Tuesday, November 19, 2013

Skydda barnen från vräkning

Om behovet av att skydda barnen från vräkning: Medan det i den politiska retoriken talas om barnens rätt och bostaden som grundläggande social rättighet och att barn ska slippa uppleva att bli vräkta från sitt hem talar verkligheten i Sverige ett annat språk. Sju år efter att barn- och ungdomsminister Maria Larsson (KD) lovade införa ett förbud mot vräkning av barn har ingenting förändrats. Hennes utlovade nollvision har stannat vid en på departementet begravd utredning. Fortfarande utsätts årligen över tusen barnfamiljer för hotet att bli vräkta. Kronofogdens statistik för 2012 visar att det bland de 8 800 som det året hotades om vräkning fanns 1 700 barn och att 570 av dem fick uppleva hur deras hem tömdes och dörren låstes efter verkställd vräkning. Bakom flertalet vräkningar ligger hyresskulder. I spåren av den höga arbetslösheten och de av alliansregeringen urholkade arbetslöshets- och sjukförsäkringarna har den svenska fattigdomen ökat. Antalet från försäkringskassan utförsäkrade har ökat och är nu runt 75 000 personer. Enligt professorn i socialt arbete Tapio Salonen har andelen fattiga bland arbetslösa ökat från 8 till 28 procent. I omkring 70 procent av de vräkningar där barn finns med rör det sig om ensamstående föräldrar – i de absolut flesta fall om ensamstående kvinnor. Och ofta rör det sig om förhållandevis små hyresskulder - i flertalet fall om mindre än 20 000 kronor. Den fråga som borde ställas är om konsekvenserna står i rimlig proportion till den eftersläpade betalningen. Och vräkningen kostar ofta mer än skulden. Att få fram ett skydd mot vräkning av barn hänger helt på den politiska viljan. När alliansregeringen av bristande intresse eller oförmåga misslyckats med att få fram en lösning borde Socialdemokraterna med sin tradition av socialt ansvarstagande och skydd av barnens rättigheter driva frågan. Ett minsta steg måste vara kravet att i lag reglera att hyresvärdar alltid och i ett tidigt skede måste tala om för de sociala myndigheterna att en barnfamilj löper risk att bli vräkt. Lagen bör också ge de sociala myndigheterna möjlighet att stoppa vräkning av barn och att till skillnad från i dag åläggas att när barn är inblandade både reglera hyresskulden och ta på sig ett vidare betalningsansvar för hyran. Lagen bör dessutom, i de fall en vräkning ändå måste verkställas, tvinga kommunerna att se till att familjen får en ny bostad - inte bara en placering på hotell, vandrarhem eller i campingstuga. Barn ska heller inte behöva närvara när en vräkning av deras hem verkställs. Enligt den sedan januari i år (2013) gällande socialtjänstlagen ska barns bästa alltid beaktas och vara avgörande. Det gäller dock inte i samband med vräkning. Där säger lagen i stället att: Barnets bästa ska beaktas men inte vara avgörande. En vräkning kan således alltid verkställas. I ett välfärdssamhälle där barnrättsperspektivet lyfts fram och där bostaden betraktas som en grundläggande social rättighet borde också vräkningen av en barnfamilj prövas mot lagtexten: Barnets bästa ska beaktas och vara avgörande. Även barnkonventionen ger stöd för att få fram en skärpt lagstiftning till skydd av barn i samband med hotande vräkning. Såväl konventionens paragraf tre som tjugosex kräver mer än dagens lagstiftning erbjuder. I paragraf tre står att: Barnens bästa ska komma i första rummet vid alla beslut som rör barn. I paragraf tjugosex står att: "Varje barn har rätt till social trygghet". Till de konsekvenser en vräkning får hör också att det blir i praktiken omöjligt för den vräkta familjen att i bostadsbristens Sverige få ett nytt hyreskontrakt. Betänk att antalet kommuner som uppger bostadsbrist har ökat från 45 kommuner år 2000 till 126 kommuner år 2013. Registreringen hos kronofogden kommer att finnas kvar under lång tid. För de familjer som drabbas är talet om bostaden som en grundläggande social rättighet bara ord. Deras och deras barns verklighet heter alltför ofta fortsatt hemlöshet. Robert Björkenwall och Jaan Ungerson (Publicerad i bl a...)

