Friday, December 01, 2017

Det politiska läget i Finland just nu och ett ospännande presidentval med omval av Niinistö

100-årsfirande Finland som självständig nation går i ett tämligen ospännande presidentval i februari 2018. Nära nog ingenting talar för annat än att den sittande Sauli Niinistö då kommer att få ytterligare en andra, 6-årig mandatperiod som Finlands president. Detta sannolikt redan i första valomgången – kräver minst 50 procent av avgivna röster – eftersom han i en färsk gallup (29 nov) visar sig gillas av 80 procent av de svarandes sympatier, medan näst starkaste kandidaten, f d biståndsministern Pekka Havisto, De Gröna, samlar 10 procent i stöd och övriga fem kandidater – bl a Centerpartiets f d partiledare och tidigare statsminister Matti Vanhanen m fl - mellan 4 och 1 procent i stöd. Socialdemokraternas inte särskilt starka kandidat Tula Haatainen, f d mångårig minister, har i nuläget inte mer än 2 procent i stöd. Den pragmatiske samlingspartisten Niinistö har lyckats väl med att "göra sig till hela folkets president", bl a genom att inte driva frågan om finskt Natomedlemskap och har för övrigt goda relationer med bl a Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist. Nästa finska riksdagsval kommer först till vårvintern 2019. Men skulle möjligen kunna komma lite tidigare om nuvarande borgerliga koalitionsregering under Centerns Juha Sipiläs ledning skulle spricka innan dess. Detta exempelvis beroende på den stora tvistefrågan i finsk inrikespolitik de senaste åren, den så kallade Sotereformen. Sote är en sammansättning av so=socialvård och te=hälsovård och är ett starkt omtvistat administrativt reformpaket inom social- och sjukvården i Finland. Soteregionernas indelning av landet har varit och är omtvistat, bl a avseende svenskspråkiga områden i främst Österbotten och där svenskspråkiga Vasa-regionen och dess sjukhus med svensktalande personal förlorat specialistkompetens till finskspråkiga Seinäjoki och sjukhuset där. Nu har regeringen Sipilä lagt ett förslag som ännu inte behandlats färdigt i riksdagen. Det är en kompromiss mellan regeringens två stora Centerpartiet och Samlingspartiet. Centern har fått igenom att landskapen ska administrera Sotereformen medan Samlingspartiet för sin del har fått igenom att ytterligare privatiseringar och fria vårdval ska kunna göras inom ramen för Sotereformen. Det stora oppositionspartiet Socialdemokraterna, SDP, motsätter sig de föreslagna privatiseringarna av sjukvårdstjänsterna. Men också andra i oppositionen gör så. Frågan lär komma att bli stor också i nästa riksdagsval som är planerat att äga rum senast vårvintern 2019, eller tidigare. Senaste kommunvalet och opinionsläget nu inför kommande val Juha Sipilä har så här långt med knapp nöd lyckats hålla ihop sin borgerliga koalitionsregering, en regerings som i somras var hotande nära att spricka när populistiska Sannfinländarna (ingår i regeringen) sprack i två delar. En mindre del vars politiker sitter kvar i regeringen och en större del som i praktiken nu tillhör oppositionen. Efter SannFins senaste partikongress i somras har partiet därtill spruckit. Opinionsmässigt ligger starkt främlingsfientliga Halla Ahos ledda Sannfinländska del på runt 7-8 procent i stöd i opinionen medan utrikesminister Timo Soinis falang och nya partibildning under ledning av hans handgångne man, kulturministern och nye partiledare Sampo Terhos partiblock (med flera statsråd i Sipiläs regering) bara samlar 1-2 procent av opinionen just nu. Centerpartiet vars ledare Juha Sipilä (eg. en entreprenör och ingen politiker) är statsminister har tagit mycket stryk av regeringens (läs på finansministerposten Samlingspartidikterade) svångrems- och besparingspolitik. Centerpartiet har tappat sin förstaplats i opinionen och ligger nu på cirka 15 procent i stöd. Partiet har delvis också tappat i stöd på den mycket omtvistade social- och hälsovårdsadministrativa så kallade Sotereformen, som möter mycket motstånd ute i regionerna. Största parti i Finland just nu - liksom vid kommunalvalet senast - är Samlingspartiet som samlar runt 21-22 procent i opinionsstöd. Deras kärnväljare verkar nöjda med dagens regeringspolitik, som "i stor utsträckning är samlingspartiets politik" (säger många i Helsingfors) - med förslag om ytterligare privatiseringar av välfärdstjänster, offentlig infrastruktur med mera. Nuvarande partiledaren Petteri Orpo, nu finansminister, vann omröstningen över då sittande partiledaren och Bildt-kompisen Alexander Stubb, f d finans- och utrikesminister, vid partiets senaste landsmöte. Det var ett lite överraskande resultat, även om det fanns ett inte obetydligt missnöje med att Stubb som partiledare "inte levererade". Orpo som ny partiledare har klarat sig relativt väl – så här långt. De finska socialdemokraterna, SDP, i