Eurokrisen - kanske tio år av krisbekämpning innan resultat

Euron krisar och europeisk socialdemokrati ha problem att formulera ett program för möjliga lösningar av krisen

EU är just nu inne i en svår kris och mycket talar för att den krisen kan bli både långvarig och synnerligen påfrestande för redan hårt prövade medborgare i flera EU-länder. I detta svåra krisläge står tyvärr socialdemokraterna i Europa tämligen nakna och vet inte riktigt vad de vill och borde göra.

Det finns uppenbara ledarskapsproblemet inom de mera socialdemokratiskt inriktade partierna och andra progressiva i Europa kring hur man ska tackla nuvarande eurokris i Europa. Det är tämligen kristallklart att Europas S-partier knappast så här långt har lyckats bli eniga om någon gemensam linje och än mindre ett gemensamt program för hur eurokrisen och dess konsekvenser för ländernas ekonomier, arbetsmarknad och sociala situation de närmaste åren borde hanteras på ett rimligt balanserat sätt. Och ingen verkar heller veta om vi ens kan förvänta oss något sådant innan först franska presidentvalet våren 2012 och sedan det tyska förbundsdagsvalet år 2013 är genomförda. Och det krisande EU-kärnlandet Italien med sin expertregering kan väl även den hamna i ett parlamentsval när som helst nästa år eller så.

Också mot den här lite problematiska bakgrunden var det intressant att ta del av de “felkonstruktionsproblem” och “dåliga utförare”-analyser som gavs på ett informativt Global utmaning-seminarium den 24 november om eurokrisen med bl a ekonomiprofessor Lars Calmfors, och den i bl a finansmarknadsfrågor pålästa och intresseväckande s-riksdagsledamoten Leif Pagrotsky, f d mångårigt statsråd på olika poster. Ingen av dessa två – och andra som ingick i seminariepanelen – tror på någon lätt väg tillbaka för just nu krisande euroländer. Kanske tar det uppåt tio år innan krisen är löst. Euron såldes in i för lättsinnigt, bilden var inte körklar när den såldes ut till allmänheten av “bilhandlaren” (= eurons förespråkare). Tyvärr gjorde man det, som bl a Leif Pagrotsky påpekade, innan säkerhetsfrågorna var lösta (= regelverket kring euron var inte konstruerat för att klara olika möjliga problem), såsom asymmetriska störningar som överhettningar och bubblor i bank- och bostadssektorn (krisens orsaker i Spanien och Irland) och än mindre för att ha mekanismer att klara olika inbyggda statsfinansiella problem med rekordhög statsskuld, misskötsel av offentliga finanser etc som i Grekland och Italien (länder som sannolikt inte ens borde ha fått ingå i eurosystemet).

Men nu sitter man där, och inga lösningar är enkla. Alla möjliga sådana är lika obekväma och smärtsamma och kommer därtill att ta lång tid innan de når resultat. Och expertregeringar är tyvärr inga lösningar på problemet heller – och folk är heller inte med på noterna och kommer i olika val och på annat sätt visa sitt missnöje med åtgärderna (chockterapi eller annat) och sannolikt rösta bort regeringar, så fort tillfälle ges. Särskilt som vi – i krisbekämpningens och nedskärningarnas spår – kan förvänta oss att en redan hög arbetslöshet kommer
att växa ytterligare rätt mycket. Så uppåt tio år av åtgärder lär det ta innan Europa är på någorlunda fötter igen. Det verkar vara en rimlig hypotes, ansåg flera av panelisterna på Global utmaning-seminariet i Stockholm den 24 november.

