Monday, June 29, 2009

Sverige: visst ett tjänstesamhälle men ex.vis gruvindustrin går en ljus framtid till mötes

(Publicerad i bl a Arbetarbladet 14 aug. 2009 m fl)

Observerat och värderat:
Visst, Sverige är allt mer ett tjänstesamhälle men gruvindustrin går en ljus tid till mötes

Det brukar heta att Sverige numera är ett tjänstesamhälle. (Samma sak sägs f.ö också om Finland.) Och visst finns det mycket som talar för en sådan beskrivning. Men den som tror att Sveriges råvaruindustri spelat ut sin roll bör tänka om. Det finns många sätt att illustrera industrins fortsatt stora betydelse för landet i stort och i ett regionalt perspektiv. Man kan till exempel peka på stadigt stigande produktion och 60 miljarder i årliga investeringar. Eller kan man påminna sig om att industrin, trots allt, fortfarande sysselsätter över en halv miljon människor. Men tydligast syns ändå basindustrins fortsatt stora betydelse i vår utrikeshandel och i vårt handelsöverskott.

Cirka hälften av det totala värdet på svensk export, drygt 1 194 miljarder kr, utgörs av verkstadsvaror. Inom detta varuområde är de största posterna maskiner, vägfordon samt telekom- och elektrovaror. Sveriges basindustri står också för betydande exportvolymer inom varuområden som papper, pappersmassa, trävaror, järnmalm, stål och kemiska produkter.

Ungefär samma bild framträder om vi mäter landets handelsöverskott. Totalt uppgick Sveriges handelsöverskott till 107 miljarder kronor år 2008. Bakom dessa 107 miljarder ryms en mängd svenska exportframgångar som fordon, mobiltelefoner, läkemedel, skogs- och stålprodukter, mineraler m m.

För att få en bild av hur två av våra basnäringar – skogen och stålet – påverkar storleken på handelsöverskottet, kan vi leka med tanken att vi inte handlade med dessa varor alls. Hur stort hade handelsöverskottet varit då? Svaret är mycket blygsamma 4 miljarder kronor år 2008. Och då räknar man endast bort pappersmassa, papper och stål. Skulle vi även ta bort handeln med trävaror, som givetvis också är direkt kopplad till skogsnäringen, hade Sveriges handelsöverskott snabbt förbytts till underskott. SCB:s handelsstatistik för 2008 visar att om det inte vore för skogen och stålet hade Sveriges handelsöverskott på dryga hundra miljarder varit som bortblåst.

Lägg så till detta det faktum att nettoexporten av papper, massa, stål och mineraler har ökat stabilt under de senaste tio åren och överskottet i handeln med dessa varor har aldrig varit så stort som år 2008. Man kan därför med fog hävda att skogen och stålet aldrig varit viktigare för Sverige – i alla fall inte ur ett handelsperspektiv. Så till exempel exporteras drygt 85 procent av svenska stålverkens leveranser av handelsfärdiga produkter av stålprodukter. Värdet av den svenska exporten av stål var år 2008 69 miljarder kronor (exklusive de verkstadsprodukter stålverken tillverkar). Stålets nettohandelsöverskott var 26 miljarder kronor år 2008.

Den svenska basindustrins roll och betydelse som investerare och sysselsättare i särskilt skogslänen är också av fortsatt stor betydelse. Branschprogram för gruv-, stål- och skogs/trä/pappersindustrin bör tas fram och där inte minst de regionalpolitiska aspekterna betonas särskilt.

Sverige är den ledande gruvnationen inom EU. Gruvnäringen i Norrbottens och Västerbottens län svarar för 94 % av järnmalmen, hälften av silvret och en tredjedel av vad som utvinns av guld, koppar och zink. Flera nya gruvor är på väg att öppnas och nya, lovande fyndigheter upptäcks i Norrlands inland. Gruvnäringens framtidsutsikter - med växande efterfrågan på olika mineraler - bedöms därför vara mycket goda.

Regionalt viktiga sådana exempel i det här sammanhanget är exempelvis det statligt ägda gruvföretaget LKAB i Malmfälten - i Kiruna och Malmberget - med en nettoomsättning på 20,7 miljarder kr år 2008 säljer 71 proc. av sina järnmalmsprodukter, främst pellets, till stålindustrin i Europa och 22 proc. till stora asiatiska länder som Kina och Indien och spelar stor roll för sysselsättningen i regionen, är en investerare i mångmiljardklassen och levererade år 2008 in vinster till svenska statskassan på drygt 10 miljarder kr, trots den globala ekonomiska krisen.

