Monday, September 25, 2006

roberts blog

Friday, September 22, 2006

Ingen enkel resa tillbaka för förlorande socialdemokrater

Någon enkel resa kommer det inte att bli för ett så maktägarvant parti som de svenska socialdemokraterna med en så katastrofal valsmäll som partiet nu har upplevt. 35 procent i väljarstöd är ingen "nästan vinst" utan en rejäl förlust. Back 4,8 procent jämfört med valet 2002. Det finns ingen saklig grund att låtsas om något annat. Bra var däremot att valdeltagandet åter steg något över 80 procent.
Vägen tillbaka för socialdemokraterna vid slarv med "efter vals"-arbetet och partiledarvalet kan visa sig bli långt svårare och mera törnbeströdd än som många regeringsvana, men klenare oppositionspolitiker och rådgivare riktigt kan och vill förstå. Bland annat för att somliga nog hänger kvar vid den bräckliga livlinan "vi klarade det ju ändå nästan"- ursäkten för att måhända avstå från att gräva djupare i varför partiet fick det sämsta valresultatet sedan 1914.
Det är nämligen en rejäl stjärnsmäll och inten "nästan vinst".

Se på framgångarna - och lär av dessa
Vägen tillbaka kan följaktligen visa sig bli långt tuffare än somliga riktigt är rustade för. En tröst i sammanhanget är de goda s-valresultat, som uppnåtts i kommunvalen i Haparanda (s-rådet S-E Bucht surfade på IKEA-etableringen), Örnsköldsvik (populärt s-kommunalråd Elvy Söderström drog upp siffrorna till 54 %), Göteborg ("Göran Johansson-effekten") och ytterligare några orter. I Göteborg kan gänget runt Göran Johansson vara stolta över en bra valrörelse, vilket är uppenbart för också en ex-göteborgare. I skogslänen i stort höll det också ihop bra, trots en oförmånlig rikstrend. Bristande empati och förmåga bland somliga ledande s-politiker i valrörelsen att visa att man ingalunda alltid förstår och kan leva sig in i hur vanligt folk har det och deras framtidsdrömmer.
Det är en annan delförklaring till att det aldrig riktigt ville lyfta den här gången för socialdemokraterna.
Rådgivarstaberna kring många väl tjänstemannaaktiga och lite väl konflikträdda s-statsråd uppvisade därtill också en profil- och erfarenhetsbas, som knappast förmådde minska det upplevda gapet mellan många traditionella men besvikna s-väljare och fackligt aktiva å ena sidan och den politiska eliten å andra sidan. Den här "monokulturen" har visat sig vara en klar nackdel i 2006 års valrörelse, när man velat, men mera sällan förmått etablera någon slags fungerande dialog med vanligt folk.
Och därmed minska gapet något lite mellan vanliga gräsrötter och sympatisörer och den politiska eliten i arbetarrörelsen.

Felbedömning av jobbfrågan
Felbedömningen av sysselsättningsfrågans vikt och betydelse i 2006 års valrörelse visade sig bli särskilt förödande för valutgången för socialdemokraternas del. Ett valmanifest som inte heller det riktigt tog frågan på det allvar som den i väljarnas ögon förtjänade bidrog också till valnederlaget.
De ledande i regeringspartiet socialdemokraterna hade - för att vända uppförsbacken i valrörelsen - vidare också ha behövt bemöda sig lite mer om att "ta i" också sådana problem som upplevs som lite obehagliga, såsom växande klassklyftor, utanförskap och, inte minst, bristen på visioner och en berättelse om framtiden.
När sedan upplevelsen bland många väljare i 2006 års valrörelse var den att det var en alltför stor trängsel kring samma mittcirkel och avsaknad av ideologiska vägvalsdiskussioner, så tyckte somliga att man lika gärna kunde pröva något nytt.
Som en "sampratad" alliansregering under den smart arbetande Fredrik Reinfeldts ledning.
När man sedan i tid inte på alla håll inom socialdemokratin heller riktigt velat eller förmått inse vikten av att vårda partiorganisationen och det vardagliga politiska samtalet - också mellan valtillfällena - så är tendenser som dessa heller inte så förvånande. Det saknas inte arbetsuppgifter för dem som nu vill försöka göra en ärlig och hyfsat självkritisk analys av vad som gått snett för socialdemokraterna i 2006 års valrörelse. Givetvis också då att försöka att formulera hur ett lämpligt åtgärdspaket borde kunna se ut.
Nu gäller det att inte dribbla bort det här och göra jobbet halvgjort om chansen ska finnas att komma tillbaka efter fyra i stället för kanske åtta år. Eller rent av tolv år.