En intressant observation som då nämndes var att Sverige – när Göran Persson tog över efter Bildtåren - hösten 1994 då hade en större statsskuld än Grekland, nu vid krisens utbrott. En annan sak är sedan att den svenska reala ekonomin i industri och så var klart bättre än Greklands, och förmågan att på sikt återvinna sin styrka när finans- och fastighetskrisen mest akuta fas var övervunnen. Men ändå tog det, som Pagrotsky påpekade, tio år av Göran Persson-ledda saneringar och hårda tag innan Sverige var på god och stabil nivå igen och sedan kunde lämna över med finanserna i god ordning, överskott i vår statsbudget på 40 miljarder och en statsskuld som låg på så där några och fyrtio procent av BNP i statsskuld hösten 2006. Alltså klart under de 60 procent av BNP i önskvärd, högsta statsskuld som europrojektets regelverk ansåg nödvändiga. Denna solida och goda krockkudde har sedan den sittande regering Reinfeldt och hans finansminister bekväm kunnat luta sig emot när de åkt ut i Europa och “läxat upp” andra EU-länder för sina mindre välskötta offentliga ekonomier.

Gott så. Men såväl prof. Lars Calmfors som Leif Pagrotsky var rätt inse i panelen häromdagen att på många sätt är euron ett projekt med klara inbyggda problem och felkonstruktioner – och utan klara mekanismer för ingripande vid kriser av det slag man nu befinner sig i. Lätt så till detta bristande eller rent av i en del fall usla förare som aldrig borde suttit och “rattat” projektet som de tillåtits göra. Men nu sitter man där i “eländet” och har inget annat alternativ än att både var och en för sig och tillsammans försöka lösa de problem som som vi nu sett och ser effekterna av. Men tyvärr är ingen lösning – bland några möjliga (antingen hårda budgetsaneringar och begränsade EU-gemensamma stödåtgärder eller så mera massiva stödåtgärder – är enkel och inga quick fix-ar finns det heller. Oddsen, menade t ex prof. Lars Calmfors är väl så där 50-50 att det kan lyckas men det kan också bli en mer eller mindre svår recession och ekonomisk depression, risk för politiska revolter (populiströrelser) och en rätt dyrbar nota för bl a de tyska och andra skattebetalare.

Ett vet vi dock säkert. Det stundar många, många år – kanske uppåt tio år – av uppoffringar och rätt hårda krisåtgärder i Europa innan det är “över“ . Och en så lång period av chocker och svåra omställningar – och överlever euron utan att delas upp i två grupper? – kommer att skapa stora problem för olika regeringar och i relationerna mellan folket/väljarna och de olika politiska partierna, med många och svårbedömda konsekvenser som följd. Risken för växande populistpartier – som Sannfin. och liknande – kan komma att vinna ökat stöd i spåren av eurokrisen och chockterapiernas följder för medborgarna i olika krisländer.Exempelvis rörelser som i Tyskland vill slåss för D-Marken och inte vägra vilja vara med om att betala för eurokrisens nota.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com

-------------------------------------------------------------------------------------Fakgrundsmaterial

Lars Calmfors – om Eurokrisländerna (bilder han visade på seminariet)

Orsaker till krisen i euroländerna
Irland/Spanien
• Asymmetriska störningar:
överhettningar/bubblor
• Inbyggt problem
• Slapp finansiell reglering
• Inga EU-instrument för att ingripa

Grekland/Portugal/Italien
• Långvarig misskötsel av de offentliga finanserna
• Brister i stabilitetspakten
– för lite betoning skuldnivå
- för sena sanktioner
- för svårt fatta beslut

Strategier – lösningsvägar
Muddling through
• Begränsade stöd
• Budgetsanering och tillväxtreformer
• 50 procents chans att lyckas
• 50 procents chans att det blir akut finanskris
• Recession/depression
• Men euron kan överleva

Massiva stöd
• Akut finanskris undviks
• Kan fungera på sikt med finanspolitisk union
• Men kan också medföra stora kostnader för skattebetalarna i
Tyskland och andra länder
• Politisk revolt
• Euron spricker
• Nordeuro och Sydeuro

Klyftoran växer i Reinfeldts Sverige visar SCB-statistik

Observerat: Färsk SCB-statistik visar att klyftorna växer

Klyftorna i Sverige ökar på nytt. Förvånande? Knappast. Det illustreras tydligt av ny statistik från SCB (Statistiska Centralbyrån). Efter krisen i början på 1990-talet minskade de fattigastes inkomster, men ökade sedan fram till 2007 då deras inkomster återigen minskade. Nu är de fattigaste tillbaka på samma inkomstnivå som de hade 1991. De fattigaste 10 procenten i Sverige har alltså inte fått det bättre, utan sämre. Och precis tvärtom för den rikaste tiondelen.