De närmaste åren kommer därtill nya gruvor att öppnas av nya nationella och internationella gruvföretag i såväl Norrbotten och Västerbottens inland, där behov dock finns för "uppgraderingar" och visst nybyggande av vägar och järnvägar för den vidare transporten av fyndigheterna till olika exportmarknader och metallsmältverk. Ökar vi bara insatserna på malmprospektering kan dessa sannolikt bli ännu lite fler inom en nära överblickbar framtid. Liksom en kommande miljarddyr flytt av stadskärnan i Kiruna för att kunna komma åt de järnmalmsfyndigheter som nu ligger under centrum av Kiruna stad. Vilket eldorado för stadsplanerare som sällan får genomföra så här stora projekt i verkligheten! Bara det här ett projekt som kommer att ske - och till stora delar finansieras av statliga gruvjätten LKAB - under de närmaste tjugo åren med början redan kommande år med en projektering av en ny järnvägsdragning för malmbanan (ägt av LKAB) som går till norska exporthamnen i Narvik.

Men också på andra håll måste nya järnvägar i vissa fall - exempelvis från nya gruvor i Västerbottens inland och till kommande, nya gruvor i Pajala-trakten i Norrbotten – behöver också byggas för att på bästa och mest kostnadseffektiva sättet kunna transportera malmen till olika metallsmältverk/ stålindustri eller exporthamnar. En förstudie om en planerad 25 km lång, ny järnväg med finsk spårvidd till finska Kolari från dessa kommande gruvor i Pajala-trakten har redan gjorts. Återstår att lösa kostnaden om vilka som ska betala bygget av den nya järnvägen. Rimligen då både det kanadensiska gruvbolaget som driver gruvorna och statliga Banverket. Samma sak gäller behovet att bygga vidare med den tidigare planerade kustjärnvägen Norrbotniabanan från Umeå, via Skellefteå, Luleå/Piteå och vidare mot Kalix och Haparanda. Också den behövs för stål-, gruv- och skogsindustrins behov.

Ett står klart: gruv- och mineralbranschen i norra Sverige går mot en tämligen ljus framtid - trots den ekonomiska krisen globalt just nu i världen.

Robert Björkenwall ; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Sunday, June 21, 2009

Några viktiga ting som Obama gjort

Ledarkrönika i NSD 22 juni 2009 och i Östra Småland 1 juli m fl

Några viktiga ting som Obama gjort

Vad är det viktigaste USA:s Barack Obama har åstadkommit som president så här långt? Historiens största stimulanspaket för den amerikanska ekonomin? Stödet till bankrutta General Motors? Markeringarna mot Bushadministrationens tortyr och rättsövergrepp? Stängningen av Guantanamo?

Absolut viktigt, liksom också löftet att göra något åt USA:s usla sjukvårdsförsäkring som håller 47 miljoner utan försäkring.

Men minst lika viktigt är Obamas tal häromveckan i Kairo. En svart, karismatisk amerikansk president med Hussein som mellannamn, talande med trovärdighet på universitetet i Kairo om sin nära relation till islam under ett liv på tre kontinenter (Asien, Afrika och Amerika), och om denna kulturs avgörande, historiska bidrag till civilisationen.

Helt rätt, klockrent och därtill klarspråk om USA:s misstag och förtjänster, liksom om den muslimska världens problem och storhet. Det var en inbjudan till ömsesidig respekt och dialog.

Salam alai-kum (frid vare med er), sade Obama. Efter Bush-cow boyklassiker som "You´re either with us or with the terrorists" och "Wanted dead or alive" var det befriande att höra Obama: Salam alai-kum (frid vare med er).

Realpolitiskt är det också befogat. Detta inte minst med tanke på att den absoluta merparten av världens kända oljereserver ligger i Saudiarabien, Irak och Iran, islams vagga och historiska centrum.

Särskilt Iran - med dess teokratiska prästvälde - är och förblir för överskådlig tid härvidlag ett bekymmer som framgår av det senaste, sannolikt riggande presidentvalet. Men likafullt är den kloka vägen dialog, inte konfrontation och cowboy-retorik.

