Friday, November 21, 2008

Lyssna på Paul Krugman

Ledarkrönika i NSD 21 november 2008

Lyssna på Krugman

Nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, skriver regelbundet, läsvärt och klokt i New York Times. Hans råd till den tillträdande amerikanske presidenten Barack Obama i nuvarande hårda krisläge kan sammanfattas så här: Analysera noggrant hur mycket stimulanser ekonomi behöver. Lägg sedan till 50 procent.

Mer utvecklat handlar det - i Franklin D Roosevelts New Deal-anda - om att sätta igång att bygga vägar och järnvägar och annat liknande, som redan är färdigplanerade.

"Där kan man sätta spaden i jorden direkt", säger Krugman.

Det vore inte så dumt om även Anders E Borg - han med ringen i örat som bestämmer i svenska finansdepartementet - som ju säger sig styra med hjälp av läroböckerna också kunde lyssna på det rådet i dessa, jobbmässigt och ekonomiskt, allt bistrare tider.

Nu är det för övrigt tredje gången som vi har en period med borgerliga regeringar som för otur med sig när det gäller jobben och ekonomin. Först hade vi Fälldin-åren under 1970-talets andra hälft, sedan de misslyckade Bildt-åren 1991-94.
Nu ser också Reinfeldt-ministären ut att köra Sverige i diket. Åter stundar massarbetslöshet och ekonomiska vargatider.

Som alltid sätts det goda sjömanskapet och ledarförmågan på prov i hårt väder, inte när det råder solsken och behaglig medvind i seglen.

Robert Björkenwall frilansjournalist, f d mångårig presschef i Seko robert.bjorken@telia.com

Wednesday, November 19, 2008

Rapport från ett socialistiskt forum-evenemang som drar folk

Varje år går det av stapeln i ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm:
Socialistiskt forum. Och nog verkar det som om det blir fler besökare för varje år i de fyra våningar och därtill två källarvåningar som står till förfogande i denna fantastiska folkbildningslokal. Mitt intryck var att det i vart fall också i år var i stort sett lika många besökare (några tusen) som i fjol.

Bokbord, flygbladsutdelare, tidningsstånd: Det myllrar av verksamhet på alla
plan. Politiker är där, från Jan Eliasson till någon venezuelsk besökande politiker
och så en rad författare, skribenter, aktivister och helt enkelt en massa
vanligt folk. Men s-riksdagsledamöter, ledande fackligt förbundsfolk etc lyste
däremot med sin frånvaro. Det verkar år efter år väljar bort arrangemang som
detta, vilket jag har lite svårt att förstå. Särskilt ett år som detta.

Däremot hade en så gammal nestor som V-aren C-H. Hermansson, 90 år fyllda,
klar i skallen men fysiskt skröplig känna sig hågad att vara här och lyssna med
ex.vis Carl Tham.

Själv hann jag, ihop med Roland Spånt och hans professorshustru Lena Gonäs,
bara med att besöka och åhöra några få av dessa, bland annat ett utmärkt sådant
med kunnige Carl Tham som pratade om finansmarknadens kollaps och den nya chans
som den erbjuder för politiken och socialdemokratin (om den nu tar chansen,
vilket han tvekade om den förmår!) och ett annat intressant seminarium om
längtan och visioner med bl a sociologen Klas Gustavsson och historikern Jenny
Andersson, inst. för framtidsstudier, som väl i grunden uttryckte samma
osäkerhet om svensk socialdemokrati just nu förmår ta till vara ett utrymme som
finns just nu.

Också den utmärkte samtalsledaren, f d kulturministern Bengt Göransson, gav
samma lite tvivlande intryck, när S mest verkar triangulera och göra vad man
kan för att trängas allt mera i mitten i stället för att våga visa passion för
politik och förändringsvilja.

På ett annat seminarium om USA med Obama lät Pierre Schori undslippa sig
ungefär samma sak, när han menade att vi nog kan räkna med en större
politikomläggning under Obama än vad som kan komma om socialdemokraterna i
Sverige får makten igen efter valet 2010.