Kraftfull oppositionspolitik
Detta utöver då att ny utse en bra och välförankrad partiordförande och sannolikt också en del andra ledande personer, som är lämpliga att ingå i partiets ledande organ och rådgivarstaber. Tiden fram till extrakongressen i mars 2007 borde användas till just detta. Utöver just att få fram en bra ny partiledare som förmår vinna tillbaka de väljare som gick förlorade i 2006 års katastrofval.
Först efter marskongressen lär en kraftfull oppositionspolitik mot den nya alliansregeringen vara möjlig att formera med den styrka och uthållighet som säkerligen kommer att krävas.
Med allt detta får det inte slarvas. Annars kan det bli åtta i stället för fyra år i den politiska kylan. Eller ännu mer.
Robert Björkenwall
frilansjournalist, f d presschef i Seko, tidigare sakkunnig i regeringskansliet m m

Pensionärer, kvinnor och tjänstemän svensk S i valet

Pensionärer, kvinnor och tjänstemän svek socialdemokraterna i svenska valet
SVT:s valundersökning (Valu) ger besked om var socialdemokraterna förlorade valet och sjönk ner till 35 procent i väljarstöd och förlorade regeringsmakten i Sverige den 17 september. Av valforskarnas vallokalsundersökning Valu framgår att det var pensionärer, tjänstemän och kvinnor som i stora skaror flydde från socialdemokraterna - och när var femte socialdemokratisk väljare gick till moderaterna. Det är en helt unik överströmning och direktövergång av nu f d s-väljare.
Däremot höll socialdemokraterna ställningarna bättre i sina kärntrupper, trots den den totalt sett krympande väljarbasen till nu för svenska socialdemokrater rekordlåga 35 procent i väljarstöd. En nedgång med 4, 8 procent jämfört med 2002 års riksdagsval och med 1, 4 procent jämfört det också svaga riksdagsvalet 1998. 35 procent i väljarstöd för socialdemokraterna är det sämsta resultatet sedan 1914.
Vägen tillbaka till väljarstödsnivåer på 38-39 procent för socialdemokraterna i framtida val är ingen möjlighet men heller ingen helt enkel uppgift att uppnå. Särskilt inte om man nu skulle känna sig frestade att slarva med eftervalsanalysen och vilka lärdomar man ska dra inför framtiden och det vägval socialdemokraterna nu måste göra. Också det faktum att "övriga partiers" väljarandel steg till runt 5,7 procent måste vägas in i analysen. Liksom det faktum att det främlingsfientliga Sverigedemokraterna med sannolikt kanske runt 1,5 procent missnöjda och besvikna s-väljare nu bara var 58 000 röster från att bli representerade i riksdagen är en synnerligen beaktansvärd faktor i sammanhanget.
Socialdemokraterna klarade visserligen - efter en trög valrörelsestart - sin mobilisering i 2006 års riksdagsval bättre än alla andra, utom segrande moderaterna. Men det räckte ju inte för att nå mer än 35 procents väljarandel. Och det är rekordsvagt. M-ledaren Fredrik Reinfeldt fick 82 procent av sina förra väljare, vilket är rekordhögt, och tog sedan från alla andra håll. Men sedan kom Göran Persson och socialdemokraterna med 73 procent. Övriga riksdagspartier låg på siffror runt 55 procent med ett plus på c-ledaren Maud Olofsson med 65 procent. Sämst i klassen var fp-ledaren Leijonborg som bara attraherade 40 procent av sina "normala" väljare.
Sannolikt delvis ett resultat av FP:s data- och spionintrångsverksamhet gentemot socialdemokraterna i valrörelsens slutskede. I det nu ännu rödare röstande Norrbottens län ökade socialdemokraterna sin andel av tidigare väljare med ett par procent. Rimligen ett resultat av att man där var och är rädd för Reinfeldt-alliansens bespringspolitik gentemot de arbetslösa och förtidspensionerade samt för kommande utförsäljningar av statliga företag. Trots det lite osäkra och senkomna löftet att inte sälja ut Vattenfall och nära nog lika lönsamma gruvjätten LKAB i Malmfälten.