Den strategiska oljeråvaran kommer att ge dessa länder allt större rikedomar, i takt med att industriländerna bjuder över varandra i auktionen om den sinande oljan.
Därför är det extremt viktigt vem som kontrollerar kranen till oljan, och vilka relationer dessa makthavare har med väst. Bra eller fientliga relationer spelar stor roll. Liksom hur klokt eller oklokt dessa oljeinkomster används i en region med stor befolkningstillväxt och där vi ser en tickande bomb av arga, arbetslösa unga män som behöver se en framtid att hoppas på.

Alternativet för många av dessa arga unga kan annars blir att de söker sig till en radikaliserad och våldsdyrkande ultraislamism.

Så det var klokt av Obama att inbjuda till den här dialogen med arabvärlden. Det an visa sig vara en bestående viktig insats i nivå med krafttagen mot den ekonomiska krisen och den oreglerade och illa fungerande amerikanska finansmarknaden och girigbukarnas regemente.

Robert Björkenwall, följer amerikansk politiik sedan många år
robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Thursday, June 04, 2009

Om finanskrisens idéhistoria och lite annat mera nationellt

Observerat om tillståndet i riket och om internationell ekonomdebatt om vem som bär skulden till finanskrisen:

Apropå en tidigare diskussion om vad som påståtts om vems ansvar det i grunden är för att det gick så illa som det gjorde i USA....Krugman är - som alltid, nära nog - mycket intressant och tankeväckande. Det är ju, som Paul Krugman skriver i NYT, Ronand Reagan - inte Clinton - som skapade de ultraliberala regelverk som ihop med girigheten födde finanskrisen 2008-2009.

Men först något kort om en resa norröver (Storuman 28-29 maj, Västerbottens inland) som jag nyligen gjorde. Den var intressant på många sätt och gav bra information, och en god känsla för "hur landet ligger" där en bit norr om Stallmästargården vid Stockholms norra utfart.

Oroande detta som arbetarekommuns ordf. i Storuman berättade om hur en så liten ort/kommun som Norsjö har sett hur socialtjänstens försörjningsstöd där har ökat med 43 % hittills i år p g a arbetslösheten, usel a-kassa (deltidsstämplingsregeln) och förändringarna och regelskärpningarna i sjukförsäkringen...Och vem vill slå ihop sina kommunpåsar med lilla Stensele kommun - med ca 2 600 inv. och rekordhög arbetslöshet - med en nära nog konkursmässig kommunal ekonomi!?

Bara ett av många exempel på hur hårt de borgerliga allianspartnernas politik och krisen (varsel och uppsägningar inom industrin etc) slår i inlandets kommuner. Det är fan inte lätt att vara kommunpolitiker eller facklig företrädare som läget nu ser ut. Men optimism - spirande sådan - finns inom gruvindustrin, flera gruvor öppnas i Västerbotten, liksom i Norrbotten, och där finns en viss optimism. Trots krisen nu.

Hur många vet förresten att 25 procent av landets samlade skogstillgångar finns inom ett spann på fem mil längsmed inlandsbanan, en bana i behov av bärighetsupprustning på tämligen små pengar (några hundra milj.) för att höja axeltrycket på banan så att timmer- och annat gods kan transporteras på banan och på tvärgående banor till kusten?

Nu vore det rätt tid att göra sådana uppgraderingar av infrastrukturen i olika bärighetsåtgärder - utöver då att det skulle skapa ett antal jobb i denna rekordstora jobbkris vi befinner oss i.

Helt klart behöver staten gradera upp sitt ansvarstagande här och satsa mer, mycket mer på bredband (80 % av alla bokningar i besöksnäringarna sker numera via webben), transportsektorns infrastruktur (liksom "fusket" att smeta ut "bärighetsinvesteringarna" också utanför skogslänen), behov av yrkesvuxsatsningar etc. Men inte fan kommer nåt sånt med den här regeringen!