I det myllrande ABF-huset lördagen den 15 november hann jag för egen del
således bara med att ta del av en liten skärva av de sjuttiotal evenemang som
genomfördes i och det pratades efteråt om i ABF-husets korridorer och fikarum.

Bara för att nämna några rubriker: ?Papperslösa och facket?, ?Hitmusik -
konsten att sätta rytm till revolt?, ?Privatiseringarnas pris?, ?Vad innebär en
socialdemokratisk modell under den nyliberala globaliseringen?, ?EG-domstolens
domar - ett hån mot den svenska modellen?, ?Klimat och rättvisa?, ?Peak oil -
när oljan börjar ta slut? med mera i den vägen. Ett spännande myller, även om
somt säkert var mindre givande än annat som fanns där tillräckligt mycket för
alla som var nyfikna och ville lyssna, lära och gå hem något lite klokare än de
kom dit.

Detta är ett av de mest intensiva och välbesökta vänsterpolitiska arrangemang
i landet just nu och sedan något år tillbaka, på sätt och vis också kanske ett
av de allra viktigaste. Ändå rapporterar media i gemen nära nog inte alls om
detta socialistiska forum-evenemang. Och så har det ju varit under alla de sex
år detta jätteevenemang vuxit fram till vad det nu är.

Jag vet inte, men kanske ska man tolka detta symboliskt. Precis som i
arbetarrörelsens begynnelse arbetar den politiskt vänstern (allt från
socialdemokraterna och vidare vänsterut) åter underjordiskt.

Robert Björkenwall ;robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Wednesday, November 12, 2008

Marknadsfundamentalismen och politikens renässans

Observerat och värderat:
Det röda laget har nu chansen att flytta fram sina positioner när marknadsfundamentalismen gjort bankrutt

I land efter land så repar vänstern på folklig gräsrotsnivå nu så sakteliga mod i spåren av finanskrisen och den otyglade marknadens bankrutt. På sikt borde detta också - förutsatt att socialdemokratiska partiledningar i olika länder inte fegar utan visar riktigt ledarskap - också kunna leda till åtminstone vissa politiska framgångar i kommande val. När t ex den i Storbritannien välkände debattören Neil Lawson får frågan om hur man ska tolka det som skett så svarade han:

- Det en stor möjlighet för vänstern. Efter 30 år har myten om den fria marknaden och dess överlägsenhet över staten punkterats. Möjlighet finns att nu skriva om agendan när marknaden misslyckas så totalt, inte bara finansmarknaden utan också vad det gäller bostäder, skolan och arbetsmarknaden.

Rader av basfakta talar också för detta. Såsom att 5 miljoner personer i Storbritannien har nekats krediter de senaste månaderna; bilförsäljningen i Europa störtdök med 8 procent i september och sannolikt lika mycket eller mer i oktober månad. Detaljhandeln i USA krympte med 1,2 procent under september månad och fortsatte i ungefär samma tak i oktober. Min yngsta syster, boende och verksam vid ett amerikanskt univeristet seedan många år , liksom min yngsta dotter preics hemkommen från en månadslång resa tvärs över amerikanska kontinenten med tåg, buss och bil ger mig rader av exempel på vardagssituationer som alla vittnar om ett USA i stor oro för sin framtid och i motsvarande hopp på Barack Obama och demokraterna, och som - i spåren av finanskrisen, kaoset och försummelserna på rader av samhällsområden efter de åtta Bush-åren - gav Barack Obama det största folkliga mandatet en demokratisk president fått på 44 år. Och med gigantiska uppgifter framför sig - med en växande arbetslösheten, 3,5 miljoner amerikaner som redan tvingas lämna sina hem och 47 miljoner somstår utan skydd från en sjukvårdsförsäkring om ohälsa skulle råka drabba dem. "Och hur ska jag, i detta läge, därtill ha råd med mina barns collegeavgifter för deras nödvändiga skolgång?", frågar de sig retoriskt i vardagssamtalen.

