Tuesday, October 16, 2012

Läs- och tänkvärd bok om euron och hotet mot demokratin

EU-projektet har i stort sett under hela sin existens brottas med samma grundproblem, nämligen det demokratiska underskottet. Och gradvis har det snarare blivit större, än tvärtom. Minns t ex hur det var när ett land som Irland råkade rösta “fel” om EUs Lissabonfördrag häromåret? "Om vi menar allvar med demokrati måste vi förstå varför irländarna sade nej." Detta sades i en BBC-intervju i programmet Newsnight strax efter att Irland i en folkomröstning hade röstat nej till Lissabonfördraget. Där försökte programledaren fåfängt få EU-kommissionär Margot Wallström, då vice boss och “kommunikationsansvarig” i EU-kommissionen,att berätta hur de irländska väljarna skulle göra för att få slippa fördraget. Hon lyckas undvika att svara på frågan i fem minuter. Ett var då – och i andra “felaktiga” folkomröstningar inom EU – kristallklart: EU-fördrag och dess olika projekt skulle och ska drivas vidare och att irländarna (och andra triskande folk) bara först måste förmås att till slut rösta som EU ville i en ny omröstning. Det här är bara ett av många exempel på vad som brukar kallas för EU:s demokratiska underskott, och det illustrerar tämligen väl vad man menar med just detta. Folk gör inte alltid som eliten där i toppen vill och förväntar sig att folket ska göra. Författaren och journalistveteranen Björn Elmbrant tar i sin nya, läsvärda och EU-kritiska bok “Det skulle bli så bra. Euron och hotet mot demokratin” (Atlas förlag) många olika exempel på det gapande stora hålet mellan folket och EU-etablissemanget i europrojektet men just det här exemplet med Irland och ex-kommissionären Wallströms icke-kommentar kring fördragsomröstningen och demokratiunderskottet. Visst finns det en hel del av aningslöshet runt det i begynnelsen rätt idealistiskt utformade fredsprojektet Kol- och stålunionen som sedan blev först EG och sedan Europeiska unionen och det – anser numera rätt många – illa planlagda och sjösatta europrojektet med ett stort antal EU-länder som knappast var ens i närheten av ett optimalt valutaområde. Det var liksom dömt att hamna i en svår kris så fort “vackert väder”-väderleken skulle övergå i svår kuling och storm. Men vi gjorde det ju för freden, så varför kunde det då gå så illa?. Sanningen är dock att det fanns varnande röster som inte vann gehör och även sådana ledande personer som dåvarande EU-kommissionens ordförande, Romano Prodi, var uppenbarligen på det klara med de gapande hålen i europrojektet. Prodi – inte alltid så glasklar i sina medieintervjuer - talade emellanåt rätt öppet om den kris som sannolikt skulle komma och som skulle göra medborgarna medgörliga nog att ge EU-institutionerna de maktverktyg (läs en fiskal union med kontroll över också skattepolitiken etc) som krävdes för att euron skulle fungera. Och det särskilt så i allvarliga krislägen. Just där är Europa mitt i just nu – och gör så sedan en tid tillbaka. Och nu kämpar euroblockets 17 länders finansministrar och andra vidare - mot bankunioner, gemensam finanspolitik, EU-beskattningsrätt och annat överstatligt som går under beteckningen