Det är allvarligt, illavarslande och borde i sig vara skäl att rösta bort den moderatledda regeringen som i ny PR-smartare språkdräkt försökt – och delvis också lyckats - att dölja sin “straffa-de-fattiga-sjuka-och-arbetslösa-politik”. Men det mest upprörande är att sedan 1991 har de rikaste 10 procenten i Sverige ökat sin inkomst med 63 procent. Ingen liten ökning för dem som redan har det bäst ställt i vårt samhälle.

Sedan 2006 då den borgerliga regeringen tog över Sverige har de fattigaste blivit 8,6procent fattigare (567 kronor mindre inkomst per månad) och de rikaste blivit 13,2 procent rikare. De har fått 4 483 kronor mer i inkomst per månad. Så ser effekterna ut av den borgerliga alliansens politik. Den fattigaste tiondelen av befolkningen blir fattigare och den rikaste tiondelen av befolkningen blir allt rikare. Klyftorna ökar i vårt tidigare så hyggligt jämlika land.

Efter 2008 (finanskrisen globalt) gick efterfrågan i ekonomin ned och kan förklara en del av de minskade inkomsterna för den fattigaste tiondelen, men framförallt är minskade ersättningar och det ökade utanförskapet som gör att de fattiga i Sverige fått det sämre. Istället för att få del av den ökade tillväxten och den ekonomiska utvecklingen har de fattigaste fått betala för de rikas skattesänkningar. På bara några års regeringsinnehav lyckades Moderaterna radera ut den lilla inkomstökning som de fattigaste fått sedan svallvågorna från 90-talskrisen ebbat ut. Hur mycket kommer ojämlikheten att ha ökat och hur många kommer att ha slagits ut när man summerar Fredrik Reinfeldts tid som statsminister i valet 2014? SCB-statistik som löpande bekräftar att moderaterna visserligen är nya i sitt tilltal och språkbruk men i praktisk politik blir konsekvenserna den gamla vanliga klasspolitiken, bara lite snyggare draperad i ord som arbetslinjen och annat liknande. Det är ju lättare att sälja in som budskap än att råare men ärligare säga “mest till dem som redan har mest”. Eller när så kallad valfrihet inom omsorg och välfärd leder till vanvård i riskkapitalägda Caremas regi, när vinstintressena släpps in också bland de mest sköra och sårbara och som har synnerligen svårt eller omöjligt att hävda sin rätt.

Sverige behöver dock inte – klassamhällesvägen - backa in i framtiden. Den svenska modellen fungerar, visar samhällsforskningen. Och visst kommer den att fungera även i framtiden, men den behöver justeras i takt med samhällets utveckling. Moderaterna i regeringsställning gradvisa nedmontering av välfärdsstaten och skattesänkarpolitik – väldokumenterat i t ex utredaren Christer Perssons färska rapport “den produktiva rättvisan” - som gynnar de redan välbärgade mest måste få ett slut innan det går för långt. De som vill att Sverige inte fortsätter att öka klassklyftorna som nu växer utan i stället vill att vi går mot mer jämlikhet behöver nu börja samla ihop sig till en tydlig, alternativ politik. En politik som förhindrar att Sverige gradvis utvecklas till ett hårt klassamhälle där man måste stå med mössan i hand, bocka och niga för att få några smulor från de rikas bord (det som prof. J.K Galbraith brukade beteckna som hästskitsteoremet inom nationalekonomin).

