Tuesday, April 17, 2018

Om Sträng och Erlander – och lärdomar vi kan göra också nu

Så har nu efter många års fördröjning den andra delen av biografin om Sveriges längst verkande finansminister Gunnar Sträng kommit ut. Denna Rikshushållaren (Atlas) – liksom den förra Landsvägsagitatorn – är också skriven av den ekonomihistorikern Anders L Johansson. Gunnar Sträng (1906 – 1992) fick ett långt och framgångsrikt liv i arbetarrörelsens och samhällets tjänst. Gunnar Emanuel Strängs livsbana är intimt förknippad med Sveriges 1900-talshistoria, dess framväxt från fattigsverige och till dagens välfärdsmodell. Sträng kom att under hela 21 år vara Sveriges finansminister och totalt hela 31 år som minister – ett rekord som nog inte lär slås. Boken – en tjock biografi på 528 sidor med vissa svagheter i gestaltningen men bra – kan med fördel läsas samtidigt med den utmärkta stilisten Olle Svenning om hans år som nära medarbetare till Sveriges meste statsminister Tage Erlander. Svenning vittnar om hur ständigt prövande Erlander var till makten och sin egen förmåga. Det är nog ingen tillfällighet att allt detta – liksom professor Dick Harrison biografi Tage Erlander: Jag har ingen vilja till makt (2017) om den svenska socialdemokratins guldålder kommer just nu. Det finns nu ett sug efter sådant idéhistoriskt och biografiskt berättande i dessa tider av växande osäkerhet om vart tidigare rekordstarka svenska socialdemokratin nu är på väg inför kommande osäkra riksdagsval i höst. Sannolikt också parat med viss sorg över varför detta en gång så rekordstarka 45 procentsparti numera har växande problem med att ens nå 30 procent i väljarstöd. Och en undran: hur det kunde bli så här? I Strängs 31-åriga statsrådsgestalt förkroppligas mycket av folkhemsbygget och denna strävan att med reformer,förhandlingar och argument lösa konflikter och samhällsproblem. Förståeligt då för ett växande intresse nu för biografier som dessa guldålderns pelargestalter. Lästa nu mot bakgrund av 2010-talets svenska socialdemokratis svårigheter att fånga de många människornas intresse och att fortsatt vara den viktigaste bäraren av deras förhoppningar och drömmar. Svensk socialdemokratis problem med att formulera en riktigt eggande framtidsberättelse och det sviktande väljarstödet faller dock väl in i ett vidare europeiskt mönster för andra socialdemokratiska partier. I Europa har vänstern inte sedan 1945 varit så svag nu. Detta med undantag för brittiska Labour som går på tvärs mot trenden och sannolikt skulle kunna vinna ett val i närtid som det vore aktuellt. Men annars är trenden tydlig: det går inte bra för socialdemokratin i Europa. Väljartappen är legio, liksom saknaden av en tydligare agenda med folkligt klarare förankrade välfärdspolitiska ambitionerna. Svensk socialdemokrati verkar dock nu har insett – om än lite sent – faran och inför kommande riksdagsval i höst skruvat upp sina ambitioner. Ökat fokus – i Strängs och Erlanders anda om “de stigande förväntningarnas missnöje” – läggs nu, men ännu lite trevande, en ökat ambition på trygghet, välfärdsrevornas lagande, nya reformer (tandvård, mer pengar till sjukvården etc) och att börja rensa i träsket av välfärdsföretagens vinstjakt inom skolan och vården. Möjligen kommer dock den när ambitionshöjningen lite för sent för att få riktigt genomslag redan i valet i september. I dessa biografier finns – trots skillnaderna i villkor vi nu lever i – ändå ett och annat att lära av detta för svensk socialdemokrati. Inte minst då att våga lära av misstag – t ex förlustvalet 1966 – och sedan satsa djärvare och med en tydligare folklig reformagenda i kommande val. Så som blev fallet för socialdemokraterna i rekordvinstvalet 1968. I det här perspektivet är Olle Svennings välskrivna bok om åren med Erlander en intressant berättelse om hur ett parti och en partiledare vände ett stort bakslag i kommunvalet 1966 till en formidabel triumf i andrakammarvalet 1968. En del kan hänföras till ren tur med yttre omständigheter (ryska ockupationen av Tjeckoslovakien etc). Men i botten var det ändå fråga om politisk skicklighet och strategisk förmåga. Mellan 1966 och 1968 förnyade Tage Erlander och Sträng politiken – och S kunde sedan i riksdagsvalet 1968 gå mot ett rekordval och som partiet sedan dess aldrig varit i närheten av. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 17/4, Hälsinglands tidningar 18/4,Östra Småland 23/4, Nyfiken Grå 14/5 m fl) http://www.ostrasmaland.se/debatt/historiska-lardomar-for-socialdemokratin/ http://www.nyfikengra.se/lasvart-om-socialdemokratins-guldalder

Friday, April 13, 2018

Den svenska arbetsmarknadsmodellen - styrka och utmaningar

MENY DEMOKRAATTI Opinion Svenska arbetsmarknadsmodellen – dess styrka och utmaningar 5.4.2018 13:11 Uppdaterad: 5.4.2018 13:11 Robert Björkenwall Vet du mer om ämnet? Skicka oss ditt tips. TA KONTAKT → Den svenska arbetsmarknadsmodellen har tjänat oss väl. I förhandlingar har facket bytt medlemmarnas fredsplikt – det vill säga lojalitet med företaget/verksamheten under den tid kollektivavtalet löper – mot bättre löner och arbetsvillkor. Arbetsgivarna har i gengäld fått stabilitet och förutsägbara villkor under löpande avtalsperiod. Kollektivavtalen och hur partsrelationerna fungerar har haft en central roll i berättelsen om Sveriges väg från ett fattigt bondesamhälle till ett modernt och konkurrenskraftigt välfärdssamhälle. Genom denna väl beprövade och av ”Saltsjöbadsanda” präglade partsmodell med rikstäckande kollektivavtal har Sverige samtidigt också fått arbetsro och möjlighet att utveckla vår produktionsförmåga. Det i stället för att hamna i strejker och uppslitande arbetsmarknadskonflikter där staten griper in i lönepolitiken med lagstadgade villkor och lagar om minimilöner vilket är långt vanligare i andra industriländer inom EU. Ändå finns det – nu som tidigare – trots denna framgångssaga en del tydligt ideologistyrda arbetsgivarföreträdare och debattörer på högersidan som ständigt upprepar sitt mantra om ”en förlegad svensk modell”. Det ger anledning att ställa frågan vad Svenskt Näringsliv och en del andra arbetsgivarorganisationer egentligen vill när de i ena läget talar för den svenska modellen med kollektivavtal för att i nästa ge bidrag till Timbro och andra organisationer som uttalat strävar efter att kunna skrota den. Detta till trots fortsätter den svenska modellen bevisligen att leverera väl – år efter år. Våra rikstäckande kollektivavtal skänker trygghet och ger klara spelregler för både löntagare och företag. Men därmed inte sagt att det saknas utmaningar inför framtiden för den svenska modellen. En tydlig sådan är att den fackliga organisationsgraden sjunker. Det riskerar på sikt att färre kan komma att omfattas av kollektivavtalen vilket i sin tur riskerar att äventyra den svenska förhandlingsmodellen och kollektivavtalens legitimitet. Den sjunkande organisationsgraden är särskilt tydlig i vissa branscher bland unga löntagare med många visstider och korta jobb. Bland unga arbetare i åldersgruppen 16-24 år är organisationsgraden bara 38 procent idag mot 77 procent i mitten av 1990-talet. En viktig förklaring till den klart oroande utvecklingen är sannolikt just att de unga tvingas hatta runt i många och osäkra anställningar och då har svårt att hitta ett lämpligt fackförbund. För den ungdom som ena dagen via ett bemanningsföretag har flöjtats in för jobb i hemtjänsten och nästa dag kanske rycker in i ett restaurangjobb är det heller inte så lätt att alltid se värdet av att vara med i en fackförening och än mindre att se vilken som skulle vara lämplig för just hen. Det är heller inte svårt att förstå att många i den situationen tvekar om det är värt att betala medlemsavgiften till någon lämplig fackförening även om man vet att med medlemskapet följer också anslutning till a-kassa och tillgång till olika försäkringar. Den särskilt för unga förändrade situationen diskuterades på LO-kongressen 2016. Som en möjlig lösning skissades en idé om att försöka skapa ett tvärfackligt ungdomsmedlemskap för dem med svag förankring på arbetsmarknaden. Men förslaget röstades ned. Den fortsatt sjunkande organisationsgraden bland unga visar dock att det var mindre klokt. Att hitta en lösning har blivit än mer akut. Om så inte sker, så ökar bara risken för att de unga i ett allt mera otryggt arbetsliv invaggas i känslan att facket inte är något för dem. Här behöver inte bara LO och dess förbund utan även TCO och Saco agera i närtid. Utan en lösning på den sviktande organisationsgraden hotas på sikt våra kollektivavtals legitimitet och med det den svenska arbetsmarknadsmodellen med dess partsrelationer. Robert Björkenwall med kompisen Jaan Ungerson; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Östra Småland 10/4, Värmlands Folkblad 10/4, Hälsinglands tidningar 11/4, Arbetarbladet 5/4 m fl)

Thursday, March 15, 2018

"Dyrbara" Maud Olofsson - knappast en C-tillgång i deras valrörelse

Svenska dagbladet den 15 mars 2018 innehöll bland mycket annat ett antal formuleringar värda att spara. Det första fanns i en text av Patricia Hedelius: ”Svenska staten tvingades sälja sina aktier med rabatt efter att Reinfeldts regering gjorde en rejäl miljardmiss i Nordea.” ”Regeringens passivitet innebar att svenska skattebetalare förlorade en handfull miljarder redan under 2009”. Och här ett annat av hennes kollega Torbjörn Isacson: ”På kort tid lyckades Maud Olofsson i sin egenskap av näringsminister driva igenom två av de absolut sämsta affärerna som svenska staten gjort.” ”Bortförklaringarna kring Postnordaffären, som på sin tid presenterades av en glädjestrålande Maud Olofsson, är till stora delar närmast gåtfulla.” Och så i en nyhetsartikel i SvD samma dag; ”Vad som då beskrevs som en drömaffär kom att visa sig bli en långvarig mardröm. Värdet på Nuon har skrivits ned med 56,4 miljarder.” Värt att notera att denna bortslarvade rekordsumma är så stor att den skulle ha räckt till att ge alla invånare i Sverige 6 000 kr per person. Och nu säger sig denna "dyrbara Maud" sig vilja göra en insats för Centern och alliansen i kommande valrörelse. Ett Centerparti som i spåren av skandalen kring CP-politikerna i Solna (och tingsrättsskandalen) nu fått ett kraftigt opinionstapp. Skulle förvåna mycket om maudan då är rätt person som draglok i CPs opinionsmotvind. Om något så är hon väl snarare en tillgång för den rödgröna sidan i valrörelsen. Robert Björkenwall

Wednesday, January 17, 2018

Ökad vilja till civilt motstånd är en billig försvarssatsning

Ökad vilja till civilt motstånd är en billig försvarssatsning. Ett försvar är aldrig starkare än folkets samlade vilja att försvara landet. Att redan nu satsa på en bred utbildning med målet att stärka medborgarnas medvetenhet och vilja att i fall av ett anfall mot Sverige göra civilt motstånd skulle påtagligt stärka den svenska försvarsförmågan. För en fiende som vet att den befolkning de möter är beredd och skolad att göra motstånd genom sabotage, gerillaverksamhet och inövad vägran och ovilja att samarbeta kan känna att priset för att vilja anfalla blir för högt. Att de satsningar som nu görs på att bygga upp det militära försvaret är givetvis både välkommet och nödvändigt. Inte minst de ryska satsningarnas på upprustning av såväl konventionella styrkor som av kärnvapen i kombination med det allt större strategiska intresset för kontrollen över nordkalotten och den förhöjda militära aktiviteten på Östersjön har ökat osäkerheten i vårt närområde. Och även om risken för ett angrepp mot Sverige fortfarande är osannolikt kan det inte längre uteslutas. Problemet med återuppbyggandet av såväl det militära försvaret som civilförsvaret är att det tar lång tid innan de nya styrkorna är på plats. Till skillnad från Finland som har ett antal snabbt mobiliserbara brigader och sammanlagt 350 000 man att sätta in som försvar, har Sverige förutom några tusen man inom marinan och flygvapnet än så länge bara omkring 15 000 soldater och befäl i armén. Från de nitton brigader och möjligheten att mobilisera 530 000 man som Sverige hade innan nedrustningen tog vid 1996, är målet nu att till 2020 ha fått fram två fullt stridsdugliga brigader. Även om kvalitén på de förband som nu utