Tuesday, February 28, 2012

Olof Palme - 26 år efter ett mord som aldrig glöms

Den 28 februari var det 26 år sedan Socialdemokraternas partiordförande och landets statsminister Olof Palme mördades en råkall sen kväll på öppen gata i Stockholm efter ett biobesök med hustrun Lisbet.

Ett halvår tidigare (september 1985) hade han vunnit valet – igen, efter en för Palme slitsam valrörelse då han som vanligt gav precis allt och lyckades bli återvald med en övertygande klar marginal. Moderaternas dröm om maktskifte hade än en gång grusats.

Saknaden i dagens politiska Sverige är stor efter en politiker som Olof Palme. Främst då för den lidelse och det engagemang som han alltid stod för – där han ensam, ibland nästan lite skenbart frånvarande stod där och vaggade på sina egna fötter och lutade sig över talarstolen.

Mer än någon annan bidrog han till att föra in känslor i politiken i Sverige. Något som idag är mycket långt borta – i den kultur av grått administrerande och ekonomjargong som utmärker dagens svenska politiska debatt på toppnivå.

– Vår partiordförande är som en tennisboll, har hans efterträdare och nära förtrogne Ingvar Carlsson sagt när han skulle karaktärisera hur Palme ibland kunde hoppa upp och ned av otålighet. Ständigt rastlös, ständigt på väg, ständigt ivrig och frustande av reformlusta och vilja att göra skillnad.

Demokratisk socialist, reformist, samhällsförändrare, övertygad demokrat. Så kan hans profil och gärning i några korta ord sammanfattas.
– Politik är att vilja, konstaterade Palme ofta. Det blev hans ledord; politik är att vilja. Att inte ge upp, inte ge efter, att tro på att värderingar ska kunna styra och forma samhället.

Att demokratin tar täten och går före, visar vägen och bestämmer, tuktar och vid behov tyglar marknaden, inte följer efter den som en strykrädd knähund. Palme trodde på och drevs av övertygelsen att demokratins verkningskrets måste öka, inte snöpas och minska, inte retirera.

Olof Palme återkom tvärtom gång på gång till att den som en gång har tagit till sig och erkänt demokratins ideal, kan inte heller plötsligt bara börja ställa upp hinder och begränsningar för den, bara för att det snöda egenintresset av ena eller andra skälet känner sig hotat.
Han drev på för att fördjupa och bredda demokratin och såg bland annat de anställdas inflytande på arbetsplatsen som en viktig del av demokratiseringen av samhället.

Så här sa han flera gånger i sin sista valrörelse, valåret 1985: ”Det finns de som anser att politiker inte ska lägga sig i, men demokrati innebär att de många människorna ska lägga sig i. Politik är inte fult. Det är demokratins nödvändiga redskap för att påverka ett annars obevekligt kommersiellt skeende.”

Kontrasten mot 2012 års värld och ideal är stor. I Sverige – som i flertalet andra länder lever och styrs vi av ett krympt, insnävat demokratiideal –, har medborgarvärdet devalverats och krympt. Reduktionen innebär bland annat att vi numera i allt fler sammanhang reducerats till blott och bart kunder på en marknad, utan ansvar för varandra, utan eller med reducerat ansvarstagande för ting som borde vårdas och värnas gemensamt i ett medborgarskap som ser längre än till det snäva egenintresset.

”Diktaturens kreatur, satans mördare” – och annat liknande kunde Olof Palme säga om makthavare som dödade oliktänkande och med militärstöveln förtrampade demokratiska och medmänskliga ideal. Sånt hör vi nära nog aldrig idag – inte ens när det är synnerligen befogat att ta till starka ord som dessa. Men Olof Palme vågade. Och för det ska han också hedras och tackas när nu såväl vanligt folk som höga dignitärer lägger sina blommor vid hans grav nära Sveavägen när han mördades för 26 år sedan. Tack Olof Palme är det då många som tyst för sig själv säger när de böjer sitt huvud i vördnad över hans oegennyttiga gärning i medborgarnas tjänst.