oppositionsrollen ger just nu ett intryck av hygglig tillförsikt inför framtiden, trots att partiet inte är störst i opinionen. Men det håller sin andra plats som det intog i kommunalvalet senast och då på nivån cirka 19 procent i stöd. Det är bättre jämfört med när SDP i senaste riksdagsvalet för några år sedan bara blev fjärde största parti och sedan också hamnade utanför regeringen. En regering som nu består av Centerpartiet, störst i riksdagsvalet, Soinis falang av det splittrade och uppdelade Sannfinländska partiet som då blev näst störst i riksdagsvalet och det tredje största partiet i senaste riksdagsvalet, de finska moderaterna, Samlingspartiet. Med andra ord en rent borgerlig regering med Centerns Sipilä – en entreprenör från näringslivet utan större politiska erfarenhet och handlag, något som onekligen då och då tydligt lyser igenom i hand agerande. SDP-partiledaren Antti Rinne som kommer från de fackliga leden tycks nu ha stabiliserat sin ställning, spottat upp sig något som debattör/retoriker och driver en tydligare ideologisk linje- sett ur center-vänster perspektiv inom partiet. SDP har t ex en tydlig linje i privatiseringsfrågan om olika välfärdstjänster och infrastruktur. Kommunalvalet i Helsingfors nu senast gick dock dåligt "i brist på kända toppkandidater", enligt bl a sdp-profilen och mångåriga ex-statsrådet m m Jacob Söderman. Samlingspartiet gjorde samtidigt ett bra kommunval i huvudstaden, där deras toppkandidat Jan Vapavuori (f d näringsminister) var landets främste "röstmagnet" och nu är stadens överborgmästare. För SDP gav kommunalvalet gav ett blandat resultat. På traditionella arbetarorter och i medelstora kommuner gick det hyfsat bra, där partiet återtog protestväljare från Sannfinländarna. I universitetsstäderna gjorde SDP däremot ett dåligt kommunalval medan De gröna gick desto bättre och vann många unga väljares röster. För SDP är det åtminstone delvis en imagefråga och som partiets motståndare använder när de på inte minst universitetsorter som Jyväskylä, Åbo och Helsingfors flitigt gjort bruk av tesen att partiet står för "en gammalmodig politik". Delvis också för att SDP inte alltid har toppkandidater som känns tillräckligt röstdragande och “fräscha”. Undantaget här bland storstäderna i senaste kommunvalet är Tammerfors där valet gick bra för SDP med tidigare FFC-ledaren Lyly som toppnamn och borgmästare i kommunen. Några starka ungdomskandidater just där bidrog också att det gick bra just där. De gröna gjorde ett mycket bra kommunalval och gick fram till hela 13 procent av rösterna, blev största parti i Jyväskylä och även gick bra i Helsingfors och så även i andra universitetsstäder. I mycket på sitt motstånd mot nedskärningar av utbildningskostnaderna, inklusive föreslagna nedskärningar av studenternas studiebidrag. Nu har De gröna i aktuella rikssiffror och i sin opposition mot regeringen Sipilä parkerat på runt 10 procent i stöd. Ungefär på samma nivå – 9 till 9,5 proc – som Vänsterförbundet medan SDP som det största oppositionspartiet ligger på runt 19 procent i stöd. Svenska folkpartiet, Sfp – ingår ofta i finska regeringen men inte nu - ligger stabilt på knappt 5 procent i opinionen. En del i partiet tycker att man borde försöka komma in i regeringen för att bättre kunna driva "svenska frågor". Nuvarande regering bedöms rätt allmänt föra en negativ politik vad gäller det svenska språkets ställning i Finland. Noteras ska också att Svenska folkpartiet är också det parti som tillsammans med Samlingspartiet starkast drivit kravet på finskt medlemskap i Nato. Folkopinionen är däremot nu ännu tydligare än tidigare emot medlemskap. Förklaringen sägs vara att opinionen "vill ha stabilitet och inga äventyrligheter". I hög grad gäller det även Centerpartiets sympatisörer, som då också tvingar partiets ledning att vara försiktig i Natofrågan. Allmänt sägs också att det nu allt mera fördjupade försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet med Sverige fungerar mycket bra och täcker väl Finlands behov just nu. Under besöket i Finland sista veckan i november 2017 och samtal där med bl a olika journalister, tidigare mångåriga statsråd och andra framhölls just detta. Och särskilt att samarbetet mellan Sverige och Finland borde fördjupas på fler områden än utrikes- och försvarspolitiken. Politikområden som då nämndes var energi-, utbildning, närings-, arbetsmarknads- samt migration/integrations- och socialpolitik som alla också är viktiga sådana politikområden väl värda att fördjupa samarbetet i. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i Nyfiken grå (5/12): http://www.nyfikengra.se/privatiserad-sjukvard-stridsfraga-i-100-arsfirande-finland/ och i Arena 6/12: http://www.dagensarena.se/innehall/privatiseringsstrid-ger-100-aringen-huvudvark/ m fl

