Thursday, December 29, 2011

Socialdemokratin i kris - och slutsatserna av detta inför 2012 och framåt?

Observerat om Socialdemokratins kris och vilka slutsatser vi drar:

Så här inför nya året med förhoppningar om nya tag är det bara att konstatera faktum: Det är haveri i den socialdemokratiska rörelsen. Väljarstödet för partiledaren Håkan Juholt landar på 16 procent i den senaste sifoundersökningen. Det är katastrofala siffror.

Året kunde inte sluta sämre för socialdemokraterna. 44 procent av väljarna har, enligt Aftonbladet och Sifos mätning, inget förtroende för Håkan Juholt. Även förtroendet inom partiet sviktar. Det är negativt för hela arbetarrörelsen.

Visserligen ställer medierna den socialdemokratiska politiken i skuggan av Håkan Juholt, men problemet är större än så: under de här åren av moderatlett styre har inte socialdemokraterna lyckats återskapa det förtroende som partiet en gång förlorat.

"Juholt är en bra talare som delvis står för en annan linje och inte bara anpassar sig till moderaternas politik. Han är kritisk mot de privatiseringar som gjorts inom skola och vård och som inte varit lyckosamma. Tidigare har den socialdemokratiska ledningen haft svårt att hitta ett alternativ till den politiken", säger professor Walter Korpi. Men som han med rätta också konstaterar i en intervju i NSD 29 december:
"Socialdemokraterna borde inte vara rädda att säga att vi måste öka personalen och personaltätheten och att det måste få kosta. Forskningen visar att folk är beredda att betala för bättre välfärd om de ser vad pengarna går till. Det finns en beredskap att acceptera höjda skatter om de går till ändamål som är angelägna för de flesta".

Tyvärr har Socialdemokraterna dock inte förmått utnyttja ens uppenbara “straffsparkslägen” som Carema-skandalen, utbrett folkligt missnöje med avregleringarna av järnvägs-, el- och apotektsverksamheterna, skolan etc samt den växande och allt mera permanenta massarbetslösheten utan istället i alltför hög grad varit tysta som en mussla, samtidigt som välfärden i Sverige raseras och samtidigt som riskkapitalister tjänar storkovan på att äldrevården läggs ut på privata företag som ger undersköterskorna dåliga villkor och de äldre dålig vård.

Ungdomsarbetslösheten är hög och gymnasieskolan har förvandlats till en sorteringsapparat. Socialdemokraterna måste – för att kunna återvinna det folkliga förtroende som nu raserats gradvis – våga sticka ut hakan, men istället tiger eller mumlar partiet lågmält i skägget. Uppträder allmänt ängsligt och med dåligt självförtroende. Det här är inte något som enbart eller ens främst Håkan Juholt ska belastas för, utan hela partiet, både före och efter att Håkan Juholt valdes till ledare.

Under den värsta finanskrisen och lågkonjunkturen för några år – 2008-2009 -sedan hördes inte, trots detta uppenbara “straffsparksläge” många knyst mot den tygellösa finansmarknadens olika excesser och girighetskultur från Socialdemokraternas dåvarande ledning. Förtroenderaset börjar redan där.

Ett av socialdemokraternas stora problem är den växande fegheten och överförsiktiga sneglande gjort partiet allt otydligare och att det – under dess senaste tid vid makten – dragit till sig lie för många människor som mest bara velat göra karriär och som klivit in i politiken för egen vinnings skull. Och nu drar de vidare till annat – PR-branschen etc - när makten inte längre finns inom räckhåll

Det har tyvärr under rätt många år nu funnits ett kraftigt överskott på socialdemokrater som gått från skolbänk till skolbänk, – och från SSU (därtill illa anfrätt under femtontalet år av maktstrider), studentförbund och direkt in i partiet. De lever mest i sin egen lilla bubbla, där alla andas samma syre och oftast inte vet hur det är att gå till ett vanligt jobb med normala inkomster. Sannolikt agerar de också därför lite för ofta så att människor – som av tradition och övertygelse haft S som “sitt parti” - inte känner igen sig i partiets politik.Sådana personer som mest bara tänker på att stå i rampljuset och den egna karriären borde bort från de centrala positionerna och rådgivarstaberna. Makt och position får aldrig tillåtas bli viktigare än viljan och lusten att gemensamt arbeta för ett mera rättvist och jämlikt samhälle med full sysselsättning som mål.