På ett fullkomligt unikt sätt förenade Olof Palme folks vardagsliv med världspolitik och ett rastlöst arbetande, analytiskt intellekt med en vibrerande passion i ständig rörelse framåt. I oegennyttig tjänst för landet och folket. Just ingen – inte ens hans värsta fiender, och sådana fanns! – kunde förneka och vanligt folk aldrig någonsin tveka på hans övertygelse, på att den hela tiden fanns där och rastlöst ville göra mer och bättre. Därför fick han rörande ofta hemstickade luvor och tröjor med posten. Som om man ville skydda honom mot en kall och otrevlig värld där utanför.

“Man vet ju aldrig vad som finns där ute”, sade han ju själv när han stod vid fönstret den sista intervju Palme gav bara ett antal timmar innan han skulle iväg på bion och det mord som tog hans liv på promenaden hem från bion.

Så också nu – 26 år efter ett i folkdjupet omskakande mord på landets statsminister Olof Palme – är det många som tyst för sig själv i olika delar av landet mumlande säger: Tack Olof. Tack för allt du ändå hann göra för oss!

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (minns väl valrörelsen 1985 ty då var jag själv med då och deltog aktivt i valjobbet då)

PS. Olof Palme - Demokrati och människovärde (1975). www.youtube.com

Olof Palme talar på den socialdemokratiska partikongressen 1975 om vad som skiljer socialdemokratin från den marxistiska vänstern och de borgerliga partierna

Observerat och värderat om politiska läget i Sverige just nu

I SVT:s Agenda söndagen den 26 februari intervjuades statsminister Reinfeldt. Han föreföll trött, hängde med huvudet. Gav ett klart intryck av att ha fått soppatorsk och att han var ideologiskt trött.

När Reinfeldt konfronterades med siffror om att den svenska a-kassan är en av de sämsta i den rika världen och det stora antal människor som tvingas gå på socialbidrag (som är uselt det också) hade han inga offensiva svar alls. Man riktigt såg hur utfrågaren fick vittring på en statsminister – det var något som gungade i hela hans framtoningen. Och ändå kunde utfrågaren Anna Hedenmo kunnat varit långt tuffare mot honom och t ex påpekat att fyrdubblingen av egenavgiften ihop med den låga ersättningen från a-kassan är – utöver det skärpta arbetsvillkorskravet för a-kassa – huvudorsakerna till att så få numera har a-kassa.

Hur som helst är ett intressant läge just nu i svensk politik. På många håll inom medierna finns det nog ett dåligt samvete över att man inte granskat den sittande regeringen och fixerat sig vid drev mot S-politiker (Juholt). Resultatet av det blir just nu att granskningen av Alliansregeringen ökar, samtidigt som det dåliga mediesamvetet gör att granskningen av Löfvens nya, inte helt välbalanserade och klokt sammansatta lag avtar – där har det snarare varit litet överdriven hejarklackskänsla den senaste tiden. I själva verket står ju Löfven i vissa avseenden mycket nära den borgerliga linjen – inför den rådande massarbetslösheten tycks såväl borgerlighet som socialdemokrati vara rätt så ense om att offentlig sektor inte ska växa, trots att det med all sannolikhet är en av flera viktiga förutsättningar för att arbetslösheten ska kunna bringas ner på något märkbart sätt. Men så länge det t ex på skatteområdet bara skiljer krogmomsen – 5,4 miljarder i återtagning – och avskaffandet av dyra nedsättningen av arbetsgivaravgiften för ungdom (15 miljarder) så är det ju i praktiken bara runt 20 miljarders skillnad på det skattepolitiska området mellan de två alternativen. Knappast någon oceanstor skillnad.

Hur stor skillnaden sedan egentligen är mellan (S) och borgerlighet när det gäller a-kassan är än så länge rätt oklart: Alla – också Socialdemokraterna - är livrädda för att stämplas som bidragspartier. Dithän har det gått: Sociala rättigheter i form av t ex olika sociala försäkringar stämplas numera som bidrag.

