Wednesday, November 30, 2016

Trump och klimatförnekandet tar nu plats i Vita huset

Om Trump och klimatförnekandet – Vita huset och den politiska cynismen: Vad händer med klimatfrågan och USA när Donald Trump tar plats i Vita Huset? Därom vet vi inte mycket ännu men det finns anledning att göra en analys av läget med utgångspunkt i exemplet Florida: - Det finns skäl – trots vissa nya signaler – att ställa sig minst sagt undrande till hur klimatförnekaren Trump kommer att hantera sitt tidigare vallöfte om att säga upp Parisklimatmötet när han väl tar plats i Vita huset i mitten av januari 2016. Dessutom har han sig tidigare sagt sig vilja öppna gamla, tidigare stängda kolgruvor. Blir det så också i praktiken? Eller var det bara valretorik? Trump har själv ett stort kustnära palats i Florida som i den globala uppvärmningens spår hotar att bli dränkt av höjda havsnivåer. I valrörelsen var Trumps löfte att säga upp klimatavtalet. Han kom återkom gång på gång med påståenden om att global uppvärmning är ett påhitt och påstås till och med sakna vetenskapligt stöd (!) . Detta trots att en seriös amerikansk studie från i fjol visar att nästan oavsett vad vi gör för att minska växthuseffekten så kommer New Orleans och Miami och en räcka andra amerikanska kustnära storstäder snart att ha sjunkit under havsytan. Dessa två ikoniska metropoler och stora turistmagneter är bara två av totalt 144 amerikanska städer som på sikt kommer att dränkas av den stigande havsnivån. Tyvärr finns inte heller någon quick fix som kan rädda oss från den allt mera besvärande klimatfrågan. Allra minst så i USA, där klimatfrågan - särskilt bland republikanerna - spelade nära nog ingen roll. Förutom blankt förnekande av dess existens, i det nyligen genomförda amerikanska president- och kongressvalet i november 2016. Detta i motsats till den snart avgående president Obama, som erkänner problemet och även arbetade hårt för att ro Parisklimatavtalet i hamn och få det godkänt innan maktskiftet i Vita huset äger rum. Ett avtal som Trump under hela valrörelsen sade sig vilja säga upp men i praktiken inte kan ske förrän efter tre år och i praktiken inte kan vara helt uppsagt när Trumps fyraåriga mandatperiod löper ut i Vita huset. Något som han möjligen börjat inse först nu och därför kanske blir ett av flera vallöften som han bryter när han väl sitter i Vita huset. Men ingen vet säkert hur det blir med den saken. Samma sak kan även gälla vallöftet att öppna tidigare stängda kolgruvor. Och därmed kanske tills vidare räddar sitt eget kustnära palats från att dränkas i Florida - delstaten där vann Trump med en procent över Clinton i valet. En annan solstat med besvärande klimatproblem är Kalifornien – där Hillary Clinton fick dubbelt så många röster som Trump. Där råder en akut vattenbrist efter torka i fyra år. Problemet är så besvärande att den demokratiske guvernören Jerry Brown gör vad han kan. Bland annat ransonering i väntan på mera långsiktiga lösningar med dyr avsaltning av havsvatten för att få folk att förstå att vatten är en allt mer begränsad resurs som inte längre går att slösa med