Nästa sådan resa blir nu till Härjedalen - till Sveg och Funäsdalen. Rimligen kommer också den att i många avseenden bekräfta en hel del av vad jag såg och hörde i södra Västerbotten i Storumans kommun och kringliggande kommuner. I Härjedalens kommun, geografiskt stort men befolkningsmässigt litet, måste man nu spara 55 miljoner på den kommunala budgeten. Det är fan inte snutet ur näsan. Lite lite som det är det för lilla Strömsunds kommun i Jämtland, som nu tvingas spara 22 mille och så där ser det ut på många, många håll i landet. Så nog skulle höjda statsbidrag som S, Sveriges kommuner och landsting (SKL), KI, TCO, regeringens eget ekonomiska råd m fl krävt behövs redan nu - och inte först nästa år, som är regeringens magra bud!
/Noterar
Robert Björkenwall ;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

-----------Reagan gjorde det, inte Clinton-------------

OPINION | June 01, 2009/The New York Times
Op-Ed Columnist: Reagan Did It
By PAUL KRUGMAN

The change in America's financial rules was Ronald Reagan's biggest legacy and the gift that keeps on taking.
“This bill is the most important legislation for financial institutions in the last 50 years. It provides a long-term solution for troubled thrift institutions. ... All in all, I think we hit the jackpot.” So declared Ronald Reagan in 1982, as he signed the Garn-St. Germain Depository Institutions Act.


He was, as it happened, wrong about solving the problems of the thrifts. On the contrary, the bill turned the modest-sized troubles of savings-and-loan institutions into an utter catastrophe. But he was right about the legislation’s significance. And as for that jackpot — well, it finally came more than 25 years later, in the form of the worst economic crisis since the Great Depression.

For the more one looks into the origins of the current disaster, the clearer it becomes that the key wrong turn — the turn that made crisis inevitable — took place in the early 1980s, during the Reagan years.

Attacks on Reaganomics usually focus on rising inequality and fiscal irresponsibility. Indeed, Reagan ushered in an era in which a small minority grew vastly rich, while working families saw only meager gains. He also broke with longstanding rules of fiscal prudence.

On the latter point: traditionally, the U.S. government ran significant budget deficits only in times of war or economic emergency. Federal debt as a percentage of G.D.P. fell steadily from the end of World War II until 1980. But indebtedness began rising under Reagan; it fell again in the Clinton years, but resumed its rise under the Bush administration, leaving us ill prepared for the emergency now upon us.

The increase in public debt was, however, dwarfed by the rise in private debt, made possible by financial deregulation. The change in America’s financial rules was Reagan’s biggest legacy. And it’s the gift that keeps on taking.

The immediate effect of Garn-St. Germain, as I said, was to turn the thrifts from a problem into a catastrophe. The S.& L. crisis has been written out of the Reagan hagiography, but the fact is that deregulation in effect gave the industry — whose deposits were federally insured — a license to gamble with taxpayers’ money, at best, or simply to loot it, at worst. By the time the government closed the books on the affair, taxpayers had lost $130 billion, back when that was a lot of money.

But there was also a longer-term effect. Reagan-era legislative changes essentially ended New Deal restrictions on mortgage lending — restrictions that, in particular, limited the ability of families to buy homes without putting a significant amount of money down.

These restrictions were put in place in the 1930s by political leaders who had just experienced a terrible financial crisis, and were trying to prevent another. But by 1980 the memory of the Depression had faded. Government, declared Reagan, is the problem, not the solution; the magic of the marketplace must be set free. And so the precautionary rules were scrapped.

Together with looser lending standards for other kinds of consumer credit, this led to a radical change in American behavior.

We weren’t always a nation of big debts and low savings: in the 1970s Americans saved almost 10 percent of their income, slightly more than in the 1960s. It was only after the Reagan deregulation that thrift gradually disappeared from the American way of life, culminating in the near-zero savings rate that prevailed on the eve of the great crisis. Household debt was only 60 percent of income when Reagan took office, about the same as it was during the Kennedy administration. By 2007 it was up to 119 percent.

All this, we were assured, was a good thing: sure, Americans were piling up debt, and they weren’t putting aside any of their income, but their finances looked fine once you took into account the rising values of their houses and their stock portfolios. Oops.

Now, the proximate causes of today’s economic crisis lie in events that took place long after Reagan left office — in the global savings glut created by surpluses in China and elsewhere, and in the giant housing bubble that savings glut helped inflate.

But it was the explosion of debt over the previous quarter-century that made the U.S. economy so vulnerable. Overstretched borrowers were bound to start defaulting in large numbers once the housing bubble burst and unemployment began to rise.

These defaults in turn wreaked havoc with a financial system that — also mainly thanks to Reagan-era deregulation — took on too much risk with too little capital.

There’s plenty of blame to go around these days. But the prime villains behind the mess we’re in were Reagan and his circle of advisers — men who forgot the lessons of America’s last great financial crisis, and condemned the rest of us to repeat it.
(c)Paul Krugman i NYT