Som bekant är det inte heller i den snart gångna vinterns stora stridsfråga, den om vinster i vården och välfärdstjänsterna, särskilt stor, märkbar skillnad mellan (S) och Alliansen. Det är inte utan att det även bland liberala kommentatorer dras en lättnadens suck förnummits: Vi får ha Rut-avdragen (flitiga användare som just dessa är av Rut) kvar och skatterna ska nog inte höjas ens om vi skulle få en S-ledd regering efter valet 2014.

Men de skillnader som finns rör t ex synen på krogmomsen (dyr och ger ytterst få jobb) och stödet till arbetslösa ungdomar, liksom i att S i stället för fiaskot FAS3-gratisjobbstationen vill ha Göran Perssons gamla plusjobb med kollektivavtalsenlig lön i stället för dem med störst problem att få fotfäste på ordinarie arbetsmarknad. På dessa punkter – och ytterligare några – finns viktiga skillnader. Under Löfvens ledning verkar det också som om en mer offensiv syn på investeringar, innovationer och aktiv näringspolitik kan komma att sjösättas. Inte oviktigt det heller.

Så om den nya S-ledningen – vilket en del säkert gjorde - såg Reinfeldt i Agenda i söndags blev de nog rätt nöjda: mannen är i gungning. Problemet är dock att även socialdemokratin svajar och har programmässigt mycket att bevisa ännu. En annan sak är sedan om och möjligen när Socialdemokraterna åter blir ett stabilt några och trettio procentsparti igen. Teoretiskt skulle väl – men då krävs långt mer än vad S hittills förmått visa – ett stöd på närmare 35 procent kunna ligga inom möjligheternas gräns kanske om ett år eller så. Men finns den styrkan och förmågan? Kanske, möjligen.

Men Reinfeldt och hans regering har uppenbarligen soppatorsk, är initiativlösa och utmärks av skylla-ifrån-sig-mentaliteten samt maktens arrogans. Enbart därför kommer de sannolikt att få det tufft i valet 2014, långt tuffare än de hade i det lättvunna valet 2010 då motståndet var alldeles för lättviktigt.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

PS. Som bekant har vi nu 230 000 långtidsarbetslösa och växer tämligen snart till bortåt 260 000. Hur sannolikt är det att dessa någonsin får ett vanligt arbete igen om den här utvecklingen fortsätter? Föga troligt skulle jag vilja säga.

Thursday, February 23, 2012

Löfvens nya lag - tillräckligt bra, eller...?

Observerat och värderat:

S-ledarn Stefan Löfven möblerar om. Lättast sammanfattas det med orden “sahlinisternas revansch”. Efter Juholts tio månader som s-ledare och partihistoriskt märkliga och i praktiken VU-initierade avsättning av kongressvalde men inte helt lyckade s-ledaren Håkan Juholt så tog nu tillbaka allt och lite till av makten. I Löfvens nya lag blir f d statssekreteraren och skattedirektören Magdalena Andersson partiets ekonomiskpolitiska talesperson, Emma Lennartsson, chefsekonom hos Kommunal, plockas – kan visa sig klokt - in för att bli stabschef för Löfven och ny gruppledare för s-riksdagsgruppen blir Mikael Damberg, en ledande person på högerkanten inom Socialdemokraterna. Varför återanvänds tidigare utbildningsministern Ibbe Baylan igen på utbildningsområdet? Baylan förlorade ju redan valet 2006 på viktiga skolfrågan och var en misslyckad partisekreterare i katastrofförlustvalet 2010.

Och varför ens tanken att ge Österberg något befordrande “belöning” såsom Sven- Erik Österberg – därtill också en av de ledande i strategigruppen i förlustvalet 2010 - uppträdde när Juholt i praktiken avsattes? Damberg har – jämfört med S-E Österberg öppna fronderande mot kongressvalde Juholt – agerat smartare i det långvariga krypskyttet och ihop med det ihållande mediedrev parat med egna misstag från Juholts sida som till slut fick Håkan Juholt att avgå i januari 2012.