hur som helst. Men i solstaten Florida - som är porös och ihålig som en schweizerost, säger forskarna - är nonchalansen och den politiska cynismen långt värre. Särskilt bland republikanska politiker, med mycket få undantag. Där har två av Trumps hårda, republikanska motståndare, exguvernören Jeb Bush och senatorn Mario Rubio sin politiska bas. Trots att USA i takt med allt fler återkommande extremväderförhållanden och stigande havsnivåer redan år 2012 fick skadekostnader för naturkatastrofer på hela 780 miljarder kronor, vilket är näst mest i landets historia. Hela tre fjärdedelar av Floridas 18 miljoner invånare bor i kustnära områden som på lite sikt riskerar att dränkas av stigande havsvattennivåer. En amerikansk klimatrapport talar om 60 centimeter fram till 2060. Tyvärr är en vanlig reaktion hos både väljare och politiker tystnad. Jag bryr mig inte, det råder ingen enighet om att det kommer att ske (= förnekelse) eller möjligen säger hen att då får jag väl flytta när det blir så dags. Här tog Trump hem delstatens avgörande 29 elektorer med knapp en procents övervikt över Clinton. Men Miami med omgivningar röstade på Clinton, liksom i Tampa, säger mina vänner där. – Det är nästan som om man vill säga: tyst, tala inte om det, så går det nog över, säger till exempel professorn i miljörätt Richard Grasso vid Nova Southeastern University i Fort Lauderdale, lite norr om miljonstaden Miami med överhängande stor risk att på sikt hamna under vatten. Nästan hälften av Floridas 133 mil av sandstränder håller redan på att erodera bort. Och anläggningar och byggnader längs Floridas hotade kuster har ett uppskattat värde på 15 biljoner kr, där tre fjärdedelar av Floridas 18 miljoner tillsammans arbetar ihop fyra femtedelar av delstatens ekonomi. Borde inte dessa fakta övertyga folket om klimatfrågans växande betydelse? Tveksamt. Hittills har bara ett ytterst fåtal sagt sig förstå vad som händer, stadsplaneraren Don Craig i Key West och Phil Stoddard, borgmästare i South Miami och några till. Stoddard säger redan nu: Jag råder folk här från att “köpa högt och sälja lågt” liggande fastigheter för att vara lite mera säkra inför framtiden. Enligt honom är det de unga som bäst tagit till sig budskapet medan deras föräldrar ännu inte har förstått: Att många inte kommer att kunna bo kvar där de nu bor kustnära och lågt liggande ut mot Floridas strandnära lägen. Kraftiga nedskärningar av koldioxidutsläppen och byte till förnybara energikällor skulle kunna rädda miljontals människor kring USA:s kuster men knappast Miami, anser till exempel Ben Strauss vid klimatorgansationen Climate Central. Men absolut ingenting blir bättre om Trump nu skulle fullfölja och säga upp Parisklimatavtalet. Tvärtom. Visst är det något surrealistiskt över en klimatpåverkande utveckling som många Trumpväljare och andra förnekar och inte berör dem - men helt säkert deras barn! Utgången i det senaste amerikanska valet har många dystra sidor för invånarna där men också för världen i stort. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Västerbottens-Kuriren 1/12, Dala-Demokraten 2/12 m fl)