Friday, September 01, 2017

En ospännande tysk valrörelse som sannolikt ger Merkel fyra nya år vid makten

Den 24 september är det förbundsdagsval i EUs ekonomiska motor Tyskland. Blir det spännande? Blir det maktskifte? Knappast eftersom just inget ser ut att hota ännu ett omval av av kristdemokraternas ledare Angela Merkel för ännu en period som förbundskansler. Detta trots att hon förlorar varje debatt – med de är få – mot sin utmanare socialdemokraten, SPD, Martin Schulz. Men någon vidare debattör ha CDU-ledaren Merkel aldrig varit men det spelar liksom ingen roll så länge hon med sin lugna framtoning och just inga vallöften åter bara går ut och säger att “ni känner mig” och med mig vid rodret får ni en fortsatt trygg och stabil utveckling utan överraskningar eller några politikomläggningar. I grunden är det samma budskap som när Merkel senast hösten 2013 blev omvald för en ny fyraårsperiod som kansler. Och det räckte då att sätta hennes personlighet och lugna ledarstil i centrum och kommer att fungera också denna gång också och ge henne fyra nya år som förbundskansler. Så varför alls föra någon valrörelse eller ens onödigtvis debattare mot SPD-ledaren Martin Schulz? Och följden när hennes omval redan är givet är en valrörelse som knappt märks i Tyskland. Och så vill Merkel ha det också denna gång. Det enda spännande är väl vem som blir tredje största parti – i förbundsdagen come backande liberala FDP, vänsterpartiet Die Linke eller möjligen möjligen högerpopulistiska och främlingsfientliga Alternativ för Tyskland, AfD (dock på nedgång) eller också De gröna som även de tappat och har en nedåtgående trend. Den utgången om tredje största parti kan få betydelse för vilken stors regering/koalition Merkel formar efter valet, därest nu juniorpartern SPD i hennes hittillsvarande två koalitionsregeringar nu skulle välja att kliva av och gå i opposition. Något som kanske kan bli aktuellt eftersom SPD har tagat stryk och kommit att missgynnas i väljarna ögon av sitt deltagande i Merkels SPD-lightversion till regeringsprogram som Merkels CDU dragit fördelar av valet 2013 och ser ut att göra också i årets förbundsdagsval. SPD har haft svårt att hitta någon valvinnande strategi och än mindre rubba Merkel i årets valrörelse. I jämförelse med motsvarande tidigare europaval i Frankrike och Storbritannien så råder politiskt lugn och inga djupare konflikter som förmår engagera väljarna. Lägg så till detta – trots populistpartiet AfD – att det heller inte finns några mera allvarliga högerpopulistiska hot som förmår störa och än minde erövra någon starkare maktposition. Särskilt som AfD med ledarkonflikter och annat på senare tid tappat i stöd och visserligen komma in i förbundsdagen men göra det med en klart mindre väljarandel än man där hoppas på för bara ett år sedan. Den tidigare under hösten 2015 och början av 2016 så oroande flyktingvågen har ebbat ut och ger inte heller AfD samma draghjälp som tidigare. Och i själva sakfrågan – liksom i synen på EU – råder också stor samsyn mellan CDUs Merkel och SPD-utmanaren Schulz, f d talman i EU-parlamentet. En viktig framgångsfaktor för Merkel att luta sig tillbaka på är det mångmiljardöverskott i budgeten som huvudsakligen beror på den framgångsrika tyska exportindustrin samt en arbetslöshet som just nu ligger på 3,8 procent när EU-snittet ligger på 7,7 procent. Baksidan av det tyska euromyntet är att statsskulden ännu är rekordhöga 68 procent av BNP, växande förmögenhets- och fördelningsklyftor, skolor behöver renoveras, vägnätet rustas, bredband erbjudas fler flera miljoner, de så kallade minijobbs som skapats knappt går att leva på och det snåriga skattesystemet behöver reformeras. Men det förs knappast någon reformivrande valdiskussion i den enligt även tyska medier sömnigaste valrörelsen på årtionden. Och Merkel vill inte ha någon konfrontation med oppositionen och nämner inte ens namnet på sin huvudmotståndare Martin Schulz och möter bara en gång honom i en tv-debatt. SPD-ledaren Schulz har försökt – hittills utan att nämnvärt lyckats lyfta SPD i opinion – göra politik av med sin “rättvisestrategi” och med löften om att vilja skapa bättre villkor för “de hårt arbetande människorna”. Det fungerande i början av 2017 och lyfte SPD till över 30 procent i stöd men genom bakslag i tre delstatsval – bl a i viktiga Nordrhein-Westfalen – och andra problem har SPD åter fallit tillbaka till runt 24-25 procent i stöd medan kristdemokraterna DCU med bayerska systern CSU lyft och nu ligger runt 38-39 procent i stöd. Men där SPD hänger kvar vid de runt 46 procent av väljarna som i vissa mätningar säger sig ännu inte ha bestämt sig för vilket parti de ska rösta på. Här finns också de inom SPD som hoppas på en tysk Jeremy Corbyn-effekt, när han och Labour mot alla odds lyckades nå ett långt bättre val än väntat i senaste brittiska parlamentsvalet. Förre SPD-ledare Gerhard Schröder har försökt uppmuntra SPD-folket genom att hänvisa till sin valspurt i valet 2005 då SPD under hans ledning nästan tog igen hela underläget då visavi CDU. “Det funkade då och kan funka igen”, har Schröder sagt. Schulz har gått ut hårt i valrörelsen nu med att motsätta sig kravet att Tyskland ska höja sitt försvarsanslag till två procent av BNP (= Nato-målet), vilket motsvarar en ökning av försvarsanslaget på 30 miljarder euro (288 miljarder kr) per år. De pengarna behövs bättre för investeringar i utbildning och ökad sysselsättning bland dem som nu går på minijobbs eller är arbetslösa. Frågan om att öka elbilarnas andel i dieselbilskandalens spår har varit ett annat inslag i Schulz valretorik. Men så här långt har det inte lett till några nämnvärda opinionsframgångar för SPD. Så allt fler drar redan slutsatsen att även SPD-ledningen med Schulz och tidigare partiledaren och nuvarande utrikesministern “Siggi” Gabriel allt klarare börjar luta åt att SPD inte längre tror sig kunna åstadkomma ett kanslerskifte i valet i mitten av september. De bland tyska väljare populäraste regeringsalternativet är en fortsatt stor koalition mellan CDU och SPD som runt 46 procent av väljarna föredrar. Men om verkligen SPD vill det är mera osäkert. Alternativet till det är väl att Merkel och CDU åter – beroende på hur bra det går för FDP – formar en borgerlig koalition med liberala partiet FDP. Men även ett regeringssamarbete med De gröna är i nuläget mera möjligt är det hade varit för bara ett antal år sedan. Grundtipset är dock att Merkel får väljarna förtroende att fortsätta som förbundskansler ytterligare fyra år. Mera osäkert är hur högt valdeltagandet blir i denna tama valrörelsen och efter valet med vem Merkel formerar sin koalitionsregering. På den punkten är hennes samarbetspartner i regeringen alls icke given nuläget. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Saturday, August 26, 2017

