Monday, May 21, 2007

Bara statliga nålpengar för utbyggt bredband i hela landet

Ledarkrönika i Piteå-tidningen 21 maj 2007
Nålpengar till utbyggt bredband

Sverige har tyvärr halkat efter i bredbandsutvecklingen under de senaste åren. Statliga Post- och Telestyrelsen, PTS, föreslår därför i en rapport till regeringen en rad åtgärder för hur vi ska kunna "återta en tätposition som IT-nation" och uppnå riksdagens mål om bredband för alla. Bland annat mot den bakgrunden konstaterar PTS att det är "orimligt att anta att enbart kommersiella krafter är tillräckliga för att målet med bredband åt alla skall kunna uppnås senast 2010".

Därför föreslår PTS blygsamma dryga 500 miljoner kronor i statligt stöd för vidare utbyggnad av bredbandsnätet.Hittills har den Reinfeldtska högeralliansregeringen anslagit utmanande ynka två miljoner kronor för att landets länsstyrelser skall "verka för" ökad samförläggning av nya elkablar med kompletterande optisk fiber för bredband (höghastighets-internet).I ett pressmeddelande den 22 februari 2007 konstaterade infrastrukturminister Åsa Torstensson, c, att"en väl utbyggd IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet är en förutsättning för företagsamhet och fungerande vardag i alla delar av landet".

Det är lätt att hålla med, men en symbolisk summa på två miljoner kronor gör knappast någon nytta. Det är nålpengar och närmast ett hån att ta till så stora ord och erbjuda så lite i konkreta insatser för att förverkliga tanken på bredband åt alla i alla delar av landet.

För att ta vara på århundradets bredbandschans krävs att regeringen och infrastrukturminister Åsa Torstensson lyssnar på den ansvariga myndigheten PTS och snabbt avsätter tillräckliga resurser i stället för den provocerande låga summa som nu har anslagits.Bredband åt alla är och förblir en bra samlande devis för den som vill att hela Sverige ska leva och inte bara högtrycksregioner och universitetsorter.

Men i Reinfeldts, Littorins och Borgs Sverige är det väl kanske mera önskvärt att arbetslösa tar lågavlönade tjänstehjonsjobb i hemmen (via pigavdrag) eller jobbflyttar till Irland än att de ges chansen till utveckling hemmavid med hjälp av ny teknik.

Med höghastighetsinternet via bredband erbjuds goda möjligheter att distansstudera vid universitet och högskolor, etablera nya småföretag, få tillgång till avancerad telemedicin eller sköta kvalificerad och smart upplagd marknadsföring av nya och växande besöksnäringsföretag, också på orter fjärran från Stockholm och andra storstadsområden.

Betänk också hur mycket av gruvjobben på LKAB i Malmfälten som redan sköts med hjälp av joysticks och datorer. Och ännu mer kommer det att bli, där som på andra håll inom stål- och skogsindustrin och annan basindustri.Så jacka upp tempot i bredbandsutbyggnaden om vi ska kunna hålla jämn takt med de främsta i världen.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, f d mångårig presschef i Seko, tidigare sakkunnig i regeringskansliet, aktiv i bredbandsdebatten sedan slutet av 1990-talet

Saturday, May 12, 2007

En tidigare statsminister har fått jobb - men var det så bra?

Fredagen den 11 maj 2007 i Dagbladet, Sundsvall m fl

En statsminister har fått nytt jobb – men är det så bra?

Göran Persson, nyligen avgången statsminister, har fått nytt jobb.Men ska folket jubla? Han ska bli PR-konsult. Uppenbarligen med uppdrag att med hjälp av sitt enorma kontaktnät och stora kunskaper om hur beredningsprocessen fungerar i regeringskansliet kommer tveklöst att vara till stor fördel för hans och konsultfirman JKL:s olika uppdragsgivare i näringslivet. En och annan kanske rent av hör hemma i kategorin hugade köpare av statliga företag – Telia, SBAB, Vin & sprit etcetra – som nu står på den reinfeldtska högeralliansens utförsäljningslista?

Är detta oetiskt eller acceptabelt? Sannolikt helt klart på gränsen och möjligen också över gränsen – lite beroende på vad Göran Persson personligen kommer att göra – för det etiskt acceptabla.