Sunday, November 20, 2016

Reflektioner apropå Trumps valseger i USA och om högerpopulismen i Norden

Häromdagen åhörde jag en bra föreläsning av Sveriges radios tidigare Norden-korrespondet Bengt Lindroth apropå en bok han utkommit med om popuistpartierna i de nordiska länderna Danmark (Dansk Folkeparti), Finland (Sannfinländarna), Norge (Fremskridtspartiet, Frp) och Sverige (Sverigedemokraterna, SD). Två av dessa - Sannfi med partiledaren Soini, nu utrikesminister och i Norge Frp-ledaren Siv Jensen, nu finansminister – ingår också i borgerliga koalitionsregeringar medan Dansk Folkeparti agerar stödparti åt en borgerlig minoritetsregering, precis som under tidigare perioder. Och alla tre tappar nu av lite olika skäl kraftigt i opinionen i Finland,Norge och Danmark. I mindre grad – tillfälligt? - just nu så också SD i Sverige. Tydligt är dock att populistpartier trivs bäst i opposition och får det betydligt svårare så fort de tvingas omsätta sina ofta vidlyftiga och svårgenomförbara löften i regeringsställning. Lite lättare har det att behålla proteströsterna de får om de agerar som utanför regeringen som stödparti, som varit det länge så framgångsrika Dansk Folkeparti. Men nu har också de fått problem på grund av skandaler som drabbat dem på senare tid. Bengt Lindroth har – se “Väljarnas hämnd : populism och nationalism i Norden” (Carlssons förlag, 2016) – helt rätt i populismen kan ses som “väljarnas hämnd” (den tidigare danske S-ledaren Jens Otto Kraghs uttryck) mot en socialdemokrati som inte i tid förstår att se de varningssignaler som finns och inte är uppmärksam nog på samhällsproblem som är under uppsegling och i behov av tidiga åtgärder. Så länge t ex S i Sverige var ett stort 40 procentsparti kunde man inom sig också ha en opposition av otåliga och missnöjda som höll partiet vaket och öppet för “stigande förväntningars missnöje” och då konstruktivt agera så att olika problem blev åtgärdade med politiska åtgärder innan de blev svårhanterligt akuta och blommade ut i proteströstande i olika val. Därför kom populismen – inom med en stark svensk kulturradikalism, starkare än i övriga Norden – senare till Sverige än övriga nordiska länder. Men numera är ju inte heller svensk socialdemokrati mer än på sin höjd ett 27-30 procentsparti och har inte samma styrka som tidigare och det har ökat utrymmet för populistiska rörelser också i Sverige. Handfallenheten mot att i tid lösa olika samhällsproblem har följaktligen också ökat också i Sverige. Ett visst slarv med att i tid hantera nya, växande opinioner och samhällsproblem har bidragit till att också SD-populismen har kunnat få mera lyft under vingarna de senaste åren i opinionsmätningar och val i Sverige. En reflektion apropå Finland och Sannfinländarnas framgångar – som mest 16,7 % i val, nu halverat stöd - som lett till att den karismatiske SannFi-ledaren Timo Soini är utrikesminister och partiet också ingår med fler statsråd i den borgerliga finska regeringen är hur de länge kunde surfa på väljarmissnöje. Precis som i USA – där Trump tog tidigare demokratiska delstater i valet nyligen – så har också Finland lite av ett rostbälte med förlorade industrijobb och väljarmissnöje. Ett sådant område är ex.vis Kymmenedalen, lite av den finska socialdemokratins (SDPs) vagga. Där har SDP i de senaste valen tappat stora väljargrupper till Timo Soinis SannFi. Ett en gång starkt fäste går aldrig att ta för givet om arbetarrörelsen slarvar och inte längre sköter sin väljarbas som man borde. Ty gör man det, så finns populisterna – och Soini har agerat smart! - där och fångar upp missnöjet! Soini har t o m i sin rådgivarstab knutit upp tidigare lokala fackliga företrädare som känt sig övergivna av SDP. Soini har förstått att lyssna och sedan kapitalisera detta i ett växande röstunderlag bland tidigare SDP-röstande arbetarväljare. Men utan Soini är det dock troligt att SannFi åter sjunker ihop och blir ett klart mindre parti. Här finns en parallell med populisten Trump och det han gjorde i Michigan (förlorade Clinton med 0,3 % av rösterna), Visconsin (besökte Clinton aldrig i valkampanjen!) och Pennsylvania i det amerikanska rostbältet. Hade demokraterna däremot behållit dessa tre delstater hade Clinton i stället haft bättre chanser att besegra Trump. Och än mera så om hon vunnit i stället för att förlora knappt i viktiga Florida (med 29 elektorer) eller Arizona som hon också var nära att ta. Men allt är ändå inte nattsvart. Demokraterna vann två nya senatsplatser och minskade gapet lite i representanthuset. Och se på Kalifornien med nära 40 miljoner innevånare och en av världens största ekonomier. Clinton fick där dubbelt så många röster som Trump och där kan demokraterna styra och driva ex.vis hårda arbets- och miljökrav. Positivt är också att i flera delstater hölls folkomröstningar om höjda minimilöner. Nu kommer minst 2 miljoner i Colorado, Maine, Arizona etc att få sina minimilöner höjda till i flera fall 130 kronor i timmen. Men ändå förtar det inte faktum att Clinton sannolikt var fel kandidat för demokraterna i just detta antietablissemangsval! Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad också i några regionala tidningar inom kort) PS. Erik G Geijer skrev om tidningspressen: "Det är svårt att säga vad som i den är värst - det vidsträckta utspridandet av vad som icke är sant, eller undertryckandet av det som är sant". Apropå löftena av Trump att få tillbaka gamla industrijobb. https://www.technologyreview.com/s/602869/manufacturing-jobs-arent-coming-back/