I det spelet är Damberg en slugare maktspelare än Österberg (där korten är mera öppna). Damberg “frontar” inte så tydligt som Österberg med sina makt- och karriärambitioner. Men ideologiskt och praktiskt-politiskt står båda på i stort sett samma linje och tillhör tämligen klart “sahlinisterna” (högersidan) inom partiet i synen på kommersialiseringen av välfärdstjänsterna, skattepolitiken, skolan, a-kassan, kampen mot massarbetslösheten och mycket annat.

Att förändringar skulle komma efter valet av Löfven låg i luften. Tommy Waidelich – Juholts val som ekonomisk talesperson - har under sin tid som ekonomiskpolitisk talesperson knappast varit högpresterande. Så ett byte här var väntat, liksom att sannolikt också gruppledaren i riksdagsgruppen skulle komma att bytas ut. Tanken att Löfven nu vill ha skärpta Magdalena Andersson – räknekunnig men också lite av elitist och ett oskrivet blad som politisk debattör – kan kännas klokt och välavvägt på ett plan. Men på många sätt känns det valet som väl defensivt, som ett val av en person kanske är lite för bra på att väl kameralt “döda” och stoppa förslag än att gå till offensiven som Socialdemokraterna nu skulle behöva för att växa i opinion och medborgarstöd. Och hur klarar en f d statssekreterare och skattebyråkrat mötet med vanligt folk utan att bli för akademiskt snårig, oerfaren som hon är i en politisk roll som alltid är något annat än att vara tjänsteman?

Det förblir högst oklart och hur förmår unge Fredrik Olovsson, s-rikdagsledamot från Katrinholm (där S och M samarbetar i kommunen), som ny s-gruppledare i finansutskottet att komplettera icke folkvalda Andersson och klara matchen i tungviktsmötet med Anders Borg i riksdagens finanspolitiska debatter? Är inte risken för stor att det blir en match mellan flugvikt och tungvikt? Har i så fall Socialdemokraterna i nuvarande opinionsläge verkligen råd med detta?

Samma invändning kan nog resas mot unga Jennie Nilsson, folkvald s-ledamot i riksdagen från halländska Hylte som ny talesperson på för Löfven så viktiga näringspolitiken. Nu här hans förstaval – “belöningen” av S-E Österberg – föll igenom p g a alltför starkt motstånd. Också det här känns klart osäkert. Nilsson är också hon ett tämligen oskrivet blad som drivande debattör och idégivare på detta för Löfven så viktiga område.

Tanken med den här ommöbleringen är ju att Löfven vill försöka stabilisera organisationen. Oerfarna och mindre meriterade skulle – borde - ersättas med erfarna. Men om det nu verkligen blivit så är på många punkter högst tveksamt. Något nytt lag handlar det egentligen inte om. Snarare ett nygammalt och där många “sahlinister” nu snarare återanvänds – och de två senaste valförlusterna verkar glömda. Medarbetare från regeringstiden lyfts in igen, precis som representanter med tydlig s-högerprofiler.

Så Stefan Löfvens första – men inte sista? – ommöblering har många drag av att vara för “obalanserat” och lite för mycket ha drag av “sahlinisternas återkomst”. En lite bättre balans hade varit önskvärd om Socialdemokraterna ska kunna lyfta igenom och över nuvarande “glastak” på runt 30 procent i opinions- och väljarstöd. Dessutom är och förblir det ett problem – hur stort återstår att se – att såväl partiledaren som den ekonomisk-politiska talespersonen inte tillhör riksdagen. En kan väl gå – men båda?