fiskal union. Men folket är motsträvigt, känner sig inte riktigt övertygade om den där överstatlighet verkligen är så bra. I krisländer som Grekland, Italien m fl avsätter EU (med trojkan EU, ECB och IMF) trilskande regeringar och ersätter dem med expertregeringar uppifrån godkända men med begränsad eller just inget folkligt mandat. Men svenska folket – liksom även många ekonomer så tidigare var starka euroförespråkare – är mer än nöjda att Sverige nu står utanför euron. Och något folkligt stöd finns inte heller för att i en ny folkomröstning rösta för ett svenskt eurointräde. Ett grundläggande problem är ju annars ofta med staten att den tenderar att kidnappas av de redan mäktiga. I EU – en hybrid av såväl mellan- som överstatligt samarbete – är den risken och möjligheten ännu större, och med stor potentiell nytta för den som lyckas. Och just därför är lobby- och påverkanskulturen där så mycket mera utbredd och avancerad än som är fallet nationellt i våra nordiska länder. Det märks tydligt i tidigare och nuvarande bank- och finanskriser. Den allvarliga internationella finanskrisen (2008-2009) och kanske än mera så i den nu pågående eurokrisen har hanterats betydligt mer med bankernas bästa för ögonen än medborgarnas. Delvis sker det här i former som inte möjliggör att förstå det som händer enbart utifrån en höger-vänsterskala. Björn Elmbrant beskriver det bra, kontrasten mellan det desperata växande europeiska “prekariatet” (folk utanför etablissemanget) och de ständigt fler miljarder som pumpas in i banksystemet utan större motkrav, undantaget då att stödpengarna, efter avdrag för avgifter, senare ska slussas tillbaka in i staterna via statsobligationer. (Men prekariat – sociologiskt begrepp – avses den grupp i samhället som under längre tid är och känner sig utanför den etablerade.) Vad den här modellen innebär i praktiken är en “socialisering” (förstatligande) av krisbankernas förluster utan några större motprestationer – så här långt har det varit så. Den svenska modellen från finanskrisen här i början av 1990-talet använde ju då bankstödsmodellen att nationalisera/förstatliga krisbankerna i en statlig räddningsaktion och där staten senare kunde sälja de sanerade bankerna och få igen stödpengarna. Men den modellen avvisas, enligt olika rapporter och off record-uttalanden, av euroländernas finansministrar med argumentet att “vi är inga socialister, som Sverige”. Trots att den modellen ju visade sig vara framgångsrik. Den “ickesocialistiska” modell som nu används i euroländernas krisbekämpning innebär i praktiken att man använder skattepengar för att stötta krisande banker utan motprestation. Den som läser Björn Elmbrants läsvärda bok “Det skulle bli så bra.Euron och hotet mot demokratin” förstår bättre ännu bättre vad den normala, mera snuttmässig nyhetsmässiga eurokrisrapporteringen vad som sker eller inte sker när statsministrar, finansministrar, ECB-bankbossen Dragi i Frankfurt, IMF-chefen Lagarde, f d fransk finansminister, och andra har sina toppmöten och/eller uttalar sig inför media i olika sammanhang. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Monday, October 15, 2012