Thursday, November 10, 2016

Trump - en populist flyttar in i Vita huset 2017

Så återvänder då alla som varit på studiebesök i Trumplandet USA med sina upplevelser och intryck av en osedvanligt smutsig och på politiska sakfrågor substanslös valrörelse. En valrörelse som utsåg en dokusåpastjärna och miljardär som aldrig varit politiskt verksam i något sammanhang till ny makthavare de kommande fyra åren i världens mäktigaste nation. Och vald till det blev hans trots att han fick ungefär en procent färre röster än Demokraternas Hillary Clinton, precis som Demokraten Al Gore också gjorde när han förlorade mot Irak-krigande Bush-sonen George från Texas i valet 2000. Varför, jo det indirekta amerikanska valsystemet med val av elektorer i varje delstat gör att den mest flest elektorer (minst 270) från USA alla delstater ihop vinner även om den andre sammantaget haft fler av det totalt angivna rösterna i hela landet. I andra länder med direktval hade Demokraternas Hillary Clinton blivit president och inte Republikanernas Donald Trump. Det krångliga registreringsförfarandet – varierar från delstat till delstat – innan man får gå och rösta gör också valdeltagandet i amerikanska presidentval brukar ligga på låga 55 procent och en vald president därför i regel bara har 25 procent av de röstberättigade befolknings stöd. Som fallet nu för Donald Trump. Detta med tanke på att valdeltagande nu var 55,6 procent, jämfört med 58,6 procent när Obama blev omvald 2012. Hilliary Clinton fick också ett lägre väljarstöd än Obama och lyckades inte riktigt mobilisera lika många av demokraternas kärnväljare och var en viktig faktor bakom förlusten av traditionellt demokratiska delstater som Pennsylvania, Wisconsin (förlorade Clinton ytterst knappt mot Trump som tog delstatens 10 elektorer), Michigan och även Ohio och viktiga Florida med dess 29 elektorer. Och där gick också hennes förväntade valseger förlorad. Trump lyckades klart bättre att mobilisera sina kärnväljare (vita män men också många vita kvinnor samt äldre över 65 år) samt att han även fick med sig 29 procent av de latinoamerikanska väljarna. Clinton var starkast bland unga under 30 år (54 proc), bland kvinnor (54 proc), väljare mellan 30-44 år (50 proc) samt afroamerikaner (88 proc.),latinoväljare (65 proc) och väljare med högre utbildning än college. Trump lyckades – så miljardär han är – anslå en ton och fånga in stora väljargruppers frustration och vrede mot girighet (Wall Street), politikerklassens struntande i hur vanligt folk har det och göra valet till ett tydligt antietablissemangsval. Och det utan att egentligen ha några bra lösningar på problemen mer än en skur av löften utan konkretion. Dessutom gjorde han det med en kampanjstrategi som i mångt och mycket byggts på hatretorik och kvinnomobbing. Och det gick hem särskilt starkt bland globaliseringens förlorare (arbetslösa som förlorat sina industrijobb), landsbygdens folk, vapenälskare och alla dem som ville ha en förändring i Washington. Med det poulistiska budskapet lyckades han mobilisera bättre än Hillary Clinton och vinna nyckeldelstater som Florida, Pennsylvania, Wisconsin, Ohio etc och komma över de nödvändiga 270 elektorer som krävs för att vinna ett amerikanskt presidentval. Hade demokraternas oberoende kandidat Berie Sanders – mera av en outsider och antietablissemang än Clinton – klarat av Trump bättre? Kanske, alls icke uteslutet. Men nu stundar en orolig innan vi vet vad den han tänker göra inom ekonomin (utöver att sänka skatter), avskaffa hela eller delar sjukvårdsförsäkringen Obamacare (leder till 10-20 milj fler oförsäkrade),utnämner konservativa domare till HD etc. Kända ekonomer som Paul Krugman och andra spår ekonomisk “recession utan slut” om Trumps förnekande av global uppvärmning och luftiga valbudskap omsätts i konkret politik. Och inom utrikespolitiken – Trump är den mest okvalificerade som utsetts på området – vet ingen vad han tänker göra, utöver att bygga en mur mot Mexico. Så vi går på många sätt en mycket osäker fritid till mötes. Men kan vi hoppas på att det bara blir fyra och inte åtta år med Trump i Vita huset? Men sannolikt var inte heller Hillary Clinton rätt kandidat att möta Trump i just detta utpräglade antietabissemangsval. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publiceras i bl a Hälsinglands tidningar 11 november 2016, Gotlands tidningar 18/11 m fl) PS. I osäkra lägen - vi vet inte säkert hur Trump kommer att styra USA - måste vi skilja på stort och smått. Det viktiga är hur USA kommer att agera utrikespolitiskt och militärt i dagens krigszoner och i NATO och mot Ryssland. Här finns riktiga dystra scenarior som ligger långt utanför traditionell ekonomisk-politisk analys. Ett viktigt avgörande för generationer framåt är hans förnekande av global uppvärmning och att han vill skrota Parisavtalet och öppna gamla kolgruvor,oljefält etc. Kostnaderna för världen blir på sikt enorma, inte minst för hans väljare i Florida när vattennivån stiger och lägger stora delar av dess kuster under vatten.