Och var det verkligen så smart och politiskt kompetent av ekonomiska talespersonen men som politiker oerfarna Magdalena Andersson att i praktiken redan nu göra Leif Pagrotskys skatteutredning “överspelad” genom att i en TV-Akuellt-intervju i ogarderade verba slå fast partiets linje i nära nog alla skattefrågor?

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

(Publicerad i bl a Arbetarbladet och Västerbottens Folkblad 24 februari 2012 m fl)

Wednesday, February 08, 2012

Reinfeldt tänker högt om pensionsåldern men börjar i fel ända

(Publicerad i bl a Dala-Demokraten 10/2, Piteå-tidningen 14/2, tidningen Ångermanland 15/2 m fl)

Sverige har nästan Europas högsta ungdomsarbetslöshet. I det läget väljer statsminister Fredrik Reinfeldt (M) att ge en intervju, i Dagens Nyheter, där det främsta budskapet är att vi borde jobba tio år längre än nu innan vi får pension, till 75 år.

Från den mjuka intervjusoffan på planeten Rosenbad lät statsminister Reinfeldt tisdagen den 7 februari meddela att medborgarna i landet – med en snittålder för män på 78 år – i stället för att ta hand om barnbarn, läsa böcker, fiska eller gå ut med hunden borde överväga att gå i pension vid 75 års ålder istället för, som i dag, vid 65 år. Flertalet kroppsarbetande män och kvinnor i normala jobb – i vården, på byggen och i verkstadsindustrin – pallar inte med fysiskt att ens gå kvar så länge utan för dessa grupper är snarare den faktiska pensionsåldern runt 62 år och några månader. Så inte undra på att budskapet i den här statsministerintervjun om att arbeta till 75 år ses som tämligen verklighetsfrämmande.

Kanske inte för den som likt Reinfeldt varit verksam i politiken – och med bara totalt 4 månader i ett vanligt bankjobb utanför politikens värld – så är väl detta med att arbeta längre fullt möjligt. Med den bakgrunden brukar ett “efter politiken”-liv – Reinfeldt är 49 år om han förlorar valet 2014 och måste avgå – betyda styrelseposter i näringslivet, välbetalda konsultjobb i någon PR-firma eller en landshövdingepost. Vad det betyder för ett vårdbiträde eller en byggnadsarbetare med slitna knän, axlar och rygg är däremot minst sagt oklart. Statsministern har om detta senare bara lite svepande suddigt sagt att “när jobbet blir för tungt får väl han eller hon jobba med något annat”. Men vad detta annat innebär för den utslitne är högst oklart och hur den “karriärväxlingen” i praktiken ska gå till förblir högst oklart.

Visst, ligger det kanske någonting sympatiskt i tanken på att den som vill –och kan – får fortsätta göra en insats i arbetslivet även efter 65-årsdagen. Men i praktiken är detta ju bara möjligt för vissa grupper – och förutsätter dessutom arbetsgivare som är villiga att behålla eller anställda sådana lite äldre. Lättast så för den som har en tillsvidareanställning (“fast anställning”), där rätten finns att frivilligt jobba kvar på sin arbetsplats till 67 år.

Men som verkligheten ser ut för många så är det här i dagsläget önskedrömmar i det blå och att börja diskussionen i helt fel ände. Bättre och viktigare är att förbättra arbetsmiljön och förhållandena i stort så att fler faktiskt kan arbeta ens fram till 65 år innan de går i pension. En annan viktig sak är att satsa mer på kompetensutveckling och livslångt lärande – vilket statsministern knappast alls berör i sin intervju om pensionsålderns höjning – så att det ens blir teoretiskt möjligt för fler att byta arbetsuppgifter och söka andra anställningar. Lägg därtill att det nya pensionssystemet så utformat att det kraftigt missgynnar de sämst ställda ekonomiskt och ger dem livslångt en längre månadspension än de som redan idag orkar arbeta lite längre upp i åren.