Friday, November 01, 2013

Statsminister Reinfeldt har dålig koll

Statsminister Reinfeldt har – så rutinerad han är på sin post – återigen visat sig inte har klart för sig hur det fungerar här i världen. Han fick rätt nyligen en journalistfråga om det går att leva på 15 000 kronor i månaden före skatt i A-kassan och han svarade att det är själva grundskyddet som finns i A-kassan. Mycket stora delar av arbetsmarknaden har sedan tilläggsförsäkringar av olika slag. Det kan man få via kollektivavtalen, förklarade stats­ministern. Det är så de brukar svara, moderaterna och statsministern själv, för att försvara att A-kassans dagpenning inte räknats upp alls när lönerna höjts i kollektivavtalen. Nå, vad är det då för fel på det svaret, det låter ju bra och trovärdigt? Jo, det stora felet (medvetet eller okunnigt?) i statsministerns svar är följande: De inkomstförsäkringar som många – inte alla – fackförbund erbjuder sina medlemmar att teckna ingår inte i kollektivavtalen utan är privattecknade försäkringar som facken kollektivt upphandlat hos olika försäkringsbolag och kostnaden blir då ett påslag på på den enskilda, månatliga fackföreningsavgiften. Reinfeldt har noll koll på läget och inbillar sig också att mycket stora grupper av arbetslösa omfattas av tilläggsförsäkringen. Där är han också helt snett ute. Tjänstemännens centralorganisation TCO har däremot kollat upp hur det ligger till. Inkomstförsäkringar har bara en tredje­del av arbetskraften. Men av de arbetslösa är det ytterst få som har det. År 2011 var det 27 630 av landets då 370 000 arbetslösa som fyllde på A-kassan med en inkomstförsäkring. Inom den stora LO-gruppen var det ännu färre, bara futtiga 7 394 personer.Så när ska Reinfeldt sluta svara som han gör när han får frågan om hur det går att överleva på den allt mera urholkade a-kassan vid arbetslöshet? Sedan kan jag inte låta bli att fundera över det där debaclet i riksdagen i samband med en omröstning om den kommande höjningen av brytpunkten vid den statliga beskattningen. Det går tveklöst och ha förståelse för att alldeles nyvalda riksdagsledamöter inte har klart för sig att när voteringsklockorna ljuder i riksdagshuset gäller det att snabbt ta sig till plenisalen och inta sin plats för att trycka på voteringsknappen. Men den förståelsen är svårare att uppbåda när gamla ärrade veteraner som socialdemokraternas gruppledare – ska ju föregå med gott exempel dessutom - Mikael Damberg fallerar. Här visste varenda också rätt politiskt ljummen person i landet att frågan skulle avgöras vid ett bestämt klockslag under eftermiddagen med votering om landets mest väl­beställda ska få ytterligare 250 kronor i månaden i skattesänkning från 2014, vilket den samlade oppositionen inte tyckte var något särskilt bra förslag eftersom det därtill också skulle betalas genom att regeringen tänker sig låna till finansieringen. Det är obegripligt att det schabblades så kring utkvittningen av den bortreste V-ledaren Sjöstedt och ännu mer svårförståeligt att gruppledaren Damberg och den rutinerade riksdagskollegan Carina Hägg i utrikesutskottet såsade där borta på ett på sin höjd halvviktigt internationellt möte i andrakammarsalen i andra änden av riksdagshuset när det började dra ihop sig till votering. Det som var uttänkt att bli en smäll på fingrarna snubba för regeringssidan blev i stället en svidande nässelbränna för oppositionen. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i Gotlands tidningar 9 november 2013 m fl)