Lyft i stället fram med människor som tror på något, människor som växlar mellan vanliga jobb och politiken och människor som är villiga att strida för ett rättvist samhälle. Socialdemokratin måste återigen bli en folkrörelse. Det är mer nödvändigt nu än kanske någonsin tidigare.

Att däremot tro att “öppna processer” och medietävlingar mellan olika presumtiva partiledarpersoner i detta allvarliga läge – och med de förskräckande erfarenheterna från SSUs femtonåriga maktstrider – också vore rätt väg att gå för krisande Socialdemokrater tror jag vore ett allvarligt misstag. Också erfarenheterna från EU- och EMU-kampanjerna med flera stridande linjer förskräcker och lämnar bara svårartade sår efter sig. Hårda strider om både politik och personer har gjort ungdomsförbundet mycket mindre och svagare än det hade behövt vara. Och som vissa nu tycks vilja föra in i också S-partiet.

För egen del tror jag inte heller en sådan så kallat skenbart “öppen” process – däremot säkert älskas av media! – med någon större säkerhet skulle ge den partiledare som sedan utses ett starkare mandat, och då uttolkat som ett mandat att få bestämma mer själv och partiet mindre. Mandatet som partiledare är alls inget som en partiledare får, utan någonting som hon eller han förtjänar gradvis under sin gärning, steg för steg. Och först när ledaren i förtroende samlat ihop den stora koalition som S-partiet de facto är - och fått den att gå åt samma håll och att agera med kraft och tyngd. Det lyckades aldrig riktigt Mona Sahlin med.

Och frågan är om hon ens blivit vald till s-ledare om hon i förväg deklarerat att hon ville gå i koalition med miljöpartiet och innan sitt val sagt det hon sade i sitt sista tal på partiets förtroenderåd i november 2010 innan hon avgick. Det är, tillåter jag mig säga, högst tveksamt

Men som sagt: media skulle nog älska sådana öppna personstrider och olika öppet redovisade linjeval men ett brett parti som S skulle däremot däremot komma ännu mera sargat och försvagat ur en sådan process. Och hamna än mera i händerna på valrörelsenissar och PR-folk. Hårt strömlinjeformat för valrörelser och däremellan vara ett tyst och “dött” parti med folkrörelsemått mätt.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Thursday, December 22, 2011

Bildt, Schibbye och Persson i Etiopien och journalister som hindras att göra sitt jobb

Observerat om Carl Bildt, fallet Schibbye och Persson och journalister som hotas när de försöker göra sitt jobb:

Antalet journalister som gripits har fördubblats mot föregående år. Enligt människorättsorganisationen Reportrar utan gränser har 66 journalister dödats och över tusen frihetsberövats under år 2011. Rapporten beskriver 2011 som mycket oroligt.

Enligt organisationen var de farligaste platserna under 2011 att arbeta Kairo i Egypten, Misrata i Libyen och Khuztardistriktet i den pakistanska provinsen Baluchistan, där Al Quida anses ha ett av sina starkare basfästen.

Det finns skäl att påminna om detta nu när domen i Etiopien mot de svenska frilansjournalisterna Martin Schibbye och Johan Persson med rätta debatteras flitigt i medierna. Domen är en tragedi för den gränslöst granskande journalistiken, men rimligen så också för den dryge, och tidigare som styrelseledamot i Lundin (verksam i bl a Ogadenprovinsen) för Carl Bildt. Utrikesminister Bildt, m, kan nog inte komma ifrån att den här domen i diktatoriskt styrda Etiopien mot Schibbye och Perssons försök att närmare granska bl a just Lundins/African Oils aktiviteter där i regionen är en katastrof för hans del.