Däremot är det tveklöst så att den nuvarande politiken ger alla dem som lever på livets “solsida” med goda inkomster, standard och god hälsa alla fördelar – sett till det snäva egenintresset - om den här politiska linjen får fortsätta också efter år 2014 års val. Men sett till allmänintresset kan det här komma i ett lite annat läge – också för dem, på lite sikt.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Tyvärr förmår inte heller S "ta hem" Carema-debatten

Några observationer apropå äldreomsorgen och Carema-debatten:

Få saker gör folk så upprörda som vanvård av våra mest sköra i samhället, de äldre och sjuka. Tråkigt då att de ansvariga så här långt verkar kunna komma undan också denna vanvårdsskandal som det riskkapitalägda och i skatteparadis nollskattande Carema blivit symbol för.

En en god början för S – och andra – för att rätta till det som gått fel är att inse hur verkligheten ser ut. Inom äldreomsorgen har vi i Sverige – genom naivitet kring hur "marknaden riggats" - redan den mest i privat ägande koncentrerade marknadssituationen i västvärlden, långt större än t ex USA. “Och i äldreomsorgen är koncentrationen...(i privat ägande) allra störst”, konstaterar Marta Szebehely, professor i socialt arbete och med stor överblick och kunskap om även det internationella forskningsläget på det här området.

De två stora riskkapitalägda – och till utlandet vinstslussande – bolagen Carema och Attendo är ju helt dominerande på den privata delen av vår växande äldreomsorgsmarknad. De kontrollerar mer än hälften av den privata delen av den här marknaden. Och de har avkastning på sitt kapital på uppåt 30-33 % – samtidigt som de vanvårdar gamlingarna med så där 10 proc. snålare personalandel, färre blöjbyten etc. Färre händer i vården betyder sämre kvalitet. Kristallklart, säger forskningen. Att skicka in riskkapitalbolag – vad tar de för risker i en sådan bransch, inga alls! – är som att skicka in räven i hönshuset, göra den till ansvarig för hela hönshusets skötsel och när kontraktet skrivs med räven så sägs det att räven numera har blivit vegetarian. Jo tjenare. Hur naiv får man vara när man "riggande" den här marknaden med upphandling för vården av de mest "sköra i samhället"?

Men ungefär så har det gått med äldreomsorgsmarknaden och skandalen med Carema är således ingen överraskning när jag läser eller lyssnat på bl a föreläsningar av prof. i socialt arbete, Marta Szebehely, verksam vid Stockholms universitet och Institutet för framtidsstudier (med stor kunskapsbas om demografi och välfärdsforskning). Ingenstans i forskningen, säger Marta S., finns belägg för att sådana privata intressen i äldreomsorgen skulle ge oss en bättre kvalitet i omsorgen.

Därtill har upphandlingarna gjort att också andra aktörer – kommunerna själva, mindre privata och personalkooperativ (där nu sådana ännu finns) etc – pressats hårdare av dessa riskkapitaldrivna två jättar i branschen att de också på sina håll tvingas köra personalsnålt (färre händer, sämre vård; kristallklart, säger forskningen) spara på blöjor etc för att inte tappa en kommande upphandling. Så de här riskkapitalstyrda jättarna förstör – precis som en räv i hönshuset – för alla genom sin lägst prispressen som bara tar begränsad eller just ingen hänsyn till den kvalitet som erbjuds.

Men eftersom moderaterna som parti får stora hemliga donationer (via Rosenbadfonden m fl) – man skrev om det häromdagen i några medier, främst AB – från bl a Attendo och Carema, som därtill har flera ledande eller f d ledande moderater som “etiska rådgivare” etc etc så lär nog inte moderaterna precis agera kraftfullt mot att dessa riskkapitalbolag skor sig så hämningslöst som de gör på skattebetalarnas pengar och låter gamlingarna fara illa i vanvård. Hur naiv får man vara i sammanhang som dessa? Hört talas om begreppet (egen)intresset som aldrig ljuger?