Riskerar det att skada socialdemokraterna? Svaret på den frågan måste nog bli ett rätt klart ja. Otvetydligt. Miljöpartiets Peter Eriksson och flera andra var också tidigt ute med sin befogat hårda kritik. Han menar att Persson urholkar politikens integritet, och jämförde med hur den tidigare näringsministern Björn Rosengren gick till Stenbeckssfären, och att Tysklands förre förbundskansler Gerhard Schröder ”sålde sina tjänster” till gas- och oljeindustrin med klara ryska kopplingar.

Givetvis kan och måste man ha en hyfsat klar linje när sådant här bedöms. De som tidigare kritiserat Carl Bildt för hans kopplingar till Lundin Petroleum (och Daifur i Sudan), ryska Gazprom och amerikanska Legg Maison för möjliga jävssituationer och kritiserat Tysklands tidigare förbundskansler Gerhard Schröder bör rimligen tycka att Göran Persson nu också gör fel. En inte obetydlig orsak till dessa ”karensfria” övergångar är rimligen pengar, rent av en viss girighet. Mycket vill ha mer. Gärna bli lite förmögen – som till exempel Carl Bildt har blivit och Gerhard Schröder i Tyskland är på väg att bli.

Sannolikt och rimligen är det vad nu också Göran Persson drivs av – pengar, trots goda pension­er från tidigare förtroendeuppdrag som kommunalråd i Katrineholm, riksdagsledamot samt finans- och statsminister under många år. Kunde han inte valt något förståndigare än moderatstämplade JKL? Och måste det går så fort? Bara några få månader efter avgången. Ingen karens där inte. Den här historien är lika solkig som sorglig.

Lärorikt i sammanhanget är att gå tillbaka till Göran Perssons eget avslutande tal på s-kongressen i mars månad i år. Så här sa han om sitt blivande skrå: ”Jag tror på teknik. Jag tror på vetenskap. Jag tror på det rationella tänkandet. Jag tror att väldigt mycket av den teknik som behövs för att lösa de stora miljöproblemen har vi redan i dag, eller har inom räckhåll. Men den kommer inte ut, och varför?”

Och så till vad han säger i samma tal om sitt nya skrå, PR-konsultbranschens lobbyist­er: ”Jo, därför att de starka kraft­er som står för den gamla tekniken bestämmer fortfarande dagordningen. Det är så. Lobbyisterna arbetar inte för det nya.

Lobbyisterna arbetar för det gamla. Framtidens lösningar har inga lobbyister. Det är gårdagens lösningar som har lobby­isterna. Framtidens lösningar – de bärs av övertygade människor som har ideal och värderingar. Värderingar som bygger på att vi ska lämna över något till dem som kommer efter än det vi ärvde. Och då krävs det politik.” Jo, jo. Nu är han själv där. Börjar i augusti med att ”kränga” gårdagens lösningar som lobbyist. Om man ska ta honom själv på orden.

Det kan nog vara klokt för socialdemokratin – om den vill ha en hyfsat god chans i nästa val – att nu snabbt börja distansera sig från det Göran Persson och lägga ut en ny politisk kurs. Att han var ett sänke i valet i september i fjol är en sak. För det var han. Risken finns att han nu också kan sänka och skada det socialdemokratiska partiet också under den närmast överblickbara tiden - om ledande personer inte har förstånd att i tid värna om partiets trovärdighet och politiska legitimitet. Just nu är tyvärr partiets varumärke något nerskolkat och moralen heller inte den allra bästa i rörelsen.

Goda opinionssiffror – i mycket ett resultat av missnöjde med högeralliansens politik – kan dock vara ett bedrägligt rus som snabbare än man anar kan ge sur eftersmak och lite baksmälla om partiet inte rätt förstår att hantera sina ”utmaningar”. Och en gammal partiledares ogenomtänkta agerande.

Varför orkade han inte ens vänta ett år innan han tog det där jobbet? Eller exempelvis ännu hellre till exempel blivit styrelseordförande i KF?