Generellt sett var jobben enligt Valu-undersökningen den viktigaste frågan i 2006 års val. Socialdemokrater rankade dock utbyggnaden och kvalitetshöjningen av sjukvården och äldreomsorgen som de viktigaste frågorna i valet. Sina sämsta val gjorde socialdemokratin generellt sett, där arbetslösheten är låg, dvs i storstadsregionerna med Stockholm i spetsen. För borgerligheten och alliansens väljare var jobbfrågan den viktigaste viktigaste valfrågan. Somliga sannolikt bland annat i den också väger in uppfattningen att arbetslösa ska ta underbetalda jobb i stället för att kunna leva drägligt på A-kassa.
Ett viktigt inslag i alliansens jobbpolitik och som uppenbarligen också trängt djupt ner i tjänstemannamedelklassen och även i arbetarklassens övre skikt, där man själva sitter lite tryggare med bra jobb och goda inkomster.
Botaniserar man sedan vidare i Valu-materialet om social bakgrund, kön, ålder och yrken grupperar sig väljarna kring den traditionella bilden att arbetare och marginaliserade personer i olika slag av utanförskap röstar till vänster och de välbärgade och företagare till höger. Den bilden har inte förändrats i valet 2006, bara rubbats en aning.
Med vänsterblockets siffror först blev utslaget så här:
Kvinnor: 47-48 (Vänstersidan har i 2006 års val tappat sin kvinnoprofil, och högersidan vuxit. Dags för en kvinnlig s-partiledare också av detta skäl?)
Män: 43-52
Unga väljare 18-21 år: 47 mot 44 (bland unga väljare finns en fortsatt vänstermajoritet) ljarna fortsatt ) Väljare mellan 22-30 år: 46-48 (Miljöpartiet är särskilt starka bland unga med 11-12 procent väljare i kategorin väljare mellan 18-30 år)
Åldersgruppen 31-64 år: 46-50
Pensionärsgruppen 65+: 38-57 (I valet 2006 fick med andra ord vänstersidan klart färre väljare än högersidan och jämfört vad man haft i tidigare val.

Moderaternas slogan om "det nya arbetarpartiet" höll inte riktigt streck ens om man räknade alla förvärvsarbetande. Både m och s fick 29 procent, men de borgerliga småpartierna drev upp skillnaden mellan blocken till 52-43 i högeralliansens favör. Inom arbetargrupperna hade vänstersidan en klar övervikt med 62 mot 33 ( inom LO-gruppen är övervikten ännu klarare, 69 mot 24).
Den tydligaste skillnaden fanns bland de arbetslösa, där nära två av tre som förlorat jobbet gick till vänster. På tjänstemannasidan var det tvärtom: 60 procent gick till höger mot 37 procent för vänstersidan. Just här ligger svingen till höger i 2006 års riksdagsval. Värt att notera är att bland akademikerna fångade det gamla lärarpartiet folkpartiet dubbelt så många som genomsnittligt.
I 2006 års riksdagsval var det också en klar skillnad mellan statligt/kommunalt och de i privat tjänst. Medan 50 procent i den offentliga sektorn går till vänster mot 44 procent borgerliga, så har den borgerliga allianssidan ett klart övertag på privata sidan av arbetsmarknaden med förkrossande: 57-32.
Slutsatsen av den här Valu-genomgången är att marginalgrupperna i mellanskiktet i 2006 års riksdagsval lutade åt höger och att alliansledaren Fredrik Reinfeldt denna gång lyckades bättre att fånga in deras politiska önskemål med plånboksfrågorna i centrum. Han fick därtill valet att bli ett "presidentval" mellan den gamle (Göran Persson) och den unge utmanaren (Reinfeldt). Den nye viljestarke och engagerade mot den gamle och regeringströtte. Också därför vann alliansen. Utöver då att man lyckades bäst med att styra dagordningen och vann kampen om vilken sidas verklighetsbeskrivning som i väljarmajoritetens ögon verkade mest trovärdig.
ROBERT BJÖRKEWALL, frilansjournalist, f d presschef under 14 år i Seko,
tidigare sakkunnig i regeringskansliet m m