Nä, få saker tror jag gör folk så upprörda som vanvård av gamla som inte kan/orkar/förmår protestera. Eller “rösta med fötterna” och söka sig ett annat boende. Få låter sig övertygas av käcka påstående om att sköra människor själva kan väl protestera när de vanvårdas, och långt ifrån alla anhöriga pallar heller för den delen – utom de mest resursstarka - med att lägga ner för mycket tid och kraft för att bryta med eländet och möjligen (där det går!) flytta dem till ett bättre boende. När man sedan tänker på det faktum att det redan är 100 000 svenskar (mest kvinnor) som tvingats gå ner i arbetstid för att se till att deras gamla mamma eller pappa inte ska vanvårdas alltför svårt!

Knappast förenligt med den så omtalade arbetslinjen, eller hur?

Det trista är bara att inte heller socialdemokraterna – upptagna av personstrider och internt käbbel som de är - förmår ta hem en debatt som denna mot den moderatledda regeringen och uppvisa en alternativ och bättre lösning på detta sorgliga förfall i en viktig del av allas vår gemensamma och skattefinansierade välfärd. Janne Nygrens retoriskt goda men innehållsmässigt mera “skakiga” genomgång på Onsdagsklubbens välbesökta möte den 16 november i Stockholm var tyvärr heller inte tillräckligt klargörande för att ge sorgsna socialdemokrater särskilt mycket till vägledning. Lite bättre “kravspecifikationer” och kvalitetsuppföljningar är tyvärr – utöver att täta inspektioner heller inte är precis gratis – en alltför mager lösning på detta väsentliga och djupt upprörande samhällsproblem.

Men sannolikt är det så illa, som professor Marta Szebehely sade i radions luncheko den 17 november att skillnaderna i Sverige – men inte i Norge och Danmark, där är S lite klarare - mellan S och de borgerliga inte är särskilt stor – ens i synen om hur äldreomsorgen ska skötas med en anständig och rimligt god kvalitet på den omsorg som erbjuds.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

Allt svårare att göra klassresor i USA

Läs om detta växande samhällsproblem:
Middle-Class Areas Shrink as Income Gap Grows, New Report Finds:
http://www.nytimes.com/2011/11/16/us/middle-class-areas-shrink-as-income-gap-grows-report-finds.html?_r=1&emc=eta1

Allt svårare att göra klassresor i USA i takt med att inkomstklyftorna växer i landet. Läs den 3-sidiga artikeln, se länken.

Men tyvärr är det fler länder som går samma dystra utveckling till mötes. Också Borgs och Reinfeldts Sverige.

ROBERT Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

New York Times-----------------------------------------------------------------------
U.S. | November 16, 2011
Middle-Class Areas Shrink as Income Gap Grows, New Report Finds
By SABRINA TAVERNISE
Over the past four decades, rising income inequality has left larger patches of affluence and poverty.

Vårdmarknadsgeschäftet och de gamlas vanvård

I borgerlighetens nya tuffa Sverige är det många som fått det sämre, de gamla, de sjuka och de arbetslösa. De som i praktiken fått stå för det mesta av notan för alla skattesänkningar till andra grupper i samhället.

De senaste veckorna har vi alla via medierna fått ett antal hårresande exempel, det ena värre än det andra på vad privata aktörer som Carema och andra presterat inom den upphandlade äldreomsorgen.

På det privata, riskkapitalägda vårdbolaget Carema motiverar man sitt blöjvägande med följande, oempatiska språk om att de vägs för att säkerställa att de ”nått sin fulla kapacitet”. Patienter får alltså sitta nedpinkade i sina halvfulla blöjor för att spara pengar och göra överskott till företagets ägare. Noterar också att Carema under perioden 2007-2009 ökade avkastningen på eget kapital från 17,7 procent till 33,4 procent! Det är siffror - ytterst skattepengar - som andra börsbolagsdirektörer bara kan drömma om. Kan ett samhälle blir råare än så här?