När kapitalet fick partibok

Om när kapitalet fick partibok: Visserligen har Socialdemokraterna genom ett antal egna missgrepp de senaste åren självförvållat naggat det egna varumärket i kanten, men ändå är partiet fortfarande i mångas ögon det stora maktpartiet i svensk politik. Att påverka detta partis ställnings­taganden anses ofta lika avgörande för samhällsutvecklingen som att uppvakta sittande alliansregering eller svara på remisser på en statlig utredning. Ingångar till detta parti samt kunskap om politiken fungerar är inte sällan guld värt för den som vill lobba och påverka. Så långt är det inte märkligt, egentligen. Närings­livet har sina intressen att försvara. Sverige behöver dessutom många vitala företag och entreprenörer. Det anmärkningsvärda uppstår däremot när man till sig – för mycket goda månadsinkomster – knyter tidigare s- och andra ledande partipolitiska personer och dessa sedan i den offentliga debatten utger sig för att fortsatt tala som socialdemokrater, när de i själva verket tjänar en ny herre och får betalt för detta. En herre som dessutom, många gånger, har helt andra utgångspunkter för sin verksamhet än både den socialdemokratiska idén eller det bredare allmänintresset. Det som Gustav Möller så kärnfullt sade: Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Självfallet skapar sådant osäkerhet om vad Socialdemokraterna egentligen står för, och har stått för. Det innebär dessutom att man använder gamla titlar för att armbåga sig fram i medierna för att propagera för sitt nya visitkort; en möjlighet som mycket sällan partiets hårt kämpande gräsrötter har. Socialdemokratin är en bred rörelse, där många idéer ska kunna rymmas och olika röster brytas i diskussionernas debatter. Även den som till äventyrs tycker det är ok att vinster ska kunna dras bort från av skattebetalarna bekostad vård, skola och omsorg för att dela ut till riskkapitalister förtjänar att bli lyssnad på. Men om man som tidigare ledande s-person nu företräder ett särintresse – exempelvis en privat vårdkoncern eller vinstdrivande skolverksamhet – och sjunger dessas lov på tidningarnas debattsidor, på nätet eller i tv-sofforna, så bör man vara tydlig med sin nya uppdragsgivare och dess intresse, och inte försöka låna trovärdighet från det parti man inte längre arbetar för. Tidskriften Tidens oktobernummer ”När kapitalet fick partibok” sätter fingret på någonting som av vissas reaktioner att döma tycks vara mycket sårigt och ömt. Men likafullt är det bra och utomordentligt intressant. Inför kapitalstarka sär­intressen får inte social­demokratin aldrig vara så naiv som man åtminstone delvis på senare tid varit – i relation till debatten om privata vinster i välfärdstjänstföretag och annat liknande. Och heller inte hamna så i händerna på PR-nissar att man förleds att tro att prat om affärsplaner är förtroendeskapande i de egna väljarnas ögon. Tappet i Sifon söndagen den 14 oktober för S kan nog åtminstone delvis tolkas just i den riktningen. Uteslutet är inte heller att den trenden står sig i kommande opinionsmätningar. Sannolikt något också som en effekt av folklig missto mot tanken hos vissa som verkar tro att det räcker med bara lite bokslutsanalyser för att riskkapitalister (de är väl snarare trygghetskapitalister eftersom de vill göra vinsterna på skattebetalarnas välfärdstjänstmedel!) ska hålla sig i skinnet och inte sko sig för mycket på välfärdstjänstsektorn med ohemult stora vinster. Apropå vinsterna i privata välfärdstjänstföretag, så borde någon/några ta sig före och plocka fram – och datera upp – lite hårda basfakta och statistik på vad som riskkapitalbolag m fl betalar så mycket när de köper upp "olönsamma " företag i välfärdssektorn. Dessa uppköpare – eller ibland “dödare” av kommunal verksamhet, se t ex http://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/konsten-att-drapa-en-kommunal-skola/ – och deras vinstprognoser skulle nog många vilja se dokumenterade svart på vitt. Nå, folkbildningen får väl sig en renässans nu när alla gamlingar och skolbarn etc ska lära sig företagsekonomi och bokslutsanalyser för att sedan kunna “rösta med fötterna” och lämna privata välfärdsaktörer som inte håller kvalitet. Om man nu får vara lite ironisk. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a tidn. Ångermanland 17/10,Dagbladet 26/10,Gotlands tidningar 30/10 m fl)