Nä, något dreamland är inte USA - och det var det nog längesen det var. I praktiken. Snarare då ett avancerat u-land med svag välfärdsbas men lysande spetsuniversitet och översvallande patriotism.

I Storbritannien ökar arbetslösheten i Storbritannien snabbare än på sjutton och kommer att överskrida två miljoner redan till jul. Olika experter spår att den kommer att nå tremiljonerstrecket inom ett år. Det vill säga att arbetslösheten kommer att nå de värsta siffrorna sedan den djupa krisen kring 1980. Detta samtidigt som aktiekurserna leker bungyjump på världens börser. Och med ständigt nya kursras i den dagliga medierapporteringen också nu när vi hunnit in en bit in i november månad. Så än är finanskrisen långtifrån över.

Visst är det spännande att då se hur exempelvis den pånyttfödde och totalt avskrivne brittiske labourledaren Gordon Brown, likt en fågel Fenix, nu har tagit ledningen i Europa och föreslagit rader av åtgärder för att börja tygla den oreglerade kvartalskapitalismen. Ett exempel på Browns nyvaknade militans är hans hot att sätta in tvångsåtgärder om inte oljeprisets ras nu inte också börjar slår igenom i konsumentledet. Han har vidare föreslaget EU-kommissionen och det franska EU-ordförandeskapet under Sarkozy ett helt batteri av åtgärder. Exempelvis ett tidigt globalt varningssystem som ska förhindra det fullkomligt sanslösa ras på på finansmarknaden ska sker igen. Och, inte minst viktigt, ett internationellt samarbete som skall följa de 30 största globala företagen och finansiella aktörernas göranden och låtanden över gränserna. Där finns nog mycket av förklaringen till finansmarknadens kollaps och fortsatt febrigt irrationella beteende.

Därutöver lär det ju också krävas en rejäl reform av Världsbanken och Internationella valutafonden, IMF, som i praktiken varit helt passiv när den nyliberala, helt oreglerade marknadsfundamentalismens helt oreglerade finansmarknad löpte amok och sänkte världen i en kanske långvarit ekonomisk nolltillväxt.

I detta realpolitiska läge - med snart Obama vid rodret i Vita huset m m - så borde mer förståndiga politiker av progressivt och socialdemokratiskt snitt kunna öka sitt inflytande i land efter land på marknadsfundamentalismens bekostnad. Men då krävs också att "det röda lagets ledare" verkligen visar ledarskap och förmår formulera en politik som svarar mot de många människornas vardagliga bekymmer. Och vågar visa att "här behövs lite mer politik, inte mindre marknad".

Nu när nyliberalismens ideologiska karta stämmer allt mera illa med verkligheten. Allt med keynsiansk krisbekämpningspolitik och andra "marknadstuktande" inslag vinner insteg i land efter land.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, (070-578 61 95)
robert.bjorken@telia.com); http://rbjorkenwall.blogspot.com/
följer amerikansk, brittisk och nordisk politik sedan många år

Monday, November 10, 2008

Om den lysande journalisten Studs Terkel - död vid 96 års ålder

Studs Terkel var en unik och på alla sätt lysande journalist, en av de allra bästa USA har haft. Precis som professor Robert Coles konstaterar i Los Angeles Times var Studs "den mest extraordinära sociala observatören det här landet har fått fram". Med böcker som "Hard Times" (om depressionen), "Working" (om arbetslivet i USA), Pulitzer-vinnande boken "The Good War" år 1985 (om vanliga amerikaner i andra världskriget), "Talking to myself" och sina otaliga radioprogram i WFMT blev Studs den amerikanska arbetarklassens Walt Whitman och Carl Sandburg. Han var en man med genuint intresse för arbetarklassen och dess muntliga berättande om deras liv och vardag.