Att dessutom riskkapitalägda vårdbolaget Carema efter fiffig planering hävdas betala noll procent i skatt i Sverige förvånar inte – det heller. Men ansvarigt statsråd, Maria Larsson, säger bara att det är bra med olika alternativ i vården och att diskussioner i värdegrundsfrågor är viktiga i alla verksamheter.

Det här sker samtidigt som fackförbundet Kommunal avslöjar att samhällets kostnader för äldrevården har skurits ner kraftigt, trots att allt fler blir allt äldre. Minskningen gäller både i faktiska tal och som andel av BNP. Om man till det lägger att privata vårdföretag plockar ut ohemult höga vinster inser man snart att det inte blir mycket mer än smulorna kvar till de gamla. Och återigen blir det då de medelålders, oftast kvinnorna, som på nytt får ta ett ökat ansvar för sina gamla föräldrar. Inte sällan genom att kombinera det med att de själva samtidigt tvingas gå ner i sin egen arbetstid.

1980 fick 62 procent av de över 80 år någon form av omsorg, i dag är den siffran nere på rekordlåga 37 procent.
1980 fick 40 procent av de gamla hjälp av någon anhörig som de inte bodde ihop med. I dag får 67 procent förlita sig på släkten.

60 000 och snart kanske uppåt 100 000 personer (främst kvinnor) tvingas i dag gå ner i arbetstid eller sluta jobba för att ta hand om sina gamla föräldrar. Det är Fredrik Reinfeldts arbetslinje det.

I Reinfeldts nya, tuffa Sverige är det många som far illa. Det är inte acceptabelt.
Priset för att få lite lägre inkomstskatt (jobbskatteavdrag) för flertalet yrkesverksamma på pensionärers, sjuka, unga, arbetslösa och olika grupper av vårdbehövande har blivit för stort. Gradvis blir detta allt tydligare för allt fler.

Det cyniska, vinstjagande vårdgeschäftet (och med vinsterna borttrollade till skatteparadisen) måste bort från äldreomsorgen och sådan verksamhet framgent i huvudsak bedrivas i egen, kommunal regi. Vinsttänkande hör inte hemma inom välfärdstjänster.

Personal anställd inom skattefinansierad, upphandlad äldreomsorg och vård - så länge vi har sådan i privat regi i nuvarande stora omfattning - ska ha samma starka meddelarskydd som de offentliganställda. Detta måste garanteras i lagstiftning. Inspektionerna av den upphandlade vården och omsorgen måste bli föremål för återkommande, oanmälda inspektioner för att garantera att den fullt ut håller vad som utlovats vid upphandlingen.

Enbart införande av en stopplag mot “räntedribblande” internt i dessa privata, riskkapitalägda vårdkoncerner för att undkomma beskattning är inte en tillräcklig åtgärd för att sätta stopp på vårdskandalerna.

Ett ansvarig statsråd som Maria Larsson, KD, ska heller inte tillåtas komma undan med lite allmänt prat om att det är bra med olika alternativ och lite flummig värdegrundsretorik - som hon gjorde i SVTs Agenda söndagen den 13 november.

Bort med månglarna ur vården och omsorgen. Vinsttänkandet hör inte hemma på det här området. Finns den kvar, så fortsätter nya Carema och andra att väga åldringarnas kiss- och bajsblöjor för att se om de är tillräckligt fulla och ”nått sin fulla kapacitet”. Vanvård blir priset för att avkastningen och nettovinsten ska bli så hög som möjligt.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Inte mycket till självkritik på PK om Juholtdrevet i media

(Publicerad i bl a Arbetarbladet 10 nov. 2011 m fl)