Sunday, October 23, 2016

I Kants och Iskander-robotarnas Kaliningrad

Intrycken från en givande resa till forna preussiska Königsberg, nu ryska Kaliningrad, börjar så smått sjunka in. Den lilla enklaven mellan Polen och Litauen med en miljon invånare i hela regionen, varav en halv miljon i själva Kaliningrad (firade 760 som stad år 2015). Här där ryska Iskander-robotar sedan en tid tillbaka finns utplacerade och skulle kunna ödelägga halva Sverige om olyckan skulle vara framme. En stad stor som Göteborg är dock betydligt trevligare och öppnare än sitt rykte och med ett utmärkt Immanuel Kant-museum, mångkulturell atmosfär och en glädjande nyhet att det nya reningsverket, delvis finansierat av Sverige och Danmark, nu sedan april 2016 är i full drift. Det gör att avloppet från halvmiljonstaden Kaliningrad nu inte längre orenat går ut i Östersjön. Samma sak gäller numera också motsvarande reningsverk i S:t Petersburg, som nu också fungerar och fått en bra ledning. Positiva nyheter för alla som vill se ett renare Östersjön. Immanuel Kant, den tyske 1700-talsfilosofen, levde och verkade hela sitt liv i Köningsberg fram till sin död 1804. Här tog han sina dagliga promenader över de sju broarna punktligt som en klocka och lämnade aldrig staden under hela sitt liv. Här är han också begravd alldeles intill katedralen och där även ett fint museum finns inrymt i katedralens torn. Han som bland mycket annat skrev att “två ting fyller mig med förundran, stjärnhimlen över mig och morallagen inom mig”. Kants minne vårdas ömt – delvis med tyskt stöd – och är ett viktigt dragplåster för besöksnäringen i Kaliningrad. Annars finns inte så mycket kvar av det tysk-preussiska arvet av Köningsberg i dagens ryska Kaliningrad. Samma sak gäller dess tidiga historia som går tillbaka till år 1255 då en tysk orden grundade staden. År 1701 blev så Köningsberg huvudstad i kungariket Preussen. Men stadens store man är filosofen med det kategoriska imperativet, Immanuel Kant (1724-1804). Och givetvis följer vårt sällskap den energiske guiden Olga Danilovas uppmaning att klättra hela vägen upp i Kantmuseets torn för att fotografera filosofens dödsmask. Sedan avrundar vi det hela med en lysande orgelkonsert i själva katedralskyrkan. . Annat som finns kvar från tyska tiden är den storslagna men numera rätt ödsliga och glest trafikera Bahnhof Süd , numera Yuzhnly voksai och som utgör ändstationen för tåget från Moskva och S:t Petersburg. Moskva-tåget går bara en gång om dagen och den till S:t Petersburg bara några gånger i veckan. Och resan kräver både visa och utrikespass för även ryska, inhemska resenärer. Fjärrtågen avgår för övrigt alltid enligt Moskvatid medan lokaltågen följer tiden i Kaliningrad som är densamma som i Sverige. Köningsberg bombades svårt under andra världskrigets slutfas så det mesta – inräknat slottet (där nu utgrävningar