och FP-ledaren Jan Björklund från ansvaret för det pågående kunskapsraset i den svenska skolan. Som Sveriges skol- och utbildningsminister sedan drygt sju år finns inget som helst utrymme längre att smita undan utfallet i den färska Pisa-rapporten. Svart på vitt slår den nu fast att svenska skolresultat fortsätter falla som en sten gentemot jämförbara länder. För svenska 15-åringar – som under nästan hela sin tid i grundskolan har styrts av det björklundskt ledda departementet  – har kunskaperna i matematik, läsförståelse och naturvetenskap försämrats drastiskt. Skolverket konstaterar att Sverige, från att ha presterat över OECD-genomsnittet i samma undersökning år 2000, nu ligger långt under samma genomsnitt på alla tre områdena. Myndigheten slår fast att inget av de andra 33 länderna, som deltar i undersökningen, har en lika stor resultatförsämring som Sverige.  Framför allt är det de lågpresterande eleverna som tappar mark. Rimligen är det också just dessa elever som har drabbats hårdast av bristen på resurser, som vuxit i takt med regeringens alla skattesänkningar på dryga 130 miljarder kr. För Jan Björklund har det i regeringen varit viktigare att verka för sänka skatten för den som redan har i överflöd än att satsa en krona extra på en elev som har det jobbigt att lära sig läsa, skriva och räkna. Inte överraskande säger sig Skolverket bedöma att den bristande likvärdigheten i skolan kvarstår. Folkpartisterna kan tala sig blåa i ansiktet över att ha gjort upp med vad de kallar för flumskolan. Jo jo. Och allt det är i sin tur effekterna av tidigare socialdemokratiska regeringars politik, brukar Björklund ofta säga. Men nu – efter sju år med Björklund vid rodret – märks att den skylla på andra-retoriken biter allt sämre.  Förfallet i kunskapsnivån i svenska skolan i färska Pisa-studien har ju uppnåtts med hans egen dumdryga kravställarliberalism, med prov- och betygshetsen samt en minst sagt lättsinnig hantering av regeringens privatiseringslusta av våra skolor och med resultatet att skolan nu lyckas allt sämre med sitt uppdrag. Major Jan Björklund gjorde under dock än en gång i media sina piruetter och ryggradslösa försök att skylla ifrån sig på tidigare regeringar. Och som vanligt hävdade han också att hans reformer kommer att ta tid innan resultatet visar sig. Trots dryga sju år vid makten. Men verkligheten där ute blir allt svårare för honom att prata bort. En verklighet som Pisa och andra  utvärderingar nu visar att han som utbildningsminister varit sämst i klassen av alla svenska utbildningsministrar.  Mönstret känns igen. Vårt arma land styrs av en regering som säger sig ha ansvar, men som aldrig tar det när misslyckandena – massarbetslösheten, skolans förfall, sjunkande kvalitet i sjukvården, en järnväg som fungerar allt sämre etc – staplas på varandra. Måndagen den 2 december rapporterades att den svenska sjukvården nu är sämst i Norden. Den svenska arbetslöshetsförsäkringen har redan i olika studier visat sig vara en av de sämsta i Europa. Med så  går och märks det i allt fler välfärdsverksamheter att Sverige tar ut allt lägre skatter och det hela får då betalas med en allt sämre kvalitet i tjänster, service och trygghetssystem. Inte undra på att nu även medelklassen och det av många valstrateger så omhuldade radhusfolket i storstäderna i växande grad nu har ont i magen över konsekvenserna av den här utvecklingen. Men varje gång något nytt område dokumenteras fungera allt sämre så finns just inget statsråd i Reinfeldts regering som känner sig ha eller vilja ta ansvar för någonting alls i den utvecklingen. Återstår att se vilka konsekvenser sedan detta får i valet i september 2014 – och för oppositionens förmåga innan dess att uppvisa en tydlig och alternativ politik som trovärdigt förmår tackla de växande samhällsproblem som nu pockar på en mycket snar lösning. De 34,3 procent i väljarstöd som S har i den färska, stora SCB-mätningen om partisympatierna visar att socialdemokraterna slarvat i höst och ännu har en del att göra för att vässa trovärdigheten i den alternativa politik som de vill erbjuda ett allt mera missmodiga svenska medborgare. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Dala-Demokraten 13/12-13 m fl)