Friday, October 12, 2012

EU - bisarr fredspristagare presenterar nya punkter för inre marknaden

I början av oktober presenterade EU-kommissionen sin andra ”inremarknadsakt”, med förslag till tolv olika åtgärder för en mer fördjupad och bättre integrerad inre marknad. Kommissionen motiverar detta med att dessa åtgärder kan leda till att en konkurrenskraftig och blomstrande social marknadsekonomi. Visst har vi hört sånt förut? Delvis motiveras väl det här också av det faktum att EU i år firar 20 år med den inre marknad, alltså den marknad som bygger på fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer. För att främja en fortsatt integrering av medlemsländernas marknader presenterade EU-kommissionen i april 2011 sin första inremarknadsakt, med tolv förslag till åtgärder, och dår ingår också effektivare regler för offentlig upphandling och tillämpning av gällande regler för utstationering av arbetstagare (andra EU-länders arbetstagare). Det sistnämnda allt annat än väl fungerandevad gäller villkorssidan för från andra EU-länder inhyrd arbetskraft. Så här ser de av EU-kommissionen i början av oktober presenterade tolv förslagen inom fyra olika områden: Transport och energinät: 1. En åtgärd för att öppna persontrafiken på inrikeståg för ytterligare konkurrens inom EU. (Undrar vad svenska folket tycker om det med tanke på hur illa den konkurrensen hittills fungerar inom svenska järnvägen?) 2. Förbättring av den inre marknaden för sjötransporter. 3. Åtgärder för att påskynda genomförandet av ett gemensamt europeiskt luftrum. 4. Åtgärder för att effektivisera tillämpningen av EU:s energilagstiftning. Rörlighet för privatpersoner och företag: 5. Utveckla Eures-portalen till ett fullt utbyggt jobbsöknings- och rekryteringsverktyg över gränserna. (Med den rekordstora massarbetslöshet som råder inom EU är det nog snarare bristande efterfrågan i ekonomin snarare än jobbsökning via gemensam it-portal långt viktigare just nu!) 6. Införa bestämmelser för att mobilisera långsiktiga investeringsfonder för privata företag och långsiktiga projekt. (Man kan undra vad som kommer ut av detta i praktiken?) 7. Modernisera insolvensförfarandena, med början i ärenden som berör flera länder, och på så sätt skapa ett klimat som ger en andra chans åt entreprenörer som misslyckats. (Kan kanske behövas när företagskonkurserna står som spön i backen i krisens EU just nu.) Den digitala ekonomin: 8. Främja e-handeln i EU genom att göra betalningstjänster mer användarvänliga, tillförlitliga och konkurrenskraftiga. 9. Undanröja det viktigaste underliggande skälet till de bristande investeringarna i bredbandsutbyggnad, dvs. de tekniska kostnaderna. 10. Göra elektroniska fakturor till standard för offentlig upphandling. Socialt entreprenörskap, sammanhållning och konsumentförtroende: 11. Förbättrade bestämmelser om produktsäkerhet och skärpt kontroll av efterlevnaden. (Visst, behovet av detta är stort men vad blir det av det när ord ska överföras till praktiska åtgärder?) 12. En åtgärd som ska säkra en omfattande tillgång till bankkonton samt öppet redovisade och jämförbara kontoavgifter och förenklat byte av bankkonto. Återstår att se vad som i praktiken sedan blir verklighet och hur väl eller illa dessa tolv nya inre marknadsdirektiv sedan kommer att fungera i det EU som den 12 oktober – obegripligt nog – av norska nobelpriskommittén utsågs till årets fredspristagare. Undrar vad kommissions-bossen Barroso tänker göra med nobelmiljonerna – utöver att skåla i champagne på sitt kansli? Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com