Svenska utrikesdepartementets och Bildts flitigt brukade ”tysta diplomati” har visat sig vara tandlöst oduglig i det passivt agerande försvaret av den svenska pressfriheten. Två journalister sitter följaktligen nu fängslade för att de försökt granska en svensk bolagsgrupp vars affärsmetod är brott mot mänskligheten, en råvarukoncern som Bildt själv varit med och rådgivit och burit styrelseansvar i bara kort innan han blev utnämnd till utrikesminister av Fredrik Reinfeldt.

Vi vet att Carl Bildt fortfarande satt i styrelsen när Lundingruppen påbörjade sin etablering i Ogaden. Vi vet att Carl Bildt ljuger när han hävdar sig varande icke vetande om dess aktiviteter där, via Lundin-anknutna Africa Oil.

Oavsett hur man värderar det moraliskt problematiska med att Sveriges utrikesminister heter Carl Bildt, borde blotta misstanken om att han har ett personligt ansvar för det som nu hänt vara en skamligt stor belastning för Fredrik Reinfeldt. Och än mera så om det nu därtill visar sig att Schibbye och Persson riskerar att hamna i långvarigt fängsligt förvar i Addis Abeba i Etiopien innan de möjligen blir benådade och fria i förtid.

Robert Björkenwall

Monday, December 12, 2011

Den amerikanska drömmen förverkligas bäst i Skandinavien

Observerat om den amerikanska drömmen möjliga förverkligande:

Igår var jag hela dagen ute med en amerikansk sociologiprof. David Ashley – faktiskt född i London så han kan även Storbritannien bra – och snackade med honom när vi var runt i stan och på Vaxholmsbåten ut på en tur i en vinterkulen skärgård.

Vi jämförde förhållanden i USA och Sverige för normala inkomsttagare resp. extremt rika (de snuskigt rika sista procenten). Slutsatsen var dock klar: den amerikanska drömmen förverkligar medelklassen och vanliga löntagare bäst i Skandinavien.

I USA har den drömmen sedan länge varit en illusion. Och perspektivet är ännu dystrare, ansåg han (liksom ekon. prof. Paul Krugman och andra). När man lägger ihop vad medelklassen – utöver skatt – även måste betala för sina försäkringar,sina barns collegeutbildningar (kostar aldrig under 35 tusen per termin) etc så är vårt gemensamma skattefinansierade välfärdssystem bättre och samtidigt effektivare (som andel av BNP). Det är, sa han, direkt korkat, om när här i Sverige börjar skicka ut sånt på marknad. “Transaktionskostnaderna” blir högre och slöseriet större, fler ska tjäna på det i flera olika led - och många fler hamnar mellan stolarna och får ingen vård och omsorg alls för att de inte har råd. Och drabbas du av en svårare sjukdom så är din ekonomi körd och du tvingas sälja det hus du köpt och står på bar backe.

Jag minns hur Don Vial på Public Utility Commission i Kalifornien redan vid mitten av 90-talet sa till mig när jag var där: bygg gemensam infrastruktur för bredband, mobiltelefoni, inte en massa parallella nät – och bygg i stället det gemensamma med
full täckning i hela landet. Konkurrens ska ni i stället ha på tjänsterna (trafiken på det gemensamma nätet) – högre upp i värdekedjan. Det blir både billigare och samtidigt effektivare. Men i media – allt mera ytligt fungerande – och olika lobbyister kan däremot få folk att tro nåt annat. Gå inte på sånt, var Don Vials råd då och var ungefär vad prof. Ashley sa till mig igår när vi pratade om olika ting en hel dag i Stockholm och i skärgården. Vem som egentligen pratar i nattmössan kan verkligen diskuteras.