Robert Björkenwall,
frilansjournalist, före detta presschef i Seko, tidigare sakkunnig i regeringskansliet

Thursday, May 10, 2007

Reinfeldt-regeringens politik och växande klassklyftor

Gotlands Tidningar 10 maj 2007

Reinfeldt gynnar bara de redan rika

Det låg nära till hands att Riksbanken vid sitt penningpolitiska möte torsdagen den 3 maj skulle ha kunnat besluta om att höja reproräntan en kvarts procentenhet. Men beskedet fredagen den 4 maj blev ändå, decimerade som direktionen var efter två förtida avgångar, att lämna den oförändrad till nästa penningpolitiska möte i juni. Visserligen trodde Dagens Industris "skuggdirektion" med ett antal ledande ekonomer att saken redan nu var biff. Men någon höjning av reproräntan blev det alltså inte nu.

Beställt högre ränta
Trots att inte bara börstidningen DI:s analys utan också regeringen själv i sin ekonomiska vårpropositions finansplan själv "beställt" en betydligt högre räntebana än Riksbankens tidigare ställt i utsikt i sin ränteprognos. Men varför gör Riksbanken på detta viset?

Jo, förklaringen är naturligtvis den reinfeldtska högerregeringens alla skattesänkningar mitt i brinnande högkonjunktur. Efterfrågan har blåsts på samtidigt som arbetskraftsbristen och flaskhalsproblemen blir allt mer påtaglig i vissa branscher.

Och när sedan inte heller regeringen vill satsa på att ge arbetslösa utbildning för att få bort flaskhalsarna är de ekonomiska sambanden självklara. Priser och löner riskerar dra iväg, inflationsbrasan tar sig och Riksbanken tvingas kyla av den överhettade ekonomin med höjningar av sin styrränta. Detta får sedan genomslag i form av bland annat ett dyrare boende (högre bolån) och dyrare billån.

På ett drygt halvår har regeringen Reinfeldt sänkt skatterna med gigantiska 65 miljarder - halva det belopp som Bo Lundgren gick till val och förlorade stort på i valet 2002. Enligt beräkningar som Riksdagens utredningstjänst, RUT, gjort, så går hälften av regeringens pengaregn till den tiondel av befolkningen som redan har de högsta inkomsterna.

De 220 000 rikaste personerna i Sverige får i snitt 2 000 kronor mer i plånboken varje månad enbart genom att förmögenhetsskatten slopas. Klyftorna ökar Lägg där till att inkomstskatten sänks, och att fastighetsskatten görs om. Samtidigt så har de höjt a-kasseavgiften, och fackföreningsavgiften slopas, och trafikförsäkringen kommer att höjas. För de rika som får mer i plånboken är det inget problem.

Klyftorna i samhället ökar undan för undan när Reinfeldt & Co i rask takt är på väg mot det nyliberala "drömsamhälle" med "platt skatt" som predikas av Timbrohögerns lobbyister. Det är så långt ifrån den ansvarstagande profil den moderatledda alliansen visade upp i valrörelsen som man kan komma.

Det är inte bara oansvarigt utan i grunden också en djupt orättvis politik de nu driver på i rask takt. Fördelningspolitiken slås sönder och samman när förmögenhetsskatten, fastighetsskatten och troligtvis också värnskatten avskaffas. Vinnare är de med höga inkomster och stora tillgångar. Förlorare är främst sjuka, arbetslösa och gamla som får betala kalaset, men också helt vanliga löntagare.

Det skadar dock inte att skiljelinjerna mellan vänster och höger nu har blivit tydligare sedan den 17 september 2006. Konflikten mellan sänkta skatter och lägre ersättningsnivåer å ena sidan och satsningar på exempelvis arbetsmarknadspolitiken och välfärden å den andra är klassisk.

Fördubbla utbildningen
Den blir också tydliggjord i den ekonomiska motion (budgetalternativ) som socialdemokraterna presenterade deklarationsonsdagen den 2 maj som svar på regeringens orättfärdiga politik.

Från socialdemokratins sida handlar det om att fördubbla den kvalificerade arbetsmarknadsutbildningen och att ge arbetslösa ungdomar utbildning, praktik och stöd i sitt jobbsökande i stället för att stänga in dem 30 timmar i veckan på en nedrustad arbetsförmedling med enda uppdrag att söka jobb.

Visst gör politik skillnad. Skattesänkningar till de bäst bemedlade eller satsningar på dem som har det svårt både hemma och utomlands - arbetslösa, psykiskt sjuka och världens allra fattigaste.