Wednesday, September 20, 2006

Sten Andersson - en förbannat bra karl

En av de riktigt stora i svensk politik, den "eviga socialdemokraten" Sten Andersson dog dagen före den troliga s-förlustvaldagen den 17 september 2006. Han dog, nyss 83 år gammal, på sitt sommarviste på Ålö nära Utö. Hjärtat sade till slut stopp för denna nestor, byggare och vårdare av den så länge urstarka socialdemokratiska rörelsen i Sverige. I nästan ett halvsekel var Sten Andersson ett av de mäktigaste i svensk politik. Han orkade vara socialdemokraternas partisekreterare i oslagbara 20 år.
Något liknande lär vi nog aldrig mer få uppleva i svenskt politiskt liv. Ovanpå detta kom så rollen som riksdagsman i 28 år plus 31 år på raken på en stol i socialdemokratiska partiets verkställande utskott. Och ovanpå detta lyckades han även klämma in tio ministerår, socialminister 1982-85 och utrikesminister mellan 1985 och 1991, där han var särskilt framgångsrik som just utrikesminister och palestiniernas vän. Sten var engagerad in i det sista och upphörde aldrig att tro på en fredsprocess. Ännu knappa två veckor före valdagen var han i full sving och höll ett, som vanligt, utmärkt tal om internationell solidaritet, det allvarliga läget i Libanon och Mellersta Östern samt om vad det svenska valet egentligen handlade om inför en skara applådernade partivänner och sympatisörer i en av Stockholms förorter. Utan manus stod han mitt på golvet och höll ett alldeles utmärkt och roligt anförande i dryga halvtimmen - och tog sig sedan tid för lite småprat med folk om läget och den oro han kände inför partiets utsikter i valet den 17 september. Det senare blev än tydligare i en pratstund jag kom att ha med honom i samband med mötet i Älvsjö i södra Stockholm den 3 september. Och nu är han död, och borta. Dagen före den valdag han kände på sig inte skulle bli "helt problemfri" för hans kära socialdemokratiska parti. Det känns både märkligt och dystert. Sorgligt. Tomt.