Om moderaternas ledar- och politikkris - en analys

I spåren av moderaternas inbördeskrig och inte helt oväntade avgång av m-ledaren Anna Kinberg Batra,AKB, den 25 augusti så här en livlig och bitvis spekulativ mediedebatt tagit fart. Och särskilt så om orsakerna till avgången, vem som nu anser sig kallad att ta över och om politikens innehåll framgent i partiet om nuvarande kräftgång i opinionen ska kunna brytas. En del klokt har också sagt om detta av statsvetare och andra. Några viktiga ting som förtjänar att lyfta fram om moderaternas stora problem är för det första deras fortsatt tydlig ny- och marknadsliberal inriktning i sakpolitiken som väljarna avvisade i valet 2014. För det andra att det fortsatt så här ett år före nästa val ser ut som att moderaterna, och även den övriga i alliansen, inte har lärts sig något av valnederlaget 2014. Detta inte minst när det gäller moderaterna, och det faktum att det fanns, och alltjämt finns, ett brett folkligt motstånd mot denna marknadsliberala politik med New public management, NPM,outsourcing och oreglerade marknadifiering av offentliga tjänster och välfärd (jfr katastrofen med svindyra NPM-projektet Nya karolinska sjukhuset m fl) i kombination med löften om fortsätta skattesänkningen. För det tredje en tydlig brist inom moderaterna på konkreta förslag och verktyg för att hantera dagens stora samhällsproblem, som ojämlikheten, den höga arbetslösheten och utslagningen från arbetsmarknaden, bostadsbristen, bristerna i välfärden etc. För det fjärde att dessa problem inte effektivt kan angripas med fortsatt stora skattesänkningar och mer marknadslösningar på olika områden, och stora ingrepp i fackens och arbetsgivarnas frihet och inflytande på arbetsmarknaden, bl.a. genom en statligt styrd lönebildning. Detta i ett läge när det snarare krävs mer av gemensamma lösningar som kräver ett ökat offentligt inflytande och mer av offentliga investeringar. För det femte - och det är en central punkt i moderaternas kris - så var närmandet till högerpopulistiska SD alls inte genomtänkt. Här var moderaterna av maktpolitiska skäl alltför heta på gröten för att, i likhet med de danska och norska allianspartierna, skapa ett bredare parlamentariskt underlag genom att förlita sig på SD:s aktiva, eller mer troligt, deras passiva stöd i olika frågor - just detta att få stöd av ett högerextremt parti - vilket inte var tillräckligt väl förankrat i borgerligheten och inte ens i moderaterna. Fallet i opinionen för M är ett tydligt utslag för just detta faktum. Så det ligger mycket i vad Reinfeldts tidigare talskrivare säger i en färsk debattare i Expressen att moderaternas problem är populismen. För det sjätte - utöver dessa problem ovan- så uppfyllde heller inte partiledsren AKB de krav på ledarskap som krävs för att bli en lyckad ledare för moderaterna och även så för alliansen. Och vad mera är så är de två mest troliga efterträdarna till AKB, Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson, rimligen heller inga quick fixar på moderaternas opinionsproblem. Båda dessa har i grunden en med AKB rätt likartad profil och politisk agenda så ett byte till någon av dessa utan förändringar i politiken lär inte på något märkbart sätt lyfta moderaterna i opinionen fram till valet nästa höst. Så oavsett vem som nu tar över så står sig progosen att moderaterna ser med betydande sannolikhet att gå mot ett katastrofval hösten 2018. Klarar de ens att bli näst störst parti (16-17 % ?) Så lär det bli så ytterst knappt. Högerpopulistiska SD hugger dem redan i hälarna och gör dem rangen stridig om andraplatsen i kommande riksdagsval. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com Publicerad i bl a Nyfiken Grå 29/8, Östra Småland 31/8, Västerbottens Folkblad och Arbetarbladet 29/8 m fl