Trots just nu goda opinionssiffror måste socialdemokraterna bli ännu bättre på att berätta varför den egna politiken är bra mycket bättre än den sittande högerregeringens, som bara gynnar de rika och redan välmående i samhället.
Robert Björkenwall

Monday, May 07, 2007

Moderat jobbpolitik - lånegods från Finland med klena effekter

Analys:
Moderaternas jobbpolitik - lånegods från Finland med påvisade klena effekter


Det mesta av moderaternas så kallade jobbpolitik har Reinfeldts högerallians uppenbarligen hämtat som lånegods från Finland. Där har man tillämpat jobbavdraget med sänkt skatt på inkomster samtidigt som ersättningarna i a-kassan och sjukförsäkringen sänkts sedan snart tio år tid.

Man trodde i Finland under den djupa 1990-talskrisen att generösa ersättningar i socialförsäkringssystemen var en viktig orsak till arbetslösheten och sänkte efter valet 1996 ersättningarna och stramade upp regelverket i olika trygghetssystem. Nu har dessa insatser utvärderats av Markus Jäntti, professor i nationalekonomi vid Åbo Akademi. Hans slutsats är att effekten av de här åtgärderna på sysselsättningen har varit i stort sett helt obefintliga.

- Reformernas effekt på sysselsättningen har varit obefintliga, säger professorn i nationalekonomi vid Åbo Akademi, Markus Jäntti. Han har tillsammans med några andra forskare skrivit en rapport för statsrådskansliet, dvs finska regeringskansliet.

Det som däremot hänt är att klyftan mellan rika och fattiga hushåll har ökat hela tiden liksom barnfattigdomen. 70 procent av de ökade inkomstskillnaderna kan hänföras till nedskärningarna.

Skattesänkningen har förvisso ökat tillväxten. Jobben hade emellertid blivit ännu flera om regeringen hade sänkt skatten mindre och istället sett till att fler människor fått jobb i den offentliga sektorn, är forskarnas slutsats. Skatteavdraget för hushållsnära tjänster har också prövats en tid i Finland, men sysselsättningseffekten har varit ganska blygsam. 1 000 nya jobb i städbranschen, har man kommit fram till. Jag har själv fått "dragningar" om det här på såväl finska finansministeriet som av en forskare på finska arbetsministeriet som bekräftar att effekterna ligger i det här häradet.

Med tanke på den stora finansiella insatsen från samhället som det handlat om är det ett utomordentligt dåligt utfall. Dyra subventioner för mycket få jobb.1 000 jobb och många bara på deltid är något helt annat än de fantasisiffror som Maud Olofsson (c) och Göran Hägglund (kd) strött omkring sig i sina försök att rättfärdiga dessa otidsenliga pigjobb. Och som därtill är en samhällsekonomiskt dyr subvention för några få jobb som mest och huvudsaklingen bara gynnar de rika och välmående i samhället.

Jämfört med övriga nordiska länder är den finska arbetslösheten klart högre och sysselsättningsgraden (förvärvsfrekvensen; andelen vuxna i arbete) klart lägre. Detta bland annat för att den aktiva arbetsmarknadspolitiken är mindre ambitiös och den offentliga sektorns andel av sysselsättningen är lägre i Finland än i andra nordiska länder.

Kanske dags för Reinfeldt & Co att lära att det gäller att kolla närmare innan idéer (om uppstramade regelverk, sänkta ersättningar, pigavdrag etc) kopieras och man inleder fullskaleexperiment med vådliga konsekvenser för svenska folket.

Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com

Manifestation som gav eko i landet

Ledarkrönika i Piteå-tidningen 7 maj 2007

Manifestation som gav eko

Ännu kommer jag ihåg den där dagen en bit in i mörka december månad år 1969 i Kiruna. Det var en tyst och kraftfull manifestation.

Det enda som hördes var den kalla och torra snön som knarrade under våra skor där vi - jag med min strejkande pappa - gick i demonstrationståget. Många med skyltar som "Vi är inga maskiner" .

Gruvarbetarna samlades sedan till öppet strejkmöte i Kirunas vackra stadshus. Den 57 dagar långa gruvstrejken vid LKAB-gruvorna i Kiruna, Malmberget och Svappavaara för bättre löner och arbetsvillkor hade inletts. I grunden handlade det om de 5 000 strejkande gruvarbetarnas kamp för människovärde och humanare villkor i jobbet.