görs av källaren) – medan t ex preussiska kuststaden Rauschen, numera Svetogorsk, en timmes bussresa från Kaliningrad förblev oskadat. Här i närheten ligger bland annat bärnstensgruvan Yantarnyy, där årligen 300 ton bärnsten utvinns och 90 procent går på export. Det är en viktig inkomstkälla för Kaliningrad-regionen som är en så kallad ekonomisk frizon. Åter andra försörjer sig på att arbeta som underleverantörer till tyska BMW, sydkoreanska Hyundai och Kia, produktion och sammansättning av TV-apparater för den ryska marknaden, berättar Dimitrij på Handelskammaren i Kaliningrad. Livsmedelsindustrin är en annan viktig sektor och som fått ett visst uppsving i spåren av EUs sanktionspolitik mot Putin-regimens annektering av Krim och som krympt bl a den finska livsmedelsexporten till Ryssland. Snittinkomsten för en industriarbetare i Kaliningrad-regionen ligger på runt 23 000- 25 000 rubel (drygt 4 000 kr) och på vilket man betalar 13 procent i en rak, platt skatt. Det gäller t ex även dem som bearbetar bärnstenen till smycken av olika slag. Arbetstiden är 40 timmar och när de går i pension får de ut ungefär halva sin tidigare lön i pension. Här i närheten av området där bärnsten utvinns finns i Palmniken ett minnesmärke över nazisternas brutalitet,den 31 januari 1945, då något tusentals utmattade judiska män, kvinnor och barn drevs ut i havet och mejades ner av tyskarna. Ett hjärtskärande monument av uppsträckta armar och händer vid stranden vittnar om detta. Unesco-världsarvet, det närkliga Kuriska näset och som delas mellan ryska Kaliningrad-regionen och Litauen, är också flitigt besökt. Inte minst då av ornitologer och andra naturvänner. Så trots Iskander-robotar och annat är Kaliningrad-enklaven där mellan Polen och Litauen värt att besöka. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publiceras i Arbetarbladet 31/10, Östra Småland 2/11 m fl)

Tuesday, October 18, 2016

Tänkvärdheter värda att begrunda och reflektera över

"Den offentliga sektorn är ett väsentligt uttryck för samhällets civilisationsgrad." "The public sector is an essential expression of a society's degree of civilization." OLOF PALME "Being true doesn't make something right, you know," Narciss argued. "Some things are wrong. Just because you know how to get some slave labor doesn't make it okay." WALTER MOSLEY in The Man in My Basement "Hope is an orientation of the heart; it transcends the world that is immediately experienced, and it is anchored somewhere beyond its horizons. It is an ability to work for something because it is good, not just because it stands a chance to succeed." VACLAV HAVEL “Den som dåraktigt söker makt genom att rida på tigerns rygg slutar i dess mage.” J.F. Kennedy "It is not the strongest of the species that survive, nor the most intelligent, but the one most responsive to change." Charles Darwin (1809-1882)