Att lägga ut pensioner och så helt på aktiemarknaden är rena hasarden, sa Askley också igår och drog en rad konkreta exempel på hur folk trott sig få en fin pension på ålderns höst men sedan står där nästan utan tillgångar alls och nödgas sälja sitt hus till underpriser för att klara sig.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

PS. Prof. Askley är i samma ålder som jag, gift med en i kinesiska och har rest mycket i världen, bl a Kina och andra delar av Asien och så. Hade just nu ett samarbetsprojekt (internationellt bokprojekt) med bl a en britt och en forskare vid Åbo univ. i Finland (han kom från Åbo till Sthlm när jag mötte honom här för en dag i går söndag). Sociologiprof. Ashley hade svårt att förstå att svenskarna skulle vilja rösta bort sitt nuvarande goda system och ersätta det med marknadslösningar – också på välfärdsområdet. Kan man verkligen “lura” dem till sånt genom olika PR-trix och propaganda???, undrade han när vi skiljdes igår.

Intressant läsning, den där mejlkonversationen mellan författaren Jerker Virdborg och Håkan Juholt som gick över flera sidor på DN kultur igår söndag. Tankeväckande, intressant. Roligt med politiker som hämtar kraft och inspiration från kulturen!

I 2011 års julölsprovning – har vi haft i 17 återkommande år nu – så enades vi 10 som var med i fredags att Jämtlands julöl var bäst i år och Oppigården från Hedemora kom tvåa och Ayinger Winter-Bock från Tyskland kom trea av de tio-talet vi provade!

Thursday, December 08, 2011

Det S måste erkänna och inte "snöa in sig på fel saker"

Vad S måste förstå och erkänna:

Det som hände för Socialdemokratern perioden 2008 till hösten 2010, då partiet föll från 44,7 % (maj 2008) till 29,0 % i nov. 2010 är viktig att förstå orsakerna till. Den realiteten lever S med här och nu. Alltså bortspelad trovärdighet och genom eget misstag bortspelad särställningsroll i politiken (läs misstaget att i förtid bilda en rödgrön allians). Det här fallet för S kom inte med Juholt – och SCB-siffran på 27,7 % i stöd nu för S i december 2011.

Först när man förstår och erkänner det, så kan man på allvar börja analysera hur S ska bära sig åt för att återvinna den trovärdigheten igen. Det är med det här som med den i många stycken rätt naiva avregleringspolitiken, att erkänner man inte egna misstag så blir vägen tillbaka också långt svårare. Och med detta också chansen att återfå trovärdigheten igen hos medborgarna i stort! Liksom att det sedan kommer att ta tid att bygga upp raserat förtroende igen.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Wednesday, December 07, 2011

Observerat om Carema och fokusskifte i diskussionen

Kort apropå Carema, nyttiga "idioter" och fokusskifte i debatten:

Äldreomsorgen har, med all rätt, seglat upp till att bli en av de viktigaste politiska frågorna för väljarna. Nu diskuteras Carema-skandalen med vanvård av de äldre och ledningens girighet. SVT rapporterar att år ‎2010 tjänade tre av toppcheferna i skandalbolaget Carema tillsammans drygt 125 miljoner. Samtidigt vanvårdades boende (eller som Carema säger “kunder”) på en lång rad av Carema inrättningar.

Några reflektioner:
Nu skiftas fokus i dessa frågor och Demensförbundet ställer, tyvärr, upp. Nu är det i stället kommunernas fel alltihop. Dåliga avtal. Jag är tämligen säker på att diskussionen i medierna den närmaste tiden kommer att handla om kommunernas bristande kompetens.

Ett antal "nyttiga idioter" kommer – när PR-nissarna mot dyra fakturor fokusskiftat dagordningen - att ställa upp för att få bort diskussionen från principfrågan. Är syftet att minst 50 procent av vården ska privatiseras som länge varit målet för somliga?

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com