Publicistklubben-debatten måndagen den 7 november 2011 om Juholt-drevet gav väl en del intressanta inblickar i en bitvis rätt solkig journalistik. Dock var PK-debatten ingalunda så självkritisk som nog åtminstone somliga kanske förväntat sig. I panelen ingående Aftonbladets Lena Mellin - varför tordes inte ansvarig utgivare Jan Helin ställa upp? - och Dagens nyheters politikansvarige Maria Crofts var inte särskilt självkritiska. Båda - och särskilt Aftonbladet (drog igång Juholt-drevet 7 okt) - har uppenbarligen svårt att medge några större fel alls i sin drevrapportering om Juholt. Däremot höll Ulf Kristoffersson på TV4 och Fredrik Furtenbach från radio-ekot en klart bättre och mera självkritiskt prövande ton. De båda tyckte tveklöst att mediedrevet visserligen hade en publicerbar grundstory men att det som hehlhet blev för onyanserat och gick för långt. Daniel Suhonen, från Tiden, gjorde i stort också väl ifrån sig på sin kant och drev på den kritiska och självkritiska sidan av drevdebatten.

Bra inlägg också av ex-Pressombudsmannen Yrsa Stenius "ute från PK-golvet". Hon hade rätt mycket kritiskt att säga om Aftonbladets alldeles för vidlyftiga och proportionslösa publicitet i Juholt-drevet. Riksdagsförvaltningens oklara regelverk och deras något motsägelsefulla tolkningar av boersättningarna för riksdagsledamöter när journalisterna frågade var också uppe i PK-diskussionen,liksom de ibland rätt magra, skvallriga och inte sällan fåtaliga källor journalisterna hade för sin publicitet om Juholt-drevet kom också upp. Och hur vissa medier valde att publicera, trots att källorna var få (som t ex Kristersson och Furtenbach självkritiskt konstaterade). Källor som dessa två sansade reportrar ansåg ibland inte ens var möjliga att verifiera och få bekräftade av andra källor. Och då borde de rimligen inte heller publiceras. Åtminstone innan de kunde bekräftas av ytterligare andra källor.

Uppenbart var inte så få av dessa källor som såg och tog chansen att - av lika olika skäl - göra vad de kunde för att elda på drevet och om möjligt få Juholt avsatt. En viss besvikelse fanns – konstaterades även i PK-panelen - uppenbarligen på sina håll över att vissa medier inte lyckades fälla denna “artontaggare” när drevjournalistikveckan var över. Däremot lyckades drevet i den meningen att socialdemokraternas och Håkan Juholts förtroendesiffror nu ligger på rekordlåga nivåer. Om det sedan också fortsätter att vara så det närmaste halvåret återstår däremot att se.

Sammanfattningsvis ändå en välbesökt,intressant men tyvärr alltför lite självkritisk debatt bland några tongivande politiska reportrar och kommentatorer kring en oktobervecka som nästan bara handlade om S-ledaren Håkan Juholt. Skulle dock inte förvåna om det här i framtiden blir föremål för rätt många analyser och diskussioner i journalistutbildningen på Journalisthögskolan och andra utbildningsinstitutioner. Ty av det så kallade Juholt-drevet finns onekligen många lärdomar att dra och förhoppningsvis även att lära av för morgondagens journalister.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Läs också Kjell Rautios blogg: http://212.247.9.120/loblog/?author=17

Jobbkrisens fem förlorade år

(Publicered i Gotlands tidningar 3 nov. 2011 m fl)

När man lusläser SCB- och arbetsmarknadsstatistik och andra rapporter över hur svensk arbetsmarknad utvecklats mellan september 2006 och september 2011, inser man att det är fem förlorade år för unga och andra arbetslösa.

1. Oförändrat arbetskraftsdeltagande (sysselsättningsgrad som andel vuxna i arbetskraften), trots en mycket positiv befolkningsutveckling.

2. Andelen sysselsatta som är i arbete är oförändrad, om man räknar deras andel av den arbetsföra befolkningen (65,8 procent i september 2006 mot 65,7 procent i september 2011). Det står på denna avgörande punkt och stampar precis på samma fläck fem år senare!

Massarbetslösheten fortsätter
3. Antalet öppet arbetslösa har ökat (plus 50 000 personer). Detsamma gäller för andelen av arbetskraften som är öppet arbetslösa.