Thursday, August 24, 2017

God litteratur - en bra genväg till förståelse och kunskap

God litteratur är – precis som ex.vis kvalitetsfilm (Bertoluccis 1900 m fl) – ofta en bra genväg till förståelse av såväl kända som mindre kända kulturer och länder. Vill hen exempelvis läsa sig något väsentligt om vårt mesta grannland Finland, om dess historia, folk och varför Finland ”blivit som det är idag” så är Väinö Linnas romaner om inbördeskriget 1917-18 och utveckling fram till och med Vinter- och Fortsättningskrigens slut 1939-40 respektive 1941-44 och hur Finland mot nära nog alla odds lyckades bevara sin självständighet en nödvändig läsning. Hans torpartrilogi ”Under polstjärnan” (”Högt bland Saarijärvis moar” etc) om Koskela-familjens liv och öden samt den avslutande och fristående ”Okänd soldat” en alldeles ojämförlig genväg till förståelse och insikt om varför just Finland lyckades att mot alla odds värna sin självständighet och undvika att bli en sovjetrysk vasallstat, trots sin långa landgräns mot den stora jätten i öster. Inledningsvis med många och försiktiga realpolitiska anpassningar visavi den stora grannen i öster. Och sedan efter Sovjetunionens kollaps 1991 med allt större eget spelutrymme och EU-medlemskap, täta försvarspolitiska samarbete med Sverige och anslutning till euron (som dock varit till nackdel för finsk exportindustri).Detta sisutappra Finland som just i år den 6 december fyller 100 år som självständig nation. Läsningeb av Linnas lysande episka romaner – som han borde men aldrig fick nobelpriset för – kan med fördel sedan kompletteras med t ex den alldeles utmärkta finlandssvenske, Nordiska rådet- och Finlandia-prisade författaren Kjell Westös utmärkta ”Drakarna över Helsingfors” och den suveräna ”Hägring 38” som i ett lystert skimrande språk beskriver Helsingfors under onådens år 1938, en klassiker som förtjänar ständigt nya läsare. Det får mig osökt också att minnas vad den finske filosofiprofessorn Georg Henrik von Wright skrev i sin essäbok ”Att förstå sin samtid”, nämligen att det finns inget tusenårsrike för människan att uppnå. Däremot bara ett evigt pendlande mellan ljus och mörker, som Wright skriver i sin fina essäbok. Ryssland förresten, vem förstår sig alls på detta enorma, gåtfulla och märkliga jätterike utan att ha tagit del av deras enormt rika skönlitterära skatt? Gogol med sin kappa, Tjechov med sina dramer och finstämda prosa, Alexander Solsjenitsyn med sin Cancerklinik och straffången Ivan Denisovits och framför allt – Alexander Fjodor Dostojevskij. Särskilt han är också i dessa tider – till skillnad från ex.vis Leo Tolstoj – en helt aktuell författare, ja mera så än kanske någonsin. Dostojevskij - denne litteraturens motsvarighet till måleriets Rembrandt – var i likhet med andra stora konstnärer långt före sin tid. Det gäller i stort sett hela hans produktion med ”Brott och straff” men alldeles särskilt hans magnum opus, mästerverket framför andra – ”Bröderna Karamasov”. Filosofen von Wright har i sin essäbok fångat Dostojevskijs storhet på kornet när han skriver om detta eviga pendlande mellan ljus och mörker som Bröderna Karamasov är så full av i olika vinklingar. En bok som lämpar sig väl för återkommande omläsningar och för att något lite öka förståelsen av också dagens förvirrade tid med allahanda hot och skrämsel mot vår sköra tillvaro. En annan sida av myntet förmedlas i en annan klassiker, nämligen polacken Joseph Conrad. Det kan inte är i stånd att förmedla i sin till omfånget lilla men till innehållet enorma roman ”Mörkrets hjärta” om girighet, ondska och rituellt, meningslöst övervåld går inte att förmedla bättre än han här har gjort. Precis som med Dostojevskij är också Conrads författarskap ett mycket gott exempel på att det riktigt stora och viktiga är tidlöst och aldrig åldras. Här står vi inför tidlösa, evigt mänskliga problem. Detta vare sig vi råkar föra samtal om terror, tragiska inbördeskrig eller maffiagirigt fungerande ekonomier i Ryssland, Italien, Latinamerika eller i Mellersta Östern. Stäng gärna TV:n några kvällar och läs i stället några av dessa eller andra liknande romanbyggen som den lysande sviten fyra romaner om barndomsvännerna Elena och Lila i hyreskasernernas Neapel av Elena Ferrante. En i melodramans form skildrad vänskaps med en fantastisk väninna och där varje kapitel utformas som en psykologisk eller fysisk cliffhanger. Ett berättargrepp som för tankarna till Charles Dickens David Copperfield, Victor Hugos Samhällets olycksbarn eller Honore de Balcazs Förlorade illusioner. Ferrantes romansvit är redan en klassiker som förhoppningsvis också kommer att få ständigt nya generationer av läsare. Men bäst är den första – Min fantastiska väninna – och den avslutande fjärde romanen – Det förlorade barnet. Böcker som säkerligen får många att åter förälska sig i detta på många sätt dysfunktionellt fungerande men kulturellt rika Italien på nytt. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Nyfiken Grå, Östra Småland, LT i Jämtland m fl)