Mannen som kände rörelsen bättre än de flesta och en lysande taktiker
Mannen som kände den socialdemokratiska rörelsen och det svenska vardags-Sverige bättre än kanske någon annan finns inte mer bland oss.Med den bakgrund, känsla för politik och vad som "gick hem i stugorna" var det både rimligt och logiskt att socialdemokraterna behöll honom på posten som partisekreterare i tjugo långa år. Han var på en och samma gång - vilket jag själv på insidan fick rikliga bevis på i valrörelsen 1985 - ett politiskt fullblodsproffs, agitator, fräck taktiker men också samarbetsvillig och gamäng som gick hem hos allt och alla. Även politiska motståndare hade stor respekt för Sten och hans person. En person som det var särskilt farligt att underskatta just i valrörelsen Själv hade han en mer nykter syn på sig själv. "Min starkaste sida är att jag är väl medveten om mina svagheter. Min svagaste sida är att jag inte orkar ta itu med dem." Det fångar väl hur Sten Andersson var som person och fullblodspolitiker, humorn var aldrig långt bort.
Särskilt när läget var som mest allvarligt och osäkert. Då lättade han ibland upp stämningen med en god historia som lockade till skratt och tårar.
En klassisk arbetarbakgrund och en lysande politisk gärning. Sten Anderssons bakgrund och karriär är typisk för en socialdemokrat i hans generation. Han kom från ett gediget arbetarhem, föddes i slummen på Söder i Stockholm och växte upp i Enskede. Studentexamen på en aftonskola, jobb som brevbärare och medlem i SSU redan 1942. Där blev han ordförande i ungdomsklubben Frihet, och 1951 valdes han till ledamot i Stockholms stadsfullmäktige. Gradvis läxte hans politiska roll och inflytande.1964 nådde han den absoluta toppen i det socialdemokratiska partiet när han fick posten som partisekreterare, blev ledamoti partistyrelsens verkställande utskott.och 1966 valdes han in i riksdagens första kammare.
Sten Andersson utvecklades och växte gradvis som partisekreterare till en lysande taktiker, som den som kände och förstod sig allra bäst på rörelsen, "hur den mådde" och vad som krävdes för att den skulle kunna arbeta som en obeveklig "stenkross" i valrörelserna. Han visste också bättre än de flesta vad som gick hem och vad som inte gick hem i det komplicerade politiska spelet. Partisekreterare förblev han sedan i 20 långa och huvudsakligen också framgångsrika år. Formellt behöll han dock partisekreterarposten fram till 1984.
Men redan något år innan föll Sten Andersson till föga och blev socialminister i Olof Palmes efter segervalet 1982. På den posten , som han behöll till hösten 1985, drev han bl a - mot finansminister K-O Feldts ursprungliga vilja - igenom att pensionerna skulle höjdes i takt med konsumentprisindex. Valrörelsen, "systemskiftetsvalet" 1985 gick mycket bra. Redan i april-debatterna mellan socialdemokraterna och moderaterna knäcktes oppositionen och det största oppositionspartiet moderaterna var under resten av valrörelsen ett så stukat parti att även det liberala folkpartiet lyckades locka över många traditionella m-väljare till fp-lägret (den s k Westerberg-effekten). Efter framgångsvalet fick Sten Andersson nya regeringsuppgifter. Han blev nu utrikesminister (1985-1991). Där växte han ytterligare, visade stort engagemang i särskilt Mellersta Östern-frågan och gjorde viktiga insatser som medlare i konflikten mellan Israel och Palestina. Ett engagemang som han kom att behålla ända till slutet av hans liv.