Så när dessa grupper hör statsministern fundera på höjd pensionsålder till 75 år ser – nio av tio svenskar är starkt negativa i olika tidningsenkäter den 7 febr. – de hans funderingar som ett uttryck för att statsministern lever i och kommen från en annan värld, bortom den som är normala svenskars vardag.

Så vill han och regeringen ha någon som helst trovärdighet i dessa pensionsfunderingar så borde de snarare göra mer för att återupprätta arbetet för ett bättre arbetsliv, en ambition som sedan många år är nästan helt försvunnen från den politiska dagordningen.

Arbetsförhållandena måste blir bättre så att normala löntagarna inte ska behöva slitas ut på jobbet utan kunna förvärvsarbeta till åtminstone 65 år. Därutöver behövs större möjligheter till omskolning och utbildning genom hela livet; satsningar på vuxenutbildning och livslångt lärande.

Det kräver att regeringen åter bygger upp den kommunala vuxenutbildning som den har raserat och formar ett studiemedelssystem som gör det möjligt att studera också i högre ålder. Dessutom borde politikerna överväga att återinföra en ny modell av den gamla delpensionen (avskaffat i mitten av 90-talet).

Istället för att nödgas gå helt i pension vid 62-63 år, kanske fler löntagare frivilligt kan jobba kvar på deltid till kanske 66-67 års ålder eller. Men detta måste då vara möjligt att göra utan att förlora så mycket ekonomiskt som om man gör denna arbetstidsförkortning inom ramen för det nuvarande pensionssystemet.

Sannolikt krävs därtill också en mindre höjning av nuvarande pensionsavgift på så där en dryg procentenhet av lönesumman för att göra vårt nuvarande svenska pensionssystem lite mera robust och rättvist.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

PS. Som framgår av jämförbar statistik är den faktiska pensionsåldern lägre i Finland, Danmark och Tyskland m fl länder än den är i Sverige. Bara Island och Sydkorea arbetar längre och Japan och något land till ungefär lika länge som Sverige.

Apropå pensionsålder undrar jag om Reinfeldt har en aning om att det totalt t ex bara är 350 metallarbetare i hela Sverige som jobbar efter 65 år och än färre undersköterskor? Vet han att var femte man dör mellan 65 och 75 års ålder..? Vore kul om nån påläst reporter någon gång frågade t ex Reinfeldt om sånt när han göra sina utspel...

Thursday, February 02, 2012

Romney - inte högerkristnas favorit men lär ändå blir Obamas motståndare

(Publicerad i bl a Piteå-tidningen 7 febr. 2012 m fl)

Efter Mitt Romneys färska seger i republikanernas primärval i Florida är det mest sannolika att det är han som får utmana Barack Obama i höstens presidentval. Visst är det troligen, nästan säkert så. Men precis som prof. Erik Åsard, Nordamerikan-expert vid Uppsala universitet tror jag hans utmanare Newt Gingrich – trots en skral kampanjkassa och organisation – ingalunda har gett upp ännu. Han hänger nog kvar kanske våren ut och hoppas på framgångar i kommande primärval i sydstaterna, däremot inte i mellanvästern. Tea Party-isterna, kristna evangelikaner och lågutbildade vita män och kvinnor som gillar vapen och ogillar republikanska partiets etablissemang och deras stöd till mormonen, den stenrike ex-guvernören Mitt Romney. Deras paroll om “vem som helst men bara inte Mitt Romney” ihop med revanschlusta hos högerpopulisten och ex-talmannen Newt Gingrich kommer att ge energi nog att Gingrich nog håller ut ytterligare några månader.

Dessa två – Romney och Gingrich – är också de skickligaste debattörerna i det republikanska utmanarfältet. Det har tydligt framgått av de TV-dueller som dessa två och de mera oskickliga Rick Santorum, Rick Perry och andra på högersidan utkämpat inför hittills genomförda primärval. Nu är det i praktiken bara Romney och Gingrich kvar i racet. Några av de andra har redan kastat in handduken (Herman Cain m fl) och ytterligare någon/några lär göra det rätt snart. Men sannolikt är den kristna högern och Tea Party-isterna ihop alltför svaga för att till slut genom Newt Gingrich kunna vinna över den av dessa så ogillade Mitt Romney. Lägg till detta att Gingrich inte har råd att matcha Romney i TV-annonsering.