Thursday, June 01, 2017

Intressant SCB-partisympatimätning om det politiska opinionsläget i Sverige

Den 1 juni 2017 kom så den länge emotsedda, stora och mest pålitliga partisympatimätningen i Sverige, den som två gånger om året görs av Statistiska centralbyrån, SCB. Den är som ofta med spänning förväntat av det politiska Sverige. Så också nu – när inte minst det stora oppositionspartiet Moderaterna har en ledarkris och sjunkit kraftigt i väljaropinionen. I förhållande till riksdagsvalet 2014 har Moderaterna statistiskt säkerställda nettoförluster på cirka 3,6 procent till Centerpartiet och cirka 2,1 procent till högerpopulistiska Sverigedemokraterna, SD, framgår av SCB-mätningen. För regeringspartierna Socialdemokraterna och juniorpartnern MP, miljöpartiet, visar SCB-mätningen sammantaget en statistiskt säkerställd minskning jämfört med riksdagsvalet 2014. Socialdemokraterna skulle vid val i maj 2017 få 31,1 (±0,9) procent av rösterna medan Miljöpartiet skulle få 4,5 (±0,4) procent. I förhållande till riksdagsvalet 2014 noterar SCB en statistiskt säkerställda nettovinster på cirka 1,1 procent från Miljöpartiet och cirka 0,4 procent från ”övriga partier”. Samtidigt har Socialdemokraterna jämfört med riksdagsvalet statistiskt säkerställda nettoförluster på cirka 1,2 procent till Sverigedemokraterna och cirka 0,6 procent till Centerpartiet. För de borgerliga allianspartierna Moderaterna, Centern och Liberalerna som oppositionsblock noterar SCB en statistiskt säkerställd minskning jämfört med riksdagsvalet 2014. Centerpartiet skulle vid val i maj få 11,3 (±0,6), Liberalerna (tidigare Folkpartiet) 5,0 (±0,4), Moderaterna 18,1 (±0,7) och Kristdemokraterna 3,2 (±0,4) procent. KD skulle därmed hamna under riksdagsspärren (=4 %) och åka ur riksdagen om det vore val nu. Populistpartiet Sverigedemokraterna skulle få 18,4 (±0,8), Vänsterpartiet 6,3 (±0,4) och övriga partier – Feministerna, Fi, m fl - skulle vid val i maj tillsammans få 2,2 (±0,3) procent av rösterna. Bland dessa övriga partier är Feministiskt initiativ störst men skulle inte heller nu komma in i riksdagen. Andelen osäkra i väljarkåren är cirka 18 procent i maj 2017, så där finns många väljare att vinna för de olika partierna Några kommentarer till mätningens resultat Intressant partisympatimätning idag från SCB, absolut så och just nu särskilt så för krisande Moderaterna. Men mätningar - också denna stora från SCB – har sedan en tid tillbaka växande problem med att få tag i folk per telefon som är beredda att svara. I den här mätningen nu är de svarande 53, 6 procent men bortfallet är 46, 4 procent på totalt 8 973 tillfrågade. Här kan behövas ägnas tankemöda hos SCB m fl hur man bäst ska gå till väga för att krympa bortfallet och öka svarsfrekvensen ytterligare. Några andra observationer som kan dras redan nu är att bland de små partierna i nuvarande riksdag är KD sedan länge klart under riksdagsspärren och det börjar bli allt mera sannolikt att partiet kommer att få mycket svårt att klara att bli representerat i riksdagen efter valet 2018 men Mp – tagit mycket stryk i regeringsställning – ändå har hyggligt goda chanser att bli kvar men då med lite färre mandat än nu. Resten är väl ännu svårare att dra några mera säkra slutsatser av. Dock bortsett från då att populistiska SD faktiskt har goda chanser att förbli jämnstora med M (men möjligt partiledarbyte; Anna Kindberg Batras ledarskap i M är kraftigt ifrågasatt! ). Men en svag M-ledare – som en svårt skadeskjuten AKB nu är – är samtidigt en tillgång för S. Men S – om man som regeringsparti vill växa ytterligare - måste gasa mer, investera mer och vassare i välfärden och infrastrukturen och jobba hårdare med att städa bort surdegar (väljarmissnöje) för att stoppa flödet från S till SD! Här finns en noterad nettoförlust på cirka 1,2 procent till Sverigedemokraterna och cirka 0,6 procent till Centerpartiet. Bristerna i välfärden måste åtgärdas, infrastrukturinvesteringarna lyftas ytterlgiare och en vassare och mera aktiv regionalpolitik föras om det väljartappet ska kunna stoppas. Här har Stefan Löfven och regeringen en läxa att göra trots ett i det stora hela annars hyfsat gott läge i opinionen – 31 proc. i opinionsstöd nu - så här ett drygt år inför nästa riksdagsval. Men ett drygt år återstår till nästa val så mycket kan ännu hända i väljaropinionen. Men samma SCB-mätning i skiftet maj/juni 2018 kommer att ge en god indikation på hur det till slut kommer att gå i valet i september 2018. Och sannolikt stundar sedan efter valet ett besvärligt läge för tänkbara, möjliga regeringsbildande parter. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com Fotnot: http://www.sverigeisiffror.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/demokrati/partisympatier/partisympatiundersokningen-psu/pong/statistiknyhet/partisympatiundersokningen-psu-i-maj-2017--val-idag/