Tuesday, September 20, 2016

Krisläget och personalförsörjningen kräver en återinförd värnplikt

De sju, aktiva bataljoner som Sverige idag förfogar över räcker inte jämfört med Finlands värnpliktsbaserade försvar. Införandet av en modern värnplikt en absolut nödvändighet för försvarets personalförsörjning. Det är dags att erkänna att Sveriges avskaffande av värnplikten 2009 med blott tre rösters övervikt var ett stort misstag. Därför har vi – i motsats till Finland - i dag ett försvar i kris. Samtidigt som den militära upptrappningen i vårt närområde ökar har vårt försvar (trots ökad övningsverksamhet med bl a Finland) allt svårare att rekrytera personal. Till det kommer en ledarkris då allt färre vill utbilda sig till officerare. Goda skäl här att lära av Finland som agerat smartare än Sveriges dåvarande alliansregering gjorde. I nu skärpta säkerhetspolitiska läge är det dags att rätta till tidigare misstag och återinföra en moderniserad medborgerlig plikttjänst. Detta både för kvinnor och män. Det skulle trygga försvarets personalförsörjning men också behöva utformas så att den blir en bred medborgartjänst som är till nytta för att öka vår civila förmåga att hantera kriser och katastrofer. Så utformad kan den åter bli en viktig mötesplats för människor från skilda bakgrunder, vilket stärker samhällsgemenskapen och jämlikheten i vårt land. Från militärt håll har det stått klart att Sverige inte förmår skapa en tillräckligt stor yrkesarmé för att effektivt försvara hela landet. De sju bataljoner som finns räcker inte ens när de är fullt bemannade. Och oberoende av hur vältränad och utrustad en svensk yrkesarmé är kommer den aldrig att ha de personella reserver som krävs för att täcka de förluster som obevekligen kommer i krig. Om syftet med försvarsmakten är att, som försvarsminister Peter Hultqvist sagt, i första hand värna Sverige måste det finnas tillräckliga resurser för att hålla ställningarna. Ett folkligt förankrat försvar av högteknologiskt kvalificerade och vapentränade värnpliktiga är en styrka också genom den kompetens de för med sig från sina civila yrken och sin lokalkännedom från olika delar av landet. Ett frivilligt hemvärn förmår inte detta. Men, precis som Peter Hultqvist, anser också vi att det för tillgång till toppmodern strategisk kommunikation och plattformar för kvalificerad övningsverksamhet så krävs att det övas med Nato och särskilt så med alliansfria Finland. Det är – precis som för Finland – fullt förenligt med ett fortsatt alliansfritt Sverige. Fortsatt alliansfrihet minskar konfliktytorna i norra Europa medan inträde i Nato ökar dem. Precis som försvars- och statsministrarna korrekt sagt vid sina besök i Finland. Stabila spelregler och inga tvära kast gagnar Sverige bäst. Med en återinförd värnplikt ökar vår förmåga att värna vår försvars- och krishanteringsförmåga. Vid sidan av en stärkt personalförsörjning med militär närvaro igen på Gotland så bidrar återinförd plikttjänst också till en stärkt medborgerlig katastrofberedskap vid stora skogsbränder och stora olyckor. Lägg till detta demokratiska vinster och ökad sociala gemenskap som en plikttjänstgöring innebär. Vi förväntar oss att regering och riksdag nu i höst och vinter rättar till tidigare felbeslut. Mer än 60 procent av svenskarna säger sig vilja ha tillbaka värn- eller tjänsteplikt för män och kvinnor. Det vore också till fördel för det fördjupade militära samarbete som är under uppbyggnad mellan svenska och finska försvaret. En återinförd värnplikt i Sverige sker lämpligen i den beredningsprocess som följer efter att pliktutredningen har lämnat sitt förslag. Vi menar också att Sveriges försvarsanslag stegvis behöver höjas från nuvarande 1,1 procent och mot mera rimliga 1,5 och kanske 2 procent av BNP. På några års sikt. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Östra Småland 16/9, Dala-Demokraten 17/9, Hälsinglands tidningar 21/9, Gotlands tidning 23/9,Göteborgs-Posten, Sundsvalls tidning m fl)