Enbart i Florida-valet nu spenderade Romney hisnande 16 milj. dollar (ca 112 milj. sv. kr) mot Gingrich mera blygsamma 4 milj. dollar (28 milj. sv kr) på i huvudsak mot motståndaren riktade negativa kampanjbudskap. Romney har bästa kontaktnätet jämfört med Gingrich när bland förmögna företagare och andra villiga donatorer som stadigt fortsätter att fylla på kampanjkistan. Så resursmässigt och organisatoriskt ligger Gingrich klart i underläge inför kommande primärval i Nevada och efter det i olika sydstater.

Före primärvalet i Florida lyckades Romney inte riktigt komma till sin rätt även i debatterna. Men i Florida gick det bättre. Det som gör Gingrich till en omöjlig kandidat är att han tenderar att kasta fram idéer som inte är särskilt genomtänkta. Det blir på det sättet alltför lätt för Romney att förlöjliga den före detta talmannen.

Rymdindustrin är en viktig arbetsgivare i Florida och Gingrichs plan på att bosätta månen men ingen annan tror på realismen i detta. I ekonomiskt tuffa tider kunde Romney däremot övertyga även många konservativa väljare om att han har fötterna stadigare på jorden då han bryskt avfärdade tanken på en månkoloni som i framtiden kunde bli USA:s 51:a delstat. Även om Romneys seger var övertygande, kom den kanske lite för lätt. Motståndarnas åsikter är så extrema att få seriösa republikaner tror att någon enda, utöver Romney, på allvar förmår utmana Obama i valet i november.

Sett med republikanska ögon är Romneys styrka – också jämfört med den mera grovhugget populistiske Gingrich - som republikanernas banerförare att han tror på partiets ideologi. Han inte bara talar om marknadsekonomin utan har själv spekulerat till sig riktigt stora pengar som riskkapitalist. För dessa kapitalinkomster betalar han bara 14 procent i skatt, mindre än sin egen sekreterare på sin inkomst. Så de som – i likhet med Obama och andra – höjer sin kritiska röst mot börsmäklarna på Wall Street har nog mycket lättare att få gehör hos demokraterna än hos republikanerna, detta oavsett hur missnöjda amerikanska väljarna annars är med ekonomin och arbetslösheten i stort i USA.

I USAs fjärde största delstat Florida fick Mitt Romney latinorösterna – exilkubaner och andra - genom att hålla relativt tyst i invandringsfrågan. För fyra år sedan var det uppenbart att John McCain var en mera invandrarvänlig kandidat och Romney satsade då främst på de invandrarfientliga väljarna och förlorade då republikanska racet mot McCain. Nu har han insett att det inte går att vinna presidentvalet utan latinoröster, och därför är invandringsfrågan inte lika aktuell för honom den här gången. Särskilt inte som latinoväljarna misstrodde Newt Gingrichs försök att utmåla sig om deras uppriktiga vän.

Visst, Mitt Romney får fortsätta slåss ett tag till mot Gingrich. Men trots att Romney inte är de kristna högerväljarnas förstahandsalternativ så lär de till slut nödgas nöja sig med en mormon som republikanska utmanare till Obama och möjligen sedan kanske i en del fall vara så omotiverade att stannar hemma i november.

Någon stor entusiasm känner republikanerna ändå inte speciellt med tanke på att de inte heller riktigt tror att Romney - som själv som guvernör på sin tid införde en sjukvårdsreform i Massachusetts - är den som på det effektivaste sättet kan ifrågasätta Obamas sjukvårdsreform (av republikanerna i hattermer betecknad som “Obama-care”). En av flera valfrågor som republikanerna använder för att försöka klara av sin målsättning att göra Obama till en “en-perioders-president”.