Sunday, May 07, 2017

Det Macron och EU-Europa drar en lättnadens suck

Det gick ungefär som jag trodde och tidigare skrev i några regiontidningar. Trots ett lite lägre valdeltagande – runt 77 procent – än i första valomgången och över 12 procent blandröster (en tredjedel av vänstersocialisten Melenchons och nästan lika många av borgerliga kandidaten Fillons väljare) då vann en övertygande seger står Emmanuel Macron övertygande med 66,1 procent (20 milj.) av rösterna mot 33,9 procent (10,6 milj röster) för högerpopulisten Marine Le Pen. Bra så. Men stundar snart också ett ovisst parlamentsval (nationalförsamlingen) samtidigt som Macron också i övrigt kommer att stå inför en enorm utmaning – att reformera Västeuropas svårt skuldsatta och 10 %-iga arbetslöshetshöga välfärdsstat. En nation som också utmärkts av en mångårigt klen ekonomisk tillväxt och kroniskt hög ungdoms- och långtidsarbetslöshet. Macron har heller inte något starkt parti – enbart nystartade egna rörelsen En Marche - bakom sig så utmaningarna är stora. Men ändå köpte inte det franska folkets klara majoritet Le Pens populistiska och vidlyftiga politik med stängda gränser, nej till euron, generösa, ofinansierade löften om sänkt pensionsålder och en fortsatt stark offentlig sektor. Med valet av Emmamuel Macron som Frankrikes kommande president skrev folket politisk historia när han slog ut alla etablerade politiker och valde honom till landets hittills yngste president någonsin. Macron som bara för några år sedan var ekonomiminister i Valls socialistregering men som för bara ett år sedan lämnade det svårt krisande socialistpartiet och startade sin egen rörelse – En Marche – och som nu fört honom ända till Elyssepalatset! Den segern vann han med ett program som sannolikt nu även kommer att studeras i andra EU-länder, inte minst därför att han lyckades övertyga väljare både till höger och vänster att han nu är rätt person att ta över efter den misslyckade Hollande. Men utmaningarna är enorma. Den franska arbetslösheten har bitit sig fast vid tio procent och var fjärde ungdom är också arbetslös. Budgetunderskottet är sedan många år stort och ligger på 3,4 procent, vilket är högre än vad Eurozonens budgetregler egentligen kräver. Macron måste parallellt med att han börjar åtgärda dessa stora problem också försöka bygga upp ett samarbete med en stridbar men organisatoriskt svag fackföreningsrörelse. Många av dess medlemmar som i första valomgången röstade på vänstersocialisten Jena-Luc Melenchon (fick nästan 20 proc av rösterna och en tredjedel av dessa valskolkade i andra valomgången). Bland många av dessa finns en inte obetydlig misstro mot Macron och en liten del av dessa kom även att rösta på Le Pen i ren protest och som missnöjesmarkering, även om runt 48 procent till slut ändå valde Macron i 7 maj-valomgången. Men särskilt det mest militanta CGT-facket lär bli svårfjällat att övertyga för Macron och de genomförde för övrigt en demonstration den 8 maj. Det andra stora facket CFDT är mindre kritiska till Macron och hans reformplaner och hans brobyggande. Valet av socialliberale borgmästaren Philippe i Le Havre - nära allierad med Alain Juppé - som sin premiärminister är ännu ett exempel på Macrons ambition att bygga broar i det splittrade Frankrike. Nu närmast måste dock Macron och hans rörelse En Marche snabbt utse 577 kandidater till Frankrikes många enmansvaldistrikt för att hans rörelse sedan i tillräckligt antal ska försöka vinna plats i den nyvalda nationalförsamlingen i valet i 12-18 juni.Och inför detta måste Macron bygga broar och försöka skapa en vi-känsla att Frankrike - Europas tredje största ekonomi – stegvis åter ska kunna gå en lite ljusare framtid till mötes. Inte minst Tyskland – med Merkel och Schulz (förbundsdagsval i höst) - behöver ha Frankrike som partner i de svåra kristider med Brexit, flyktingkrisproblem och annat som EU behöver klara av de närmaste åren., Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet och Nyfiken Grå 8/5, Hälsinglands tidningar 9/5, Östra Småland 9/5, Gotlands tidningar m fl)