En av ledamöterna i strejkkommitten, Elof Luspa, manade gruvarbetarna till enighet och kamp med orden:"Kämpa kamrater ty motståndaren är välorganiserad. Enade vi stå - söndrade vi falla".

Luspa tillhörde de hårdföra i strejkkommitten som till slut hamnade bland minoriteten när man den 3 februari 1970 beslutade återgå i arbete och inleda förhandlingar med arbetsgivarsidan inom gruvföretaget LKAB.

Andra röster i samma strejkkommitte jag minns var vpk-aren och den till slut också för återgång i jobb röstande Thure Rantatalo, sedermera ombudsman i klassiska Gruv 12:an, de resonabla socialdemokraterna Harry Holmlund och strejkkommittens presstalesman Hilding "Hilla" Lindström och folkpartisten Atle Lans och några till. Ingen av de nu vid namn nämnda är längre i livet.

Gruvarbetarnas - och andras - kamp på arbetsplatserna ledde inte bara till bättre avtal och höjda löner. I den våg av radikalisering som svepte över hela världen, där många unga och en retoriskt skicklig Olof Palme engagerade sig mot USA:s krig i Vietnam, skapades ett nytt och reformradikalare samhällsklimat.

En rad arbetsrättsliga reformer genomfördes sedan under Olof Palmes tid som statsminister under 1970-talets första hälft. De handlade bland annat om det stärkta lagstadgade skyddet för fackliga förtroendevaldas ställning, lagen om anställningsskydd (LAS), rätten till ökad information, utvidgad förhandlingsrätt och tolkningsföreträde i medbestämmandelagen (MBL), studieledighetslagen, arbetsmiljölagen, lagen om styrelserepresentation för de anställda i bolagsstyrelser med mera.

Gruvstrejken, den första riktigt kraftfulla demonstrationen, fick betydelse i ett vidare sammanhang. Det blev början på en långvarig process på en humanisering av arbetslivets villkor med många och viktiga arbetsmarknadslagar, bättre kollektivavtal och mera jämställda partsrelationer mellan arbetsgivare, löntagare och deras fackliga organisationer. Och visioner om "det goda arbetet" som tyvärr sedan försvann i 1990-talets ekonomiska kris, den växande arbetslöshetens och krissanerande politik.

Sorgligt nog försvann också den så uppskattade delpensionen, stödet till den företagsanknutna företagshälsovården, anpassningsgrupperna (knutet till främjandelagen) och arbetsplatsinriktad rehab och liknande som många nog önskar sig åter, men som knappast finns på högerregeringen Reinfeldts politiska agenda.

Tidsandan 2007 är alls inte lika optimistisk och positiv som den var i skiftet 1969/70, trots att svensk ekonomi går som tåget och de svenska statsfinanserna - innan urgröpningen nu börjat ta fart - är lika goda som under de bästa Gunnar Sträng-åren.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, f d mångårig presschef i Seko, tidigare sakkunnig i regeirngskansliet m m; robert.bjorken@telia.com

Thursday, May 03, 2007

Reproräntan och halva Bo Lundgrens vallöfte från 2002 nu genomfört inom ett halvår

Analys
Reproräntan och halva Bo Lundgrens skattesänkningslöfte från 2002 genomförd redan efter ett halvår av Reinfeldt och Borg

Möjligen är det så att Riksbanken vid sitt penningpolitiska möte torsdagen den 3 maj bestämmer sig för att höja reproräntan en kvarts procent-enhet. Det får vi i så fall veta fredag morgon den 4 maj. Ska man tro Dagens Industris "skuggdirektion" med ett antal ledande ekonomer är saken redan biff. Det blir en höjning av reproräntan. Och som om inte deras analys skulle räcka har ju regeringen själv i sin ekonomiska vårpropositions finansplan själv beställt en betydligt högre räntebana än Riksbankens tidigare ställt i utsikt i sin ränteprognos. Men det kan också vara så att Riksbankens räntehöjning dröjer till nästa penningpolitiska möte efter den 21 maj, då två nya ledamöter i direktionen träder in för två gamla som lämnat i förtid. Men varför gör di på detta viset? Höjer reproräntan redan nu till sommaren.