Ihågkommen för Palestina-frågan och som "eviga" partisekreteraren
Särskilt för just detta och för hans epokgörande insatser som partisekreterare kommer Sten Andersson att bli hågkommen. Stens bedriften att få till en dialog mellan PLO och USA var av stor betydelse, liksom när han arrangerade möten mellan Yasser Arafat och amerikanska judar i Stockholm 1988. För detta belönades han 1989 till Årets diplomat av organisationen Pax World Foundation.Samma starka engagemang visade Sten Andersson när han genom ESK-förhandlingar ville bygga upp en ny säkerhetsordning i Europa. En säkerhetsordning som han såg utvecklas och som gjorde att han vid det nordiska ministermötet 1990 öppet talade om ett svenskt EG-medlemskap. Ett medlemskap som kunde nås genom en gemensam nordisk ansökan som han föreslog. Med humorn som vapen och spänningsupplösare.
Men låt mig avsluta med det som ändå kanske allra mest stannat kvar i mitt ljusa minne av personen Sten Andersson. Och det är hans humor. Vid ett tillfälle stod han, Tage Erlander och Gunnar Sträng en gång stod vid en död god väns kista och där Sträng plötsligt harklade sig och sade:- Du, man kommer nog fan inte undan.
Den repliksnabbe Sten Andersson följde själv upp denna Sträng-kommentar med följande:- Blir slutsumman hygglig kan man dö med ett leende på läpparna. Jag har levt ett rikt liv, så jag vet att jag kommer att dö leende. Med humorn som vapen kunde Sten Andersson bättre än de allra, allra flesta bemästra politiska motståndare och hantera gnälliga partimedlemmar. Kanske var humorn också ett sätt att överleva för en man vars liv inte alltid hade varit så enkelt. Det känns ofattbart tomt när en sådan man har gått bort. En förbannat bra karl har lämnat oss för alltid.
ROBERT BJÖRKENWALL
(skrivet lördagen den 16 september)
Om möjliga efterträdare till Göran Persson - inget helt lätt val
Ser att man på bl a Aftonbladets ledarsida den 20 september åter igen skriver om Margot Wallström. Har väl personligen kanske inte så stora, men dock vissa, invändingar mot henne. Hon skulle nog kunna bli en hyfsad lösning.
Men jag har en, som jag tycker, tung invändning som jag inte kan se att man hittills berört just alls.
För en oppositionsledare att stå utanför riksdagen är katastrofalt. Titta på Maria Leissner. En oppositionsledare har ingen annan riktigt bra plattform att opponera ifrån än riksdagen. Dessutom skulle regeringspressen göra allt fört att skapa sprickor mellan s-riksdagsgruppens ordförande (ska Britt Bohlin vara kvar då och i praktiken vara oppositionsledare?) och partiets ordförande. Vi ska sikta på ett generationsskifte. Och gärna en kvinna. Men skulle det verkligen funka med Margot med tanke på detta? Tvivlar. Somliga undrar nog också lite: hur bottnar Margot numera i den svenska verkligheten efter alla år i Bryssel? EU är ingen röstvinnare precis bland s-partiets väljare som t ex framgick av EMU-valet 2003 och allt bråk kring tjänstedirektiv och annat.
En annan kandidat som figurerat i bl a annat Aftonbladet är också LO-basen Vanja Lundby-Wedin - om hon nu ens alls på allvar är aktuell. Inte heller hon har någon riksdagstribun. Är det inte då bättre med en kvinna med riksdagsplats som partiordförande? Och som samtidigt förknippas med något nytt och fräscht - som t ex Carin Jämtin?
Det är nog ett bättre namn än t ex Ulrica Messing och "eviga" Mona Sahlin som väl rimligen nu har passerat sitt bäst före-datum??. Eller...? Så när det kommer till kritan kanske det ändå kanske inte - i realiteten - finns så många att tillgå som det ibland påstås.
Funderar
Robert Björkenwall
robert.bjorken@telia.com

PS. Pär Nuder, f d finansministern, lockar alldeles för få - men sin teknokratiska och ofolkliga framtoning. Det är nog i praktiken mera ett val för ett 25 procents- än ett 35 procentsparti. Då är den politiskt mera orutinerade Thomas Bodström ett relativt sett mera gångbart namn.
Men i praktiken kan det komma att visa sig att efterträdarfrågan till avgångne Göran Persson kan visa sig bli långt besvärligare än som medierapporteringen kan ge intryck av.
Reinfeldts 1,5 miljoner "utanförskapets människor" och den nya regeringens jobbskapande politik - reflektion den 20 september 2006
Vi minns väl alla tämligen väl hur moderatledaren och blivande statsministern Fredrik Reinfeldt i valrörelsen vid upprepade tillfällen talade sig varm för de nya jobb som ska komma för de 1,5 miljoner människor "som inte går till jobbet en vanlig dag". I SVT-programmet Agenda måndagen den 19 september fick han frågan om hur många nya jobb som nu behöver skapas. "Runt 300 000", blev svaret.
Men de resterande 1,2 miljoner då, som enligt m-ledaren Reinfeldt "inte går till jobbet en vanlig dag ? Har han och den valvinnande högeralliansen redan glömt bort "utanförskapets människor"? Nu när valet är över och vardagen tar vid. Eller var det Reinfeldts erkännande i Agenda det första erkännandet att han bara lekte med siffror i valrörelsen? Enligt devisen val är val och politisk vardag något helt annat.
Ett gammalt Erlander-citatet från valet 1948 kanske kan vara bara att påminna sig om nu. Så här sade humoristen Erlander då: ”Valrörelser är nog bra bara man slapp att regera efteråt:”
ROBERT BJÖRKENWALL (robert.bjorken@telia.com)