Massarbetslösheten fortsätter att hålla ett fast grepp om arbetsmarknaden. Och inte heller prognosen framåt ser så mycket ljusare ut, tyvärr.

4. Utvecklingen av ungdomsarbetslösheten (15-24 år) går i samma negativa riktning som för de öppet arbetslösa. Idag är ungdomsarbetslösheten drygt 21 procent av den berörda arbetskraften (15-24 år).

Mer än var femte ungdom är alltså arbetslös. Det är nästan tre procentenheter högre än under september 2006; från 102 000 till 132 600 unga arbetslösa i september 2011.

5. Antalet långtidsarbetslösa har också ökat kraftigt (plus 27 700), liksom deras andel av det totala antalet öppet arbetslösa. Även den genomsnittliga arbetslöshetsperioden har förlängts, vilket innebär att de arbetslösa måste gå utan jobb under en längre period än för fem år sedan.

6. Även det outnyttjade arbetskraftsutbudet har ökat påtagligt (arbetslösa, undersysselsatta och latent arbetssökande); 463 000 heltidsarbeten i september 2011, motsvarande plus 52 000 heltidsjobb fler i outnyttjad arbetskraft jämfört med i september 2006.

7. Antalet personer utanför arbetskraften har också ökat (plus 75 000 personer), men som andel av den arbetsföra befolkningen är storleken på denna grupp praktiskt taget oförändrad. Ingen framgång heller här när det gäller att motverka “utanförskapet". Den har ju tvärtom ökat lite till senaste fem åren.

Europas sämsta a-kassa
Verkligheten är långt tuffare och mera trist för den som av olika skäl “hamnat utanför" och nu därtill är hänvisad till en långt sämre a-kassa (faktiskt idag en av Europas allra sämsta). Dessutom finns många fler idag som har ingen a-kassa alls (en halv miljon fler) De är hänvisade till kommunernas socialbyrå för att klara sin försörjning. Med ökade, kommunala socialbidragskostnader som följd.

De som har haft och har trygga jobb har fått sina inkomster i börsen förbättrade, olika mycket för olika yrkesgrupper, genom jobbskatteavdragen.

Inga jobbinvesteringar
Otillräckliga satsningar på arbetsmarknadsutbildningar, bristyrkesutbildningar, komvux, otillräckliga investeringar i bostadsbyggande, väg- och järnvägsunderhåll och nysatsningar där, snabbare utbyggnad av vår IT-infrastruktur och plusjobb för långtidsarbetslösa i kommunala sektorn har gjort, att läget på svensk arbetsmarknad nu är sämre, än den var vid motsvarande tidpunkt för fem år sedan.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Precis hemkommen 3 nov. från ett seminarium i Stockholm med Friedrich Ebert Stiftung om “Decent Capitalism", eurokrisen och den nordiska modellen. Hyfsade talare där från Harvard, London School of Economics, en dansk professor (Andersen) från Århus, en ungersk USA-skolad ekonom om utvecklingen i de nio östliga EU-länderna och ytterligare några andra. Gav en del matnyttigt i analysväg men långt färre riktigt goda och operativt användbara lösningar. Men den nordiska arbetsmarknads- och välfärdskapitalistiska modellen har framtiden för sig. Still kickning, var de rätt ense om.

Så varför har nordisk socialdemokrati – och särskilt svensk sådan – så taskigt självförtroende när det t ex gäller att driva kravet på fyll sysselsättning, anständigt väl fungerande sociala trygghetssystem, investeringar i kunskap och infrastruktur etc etc.???

Apropå Greklands- och eurokrisen nu: enligt prof. Jonung - med många år i Bryssel-byråkratin - så satt de på kafferasterna där bland "experterna" och skrattande konstataterade att Grekland fuskade grovt med sina siffror inför eurointrädet. Men officiellt sa de däremot inget sådant utan godtog deras redovisning. Detta berättade Jonung häromveckan på en eurokrishearing i finansutskottets regi i riksdagens andrakammarsal.
/Robert Bj