Av Robert Björkenwall (2008-11-04 i NSD)

Det folkliga mandatet för olika amerikanska presidenter

Krönika i Sundsvalls tidning 10 november 2008 m fl

När statistiken talar om det amerikanska valet

SUNDSVALL (ST) 2008-11-10, Sundsvalls tidning

Robert Björkenwall har grävt ner sig i statistik kring amerikanska val och drar utifrån den några slutsatser om bland annat det höga valdeltagandet när Obama förra veckan valdes till USA:s nästa president.


Det är intressant att gräva i valstatistik. Slutsatsen av elva amerikanska presidentval - från 1968 och fram till nu 2008 - är att demokrater förlorat sju av dem. Före Obamas seger har bara två demokrater vunnit, i tre val: Carter 1976 och Clinton 1992 samt 1996. Men Clinton fick lägre andel röster än Obama och Carter fick färre elektorer än Obama.

Reagans röstestöd vid segern över demokraten Jimmy Carter 1980 var dock inte större än vad Obama fick i årets val: runt 52 procent. I elektorer var den dock större.

När Jimmy Carter 1976 vann över republikanska presidenten Gerald Ford var det en ganska knapp seger, räknat både i röstestöd och elektorer. I röster fick Carter 51 procent och i elektorer 297 mot Fords 241.

I valen 1972 och 1968 förlorade de demokratiska kandidaterna. Man får gå tillbaka till Lyndon B. Johnsons seger 1964 för att finna en demokrat som vinner med klar majoritet i både röster och elektorer.

Väger man samman rösteandelarna och de vunna elektorerna (samt staterna) är Obamas valvinst den största segern för en demokratisk politiker på 44 år.

Obamas mandat måste även ses som det starkaste på 20 år, sedan Bush senior vann 1988. Obamas seger är lika stor som Bushs 2004 i andel röster, samt större i elektorer. Och Obama har fått högre andel röster än Bill Clinton fick i hans två valsegrar och ungefär lika många elektorer som då. Så Obamas seger och mandat är starkare än Bill Clintons.

Den som vunnit med minst marginal de senaste 50 åren är George W Bush 2000. Han fick färre röster än motståndaren Al Gore och en majoritet av elektorerna först efter att Bush tilldömts segern av domstol.

Ändå la Bush om politiken markant på flera områden jämfört med det av Bill Clinton ledda styret. Att Bushs mandat var svagt hindrade inte honom från att agera konfrontatoriskt. Det, och senare det av Bush startade Irakkriget, delade USA ytterligare efter det jämna valet år 2000.

I årets val vann Obama i flera stater som de senaste valen röstat republikanskt i presidentvalet. De kan indelas i tre grupper:

De i västra USA: Nevada, New Mexico och Colorado. De i mellersta USA med Iowa, Indiana (och kanske även Missouri, när det är helt klart där). Och de i södra USA: Virgina och Florida (och troligen också North Carolina, när det är helt klart där).

Särskilt de unga, kvinnorna, latinos, afroamerikaner men också överraskande många vita män ställde upp bakom honom och lyfte in Obama i Vita huset med ett starkt folkligt mandat. Och därtill ett valdeltagande som är i nivå med valet 1960, alltså runt 64 procent. Bara 1908 års val - med 65 procents valdeltagande - är bättre i USA:s politiska historia.

Barack Obama hör till de vinnare i presidentval de senaste 50 åren som har ett starkt mandat att föra den politik som han finner är bäst för landet. Och därtill den demokratiske president med det starkaste folkliga mandatet på 44 år. Vi befinner oss i en glänta i historien. Som den goda analytikern Martin Wolf skrev i sin krönika häromdagen i ofta så läsvärda Financial Times: "De beslut som tas de närmaste månaderna kan mycket väl påverka världen för flera decennier."

Och så kan det också vara.

Hur som helst lär de två första åren vid makten avgöra hans chanser att sedan bli omvald om ytterligare fyra år. Och nu har Obama precis, rapporterar New York Times,börjat arbetet med att bygga sitt "övertagandeteam" inför det formella maktskiftet den 20 januari 2009.

Robert Björkenwall
frilansjournalist, f d mångårig presschef i Seko,
följer amerikansk politik sedan många år