Kommer de då att lyckas? Troligen inte. Men det kommer nog att ändå bli ett mera jämnt race nu i november än fallet var för fyra år sedan när John McCain stod för motståndet.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Om karriärsossar och vad deras vandringar mellan politik och näringsliv betyder

Observerat om karriärsossar och vad deras karriärvandringar betyder:

Stefan Stern, den tidigare stabschefen, statssekreteraren, och biträdande partisekreteraren för Socialdemokraterna ­– han som var ­Mona Sahlins närmaste man ­– har nu fått nytt jobb. Stern ska nu lansera privata alternativ inom vård, skola och äldreomsorg för Kreabs moderföretag Magnora.

Magnora – familjen Emilssons ägarbolag - är majoritetsägare i PR-firman Kreab Gavin Anderson, Demoskop, friskolekoncernen Kunskapsskolan och Silver life som ska driva äldreomsorg i privat regi. Kreab har som bekant uppmärksammats för att flera ledande personer har kopplingar till Moderaterna.

Inom Magnora kommer Stefan Stern att få arbeta tillsammans med till exempel den tidigare MUF-ordföranden Thomas Idegard som jobbar deltid som rådgivare för verksamheter inom skola och andra välfärdstjänster.

I en DN-debattartikel för ett par veckor sedan tog Stern tydligt ställning för privata alternativ inom välfärden och menade att den Juholtska-linjen var ”ett uppbrott från tjugo års pragmatisk S-politik”. Men nu har Stefan Stern tydligt bekänt färg med sin nya anställning. Han har “hittat hem”. Desto bättre då att Stefan Stern inte längre har inflytande över den socialdemokratiska politiken. Det tycker nog många är befriande.

Det här med Stern aktualiserar frågan om vad dessa “vandringar” mellan S och näringslivet betyder och i grunden är ett uttryck för. Sannolikt är denna tendens också långt viktigare än man kan tro för arbetarrörelsens – partiets och fackets – förvandling och kräftgång.

Förr i tiden – fram till skiftet 1989/90 kanske - gick parti- och regeringstjänstemän till HSB, Riksbyggen, Metall, Byggnads, Statsanställda, LO, Folksam etc när de gick vidare eller för att övervintra när S tappat makten. De nyrekryterades som gjordes till partiets rådgivarstaber skedde också i hög grad därifrån.

Numera är situationen förändrad. Nu har dessa uppdrag/lön hos och går till Carema, Pysslingen, Attendo Care och andra privata “skattesnyltare” (= verksamheten och vinsterna betalas av skattebetalarna). Eller hamnar i rena lobbyorganisationer och PR-byråer med intressen och lejonparten av uppdragen i privata näringslivet. Vilka informationer “bär” de med sig dit – utan karenstid - vid sådana direktövergångar? Och med vilka värderingar återvänder de – när så sker – därifrån tillbaka till s-rådgivarstaberna? Är sådana “återrekryteringar” verkligen problemfria? Och hur ska en rörelse med sådana svängdörrar kunna hålla ihop, tänker nog rätt många?

Det här “nya mönstret” borde beskrivas och analyseras systematiskt: vad som hänt och vilka konsekvenser det fått och får för politikutformningen inom socialdemokraterna. Men vem gör det jobbet? Viktigt också med tanke på att somliga av dessa “karriärvandrare” inte sällan tycker att de själva är överlägset smartast och inte sällan med misstro och mer eller mindre dold udd uttalar sig om folkvalda i riksdagen och ännu tydligare negativt så om vanliga kongressombud på en parti- eller facklig kongress.

Ändå är det just dessa som ofta sitter i TVs morgonsoffor och radion och slentrianmässigt som påstådda “kännare av socialdemokraterna” städslas för att förnumstigt analysera “det politiska läget” för dagen. Och på Sveriges viktigaste åsiktsanslagstavla – DN debatt – har de alltid en öppen tribun.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com