Thursday, August 25, 2016

Tankar om partisekreterarens roll

De svenska solcialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin avgår och dagen efter presenteras en ny – Lena Rådström Baastad. Vi avser inte här och nu att kommentera de båda – eller deras kompetents för uppdraget. Men vi har lite andra funderingar, såsom om det verkligen är partiledningens uppdrag att via telefonkonferenser meddela vem som ska bli partisekreterare. I socialdemokratins historia och tradition har partisekreteraren haft ett annat uppdrag. Att leda partiet och det oavsett regeringsmakt. Från Möller, Aspling, Sten Andersson och andra finns en obruten linje. Partiet ska vara en balans, organisatoriskt och ideologiskt tryggt borta från regeringsmakten. Regeringsmakt kan nämligen förloras, men partiets roll är vidare och måste bestå och förbli stark. Vi förstår att den nya partisekreterarens uppdrag är att vinna val. Det är bra. Givetvis. Men är det inte hens uppdrag att vinna framtiden ännu viktigare!? Vinna kampen om det strategiskt viktiga problemformuleringsprivilegiet. I den korta historien lyckades inte borgerligheten – trots regeringsmakten då – rubba socialdemokratins värdegrund åren 1976-82. Socialdemokraterna fick efter valvinsten 1994 åtminstone delvis samma problematik att brottas med, kampen om framtiden bortom mera akuta regeringsproblem. Det fanns – och finns – fortfarande en arbetarrörelse, om än slumrande, som drömmer om värderingar och politiska projekt bortom det mest akuta. Och så är det också nu på 2010-talet. Precis som på Sten Anderssons tid – slitstark partisekreterare åren 1962-82 – gäller också nu att partiet är och ska fortsatt förbli något mer än bara en del av regeringen. Och i det ingår, inte minst, att partiet och dess medlemmar får vara i opposition och inte bara försvara regeringens politik. Partisekreterarens uppgift är då att värna den friheten också mot klåfingriga statsråd som tror sig veta bäst om vad som är partiets roll och uppgift, liksom att se till att den linje partiet lagt fast i sina kongressvalda och andra beslut också så lång det är möjligt även följs. Vården av styrkan i den egna organisationen är en annan sådan central uppgift för partisekreteraren. Precis som Sten Andersson så flitigt gjorde förblir det då även för en nutida partisekreterare viktigt att resa runt i landet och i dialog med medlemmarna fånga upp stämningar och önskemål, föra värderingssamtal och att återföra dessa till ledamöterna i partiets Verkställande utskott och styrelse. Om den nu i stor brådska lanserade nya s-sekreteraren Lena Rådström Baastad är just en sådan för uppgiften lämplig person får väl prövas mot verkligheten och utvärderas vid kommande partikongress och val. Att vinna val i Örebro är en sak men att vinna kampen om framtiden och problemformuleringsprivilegiet och de värdering som blir ledande på några års sikt är något helt annat och långt mycket svårare än att få ihop en klatschig valslogan. Robert Björkenwall tillsammans med riksdagsledamot Peter Persson,Jönköpings län (Publicerad i bl a Östra Småland 23/8, Arbetarbladet 23/8, Jönköpings-Posten 24/8, Dala-Demokraten 26/8 och Sundsvalls tidning 26(9, Värmlands Folkblad 1/9, Gotlands tidningar 20/9 m fl)