Monday, April 24, 2017

Franska presidentvalet – ett race mellan två outsiders

Det gick ungefär som opinionsmätningarna förutspått i det franska presidentvalets första omgång: Stjärnskottet Emmanuel Macron med en socialliberal profil vann och högerpopulisten Marine Le Pen kom två. De båda ställs nu mot varandra i den andra och avgörande valomgången den 7 maj. Uppenbart med det här utfallet är att den traditionella höger-/vänsterskalan är nu tills vidare är upplöst i Frankrike. Socialistpartiet är närmast i ruiner och det traditionella högerpartiet Republikanerna (med gaullistiska rötter) har också mycket att fundera över inför framtiden. Därför ställs nu den sjunde maj två politiska outsiders med två helt olika syn på världen emot varandra. Å ena sidan den uppenbarligen av Obama inspirerade f d bankmannen och ex-ekonomiministern Emmanuel Macron som är för EU och global handel och å andra sidan dess tydliga motsats i form av högerpopulisten Marine Le Pen med krav om att lämna EU och vill skydda både franska gränser och har en protektionistisk agenda med Frankrike först (Trumpinspirerad). Indirekt kommer den avgörande valomgången mellan Macron och Le Pen därför också att bli en fransk folkomröstning om Frankrikes EU-medlemskap. Le Pen vill ju även koppla oss Frankrike från euron och återinföra francen. Vem som vinner den kraftmätningen? Rimligen den på många sätt mera sympatiske svärmorsdrömmen Emmanuel Macron – förutsatt då att valdeltagandet också den 7 maj fortsatt blir runt 80 procent. Men lika viktigt är också att en betydande del av väljarna som i valomgången den 23 april röstade på de förlorande kandidater republikanernas skandalomsusade Fillion, socialisternas profilsvaga Hamon och den i valrörelsen starkt spurtande vänstersocialisten Mélenchon (blev stark fyra, knappt efter Fillion) den 7 maj lägger sina röster på Macron. Då lär han vinna med kanske 65 mot 35 i andel avgivna röster. Fillion och Hamon har redan på valnatten rekommenderat deras väljare att rösta på Macron som Frankrikes nästa president efter Holland, vars tid i presidentpalatset på många sätt har varit ett misslyckande. Mélenchons många unga väljare på vänsterkanten och bland miljöaktiva lär nog också välja Macron och förhindra att en högerpopulist som Marine Le Pen blir landets nästa president i Élyséepalatset. Dock finns skäl att göra en liten gardering här: alla Fillons väljare kommer inte att följa hans råd utan en hel del av hans väljare i södra Frankrike kommer nog den 7 maj att rösta på Marine Le Pen och vissa av Mélenchons väljare kan komma att röstskolka och kan valdeltagande sjunka något och Macons möjliga vinst över Marine Le Pen bli något mindre, möjligen knappa 60 procents röstandel för Macron mot närmare 40 procent för Le Pen. Det är också tänkbart. Det är hur som helst en politisk sensation att det blev två politiska outsiders och varandras totala motpoler – Marcon, utan eget parti men rörelsen En Marche (med 250 000 medlemmar, dubbelt mot socialistpartiet!), högerpopulistiska nationella frontens Marine Le Pen – som nu gör upp om vem som ska bli landets nästa president. Och i det avgörande racet talar det mesta för unge Marcon med liberal-socialdemokratisk profil tar hem spelet den 7 maj. Men hur det går sedan är mera osäkert. Vinner han, vilket alla opinionsmätningar pekar mot, så kommer han – utan eget parti i ryggen – att behöva förlita sig på sin förmåga att bygga allianser i den lagstiftande nationalförsamlingen. Om det inte fungerar där är risken stor att Macron blir som den karismatiske Barack Obama, vältalig men en politiskt isolerad president som bara får en mindre del gjort av allt han tänkt sig och har på sin på vissa punkter lite vaga agenda Men det är en möjlig framtid. Först ska valet vinnas för Macron den 7 maj genom fortsatt entusiasm att tillräckligt många fransmän finner det motiverande nog att gå till vallokalerna också en andra gång på kort tid. Senare återstår att se hur det går i ett ännu ovissare parlamentsval till franska nationalförsamlingen i juni månad. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 24/4, Östra Småland 24/4,Västerbottens Folkblad 25/4, Gotlands tidningar 27/4, Nyfiken Grå 25/4 m fl)