Monday, October 08, 2012

Ingen partiledardebatt i Agenda som precis går till historien

Observerat om partiledardebatten i svenska Televisionens Agenda: Söndagens rikssvenska partiledardebatt i SVT:s Agenda hade under första halvan av sändningstiden mest karaktären av ett seminarium om hur verkligheten egentligen ser ut i Sverige. Där alliansens företrädare menade att deras stora skattesänkningar gett positiv effekt på arbetslösheten, kunde Stefan Löfven (S) med rätta konstatera att arbetslösheten nu är högre än när regeringen tillträdde på hösten år 2006. Det är ett faktum att förvärvsfrekvensen – andelen vuxna i sysselsättning – nu är lägre än den var hösten 2006. Och just det är det enda rimliga måttet – inte antalet personer i ett läge när befolkningen totalt sett samtidigt växer – att mäta om politiken lyckats eller misslyckats när det gäller att få fler i arbete och minska arbetslösheten. På den punkten borde Löfven – hänvisat till sysselsättningsgradens utveckling – tydligare i sin kritik av Fredrik Reinfeldt, när han slängde siffror omkring sig (att han skapat 200 000 fler jobb men inte nämnde att andelen sysselsatta gått ner och arbetslösheten upp). Tyckte han också i övrigt var påtagligt blek. Överraskande nog verkade inte statsministern riktigt förberedd. Möjligen ville han bara ge sina i opinionen plågade partiledarkollegor – dvärgpartierna Lööfs centern och Hägglunds KD - utrymme? Men Centerpartiets Annie Lööf tog aldrig den chansen. Sitter hon ens kvar efter valet 2014? Redan tidigt i Agenda-debatten körde hon huvudet i väggen och framhöll sin regerings förträfflighet, men lyckades inte förklara sitt genanta misslyckande vad gäller ungdoms- och långtidsarbetslösheten. Och KD-Hägglund var inte bättre än Lööf, han heller. Stefan Löfven var dock inte på hugget som han borde men kunde ändå – om än inte tydligt nog - visa regeringens tillkortakommanden om jobben. Han konstaterade det enda rimliga: stora breda skattesänkningar leder inte till framgångar i det avseendet. Hellre tillfälligt sänkt arbetsgivareavgift för företag som anställer en ung arbetslös, än permanent låg arbetsgivaravgift för företag som redan har unga människor anställda (McDonalds m fl). Jan Björklund (FP) trampade i klaveret redan efter några minuter när han kritiserade socialdemokraterna för att vilja höja bidragen till de som inte jobbar. Vad han menade var de höjda tak i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen som även hans eget fp-parti föreslog i somras, men som det inte längre(?) tycks stå för. Efter att debatten om läget på arbetsmarknaden böljat fram och tillbaka under den första halvtimmen, blev till slut det samlade intrycket att alliansregeringen var på defensiven. Vilket inte är särskilt konstigt, med tanke på att regeringens fyra partiledare försökte beskriva en verklighet på arbetsmarknaden och resultat av den förda regeringspolitiken som inte finns. Debatten rullade sedan vidare med en diskussion om invandringen där inte minst Stefan Löfven gjorde en fin insats och med stark retorik klädde han av Jimmie Åkesson (SD). Under debattens första timme kom också miljöfrågorna upp. Självfallet blev det Åsa Romson (MP) som här fick breda ut sig och regeringen i form av Annie Lööf imponerade inte i duellerna mot henne. Lööf menade att hon inte hade några problem med ”ekonomiska styrmedel”, men vände sig emot tempot i hur snabbt MP vill införa dem (kilometerskatt för långtradare etc). Även Jonas Sjöstedt (V) var stark när det kom till miljöfrågorna. Han var också tydlig om de privata vinsterna i välfärdstjänsterna. Det trista med hela Agenda-debatten var dock frånvaron av ideologiska resonemang och skiljelinjer. Tyvärr blev inte heller debatten om de privata vinsterna i olika offentligfinansierade välfärdstjänster särskilt klargörande. Sannolikt vore det långt bättre om statsministerkandidaterna Reinfeldt och Löfven kunde mötas i en egen duell, i en debatt arrangerad av partierna själva. Gärna ute i den så kallade verkligheten; den som regeringen tycks ha så förtvivlat svårt med. Slutintrycket var dock att statsminister Reinfeldt själv ger ett alltmer trött och slitet intryck, uppträder allt oftare arrogant och varnar för visioner. Någon ny Tage Erlander, som regerar Sverige i flera decennier, lär heller Reinfeldt aldrig bli. Trots att han drömmer om just detta. Löfven klarade sig rätt bra och verkar gradvis bli lite varmare i kläderna. Men ännu återstår en del innan det håller “toppklass” hela vägen “ända in i kaklet”. Nä, inte går söndagens partiledardebatt (7/10) till historien till någon av de bättre. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com