Jo, förklaringen är naturligtvis den reinfeldtska högerregeringens alla skattesänkningar mitt i brinnande högkonjunktur. Efterfrågan har blåsts på samtidigt som arbetskraftsbristen och flaskhalsproblemen blir allt mer påtaglig i vissa branscher. Och när sedan inte heller regeringen vill satsa på att ge arbetslösa utbildning för att få bort flaskhalsarna är de ekonomiska sambanden självklara. Priser och löner riskerar dra iväg, inflationsbrasan tar sig och Riksbanken tvingas kyla av den överhettade ekonomin med höjningar av sin styrränta. Detta får sedan genomslag i form av bland annat ett dyrare boende (högre bolån) och dyrare billån etc.

På ett drygt halvår har regeringen Reinfeldt sänkt skatterna med gigantiska 65 miljarder - halva det belopp som Bo Lundgren gick till val och förlorade stort på i valet 2002. Enligt beräkningar som Riksdagens utredningstjänst, RUT, gjort så går hälften av regeringens pengaregn till den tiondel av befolkningen som redan har de högsta inkomsterna. De 220 000 rikaste personerna i Sverige får i snitt 2 000 kronor mer i plånboken varje månad enbart genom att förmögenhetsskatten slopas. Lägg där till att inkomstskatten sänks, och att fastighetsskatten görs om. Samtidigt så har de höjt a-kasseavgiften, och fackföreningsavgiften slopas, och trafikförsäkringen kommer att höjas. För de rika som får mer i plånboken är det inget problem.

Klyftorna i samhället ökar undan för undan när Reinfeldt & Co i rask takt är på väg mot det nyliberala "drömsamhälle" med "platt skatt" som predikas av Timbrohögerns lobbyister. Det är så långt ifrån den ansvarstagande profil den moderatledda alliansen visade upp i valrörelsen som man kan komma.

Men det var då det - innan valet. Då gällde det att inte vara alltför tydlig med sina egentliga avsikter. Nu är ett regeringsvardag - för Reinfeldt & Co.

Men det är inte bara oansvarigt utan i grunden också en djupt orättvis politik de nu driver på i rask takt. Fördelningspolitiken slås sönder och samman när förmögenhetsskatten, fastighetsskatten och troligtvis också värnskatten avskaffas. Vinnare är de med höga inkomster och stora tillgångar. Förlorare är främst sjuka, arbetslösa och gamla som får betala kalaset, men också helt vanliga löntagare.

Men på ett sätt skadar det dock inte att skiljelinjerna mellan vänster och höger nu har blivit tydligare sedan den 17 september 2006. Konflikten mellan sänkta skatter och lägre ersättningsnivåer å ena sidan och satsningar på exempelvis arbetsmarknadspolitiken och välfärden å den andra är klassisk. Den blir också tydliggjord i den ekonomiska motion (budetalternativ) som socialdemokraterna presenterade deklarationsonsdagen den 2 maj som svar på regeringens orättfärdiga politik.

Från socialdemokratins sida handlar det om att fördubbla den kvalificerade arbetsmarknadsutbildningen och att ge arbetslösa ungdomar utbildning, praktik och stöd i sitt jobbsökande i stället för att stänga in dem 30 timmar i veckan på en nedrustad arbetsförmedling med enda uppdrag att söka jobb. Här finns en förstärkning av psykiatrin åren 2007-2010 med en miljard mer än vad regeringen vill satsa. Men också en särskild biståndssatsning med öronmärkta pengar till de allra fattigaste i södra Afrika.

Visst gör politik skillnad. Skattesänkningar till de bäst bemedlade eller satsningar på dem som har det svårt både hemma och utomlands - arbetslösa, psykiskt sjuka och världens allra fattigaste. Ibland blir det väldigt tydligt, det har det blivit våren 2007. Men hindrar inte, trots just nu goda opinionssiffror, att socialdemokraterna måste bli ännu bättre på att berätta varför den egna politiken är bra mycket bättre än den sittande högerregeringens gynna de rika och redan välmående i samhället.

Allt enligt den calvinistiska, religiösa devisen: till dem som har skola varda givet.
ROBERT BJÖRKENWALL (070-578 61 95)
robert.bjorken@telia.com