Nelson Mandela - den största ledargestalt i vår generation

Den störste politiske ledargestalten i vår generation – Nelson Mandela – är död. Nu kliver han in i samma krets som Abe Lincoln, Mahatma Gandhi och några ytterst få ytterligare. Och som svenskar har vi skäl att känna något särskilt för just denna ikongestalt som var en moralisk rese och ledare av en dimension som vi sällan får uppleva under vår livstid. I bästa fall en enda gång. Synd bara – med tanke på arvet efter Mandela – att den kanske bäste av nästa ANC-generation, Cyril Ramaphosa (gruvfackets generalsekr på 80-talet och en ledargestalt även i ANC), aldrig blev den som tog över efter Mandela. Han hade sannolikt varit bra mycket bättre än Mbeki och Zuma (nuvarande korrupte president) att förvalta det Mandela byggde upp med sin kloka försoningpolitik. I bästa fall blir det Ramaphosa – tillhör dock en mindre minoritetsfolkgrupp och inte de stora xhosa och zulu; ligger Cyril i fatet – ny president i Sydafrika när Zuma en gång avgår. Det finns, hur som helst, många skäl att som svensk känna en särskild stolthet över att engagemanget mot apartheid var ovanligt starkt i detta land, bland solidaritetsgrupper, kyrkor, det socialdemokratiska partiet, vänsterpartiet, fackliga rörelser, de flesta liberaler och på något sätt hos större delen av svenska folket. Det första land som den frigivne Nelson Mandela besökte 1990 var Sverige. Han kom hit för att besöka sin medkämpe och närmaste vän Oliver Tambo, då vårdad för en allvarlig sjukdom på ett svenskt sjukhus, men också för att Sverige som inget annat västland stött kampen mot apartheid. Olof Palmes engagemang minns många. På ANC-galan i november 1985 samlades svenska artister mot apartheid men särskilt inbjuden var Olof Palme. Några månader senare blev han mördad. Så det skaver inte så lite att se och höra 80-talets MUF-generation – med Reinfeldt i spetsen – nu hylla Mandelas gärning. Tänk ändå om Olof Palme fått leva. Han – om någon – hade kunna representera Sverige på Mandelas kommande statsbegravning! Nu när vi i radion och på nätet hör och ser så många fina betraktelser och unisona hyllningar av Nelson Mandela som frihetskämpe. Men så såg det inte alls ut till långt in på åttiotalet. Det är viktigt att inte glömma att exempelvis moderaterna vägrade delta i kampen mot apartheid. Häromåret försökte ju moderaterna i ett idéprogram skriva om historien och hävda att de kämpat mot apartheid. Så var det inte. 1985 argumenterade moderatledaren Ulf Adelsson mot sanktioner riktade mot Sydafrika med orden: ”Men då skulle de stackars negrerna i Sydafrika bli arbetslösa”. USA behöll sin terroriststämpel på Mandela ända till 2008, alltså till för fem år sedan. Och somliga av oss minns nog hur Storbritanniens Margaret Thatcher och USAs Ronald Reagan ogillade det radikala ANC. Det är viktigt att minnas att för inte så särskilt länge sedan betraktades Nelson Mandela av många ledande politiker och makthavare i västvärlden inte alls som den ikon för frihet och försoning som han ses som idag. Nu när han nått ikonstatus och alla (också hans forna fiender) hyllar honom samfällt. Nelson Mandela är en del av vårt kollektiva minne, men det är viktigt att minnas att han länge sågs med misstro och till och med hat av många ledande krafter i världen. Av apartheidregimen i Sydafrika erbjöds han att släppas fri mot att han i utbyte avstod från den väpnade kampen. Men när han nu inte längre finns med oss ska kan vi minnas och hedra honom som den största politiska ledargestalten i vår generation. Nu när han kliver in i samma krets av ledargestalter som Abraham Lincoln, Mahatma Gandhi, Martin Luther King och kanske ytterligare ett par tre personer. Men frågan är om inte just Mandela är den allra störste bland dessa ledarikoner. För sitt land och sitt folk går knappast Mandelas betydelse att överskattas. När 1900-talets världshistoria en gång skrivs har han ett givet kapitel. Nu har denne statsman och imponerande gestalt gått ur tiden; sörjd, saknad och beundrad av en hel värld. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com PS. Hade på 70-talet förmånen att under en period utbilda sydafrikanska gruvarbetare från Ramaphosas NUM i arbetsmiljöfrågor på ILO-skolan i Turin. (Publicerad i bl a Arbetarbladet 6/12, NSD 11/12 m fl)

Inequality in wealth in America - den ojämlika fördelningen av välstånd i USA

Robert Reich, Berkeley univ.: “Today the President will be giving a major address on inequality. He can be expected to say it’s the central domestic challenge of our time, that equal opportunity is the keystone of our social compact, that widening inequality threatens our economy and corrodes our democracy, and that he’ll be devoting the rest of his presidency to this fundamental challenge. All well worth saying, but how hard will he fight to raise the minimum wage, fund better schools for the poor and middle-class, get big money out of politics, and raise taxes on the wealthy for everything else that needs to be done? Even if he were to be suddenly transformed into an LBJ, fighting as hard against inequality as LBJ fought for civil rights and against poverty, one wonders if BHO could manage it, given Republican recalcitrance. Some of the answer obviously depends on what happens in next November's midterm elections. Should the scourge of widening inequality be the President's and the Democrats' major theme heading into those elections?” Senator Elisabeth Warren: “I'm glad that President Obama gave a speech today about the "dangerous and growing" problem of income inequality. Middle class families have been hammered, and poor families have been hammered even harder. If we don't make some changes, our children and our grandchildren will grow up in a very different America than the one we knew. I saw this video about the rich and the poor and all those in between. It’s short, and I thought you might want to see it.” http://www.youtube.com/watch?v=QPKKQnijnsM&feature=youtu.be (the top one procent of Americas population have 40 procent of all wealth in America etc). Check this! 2013-12-04 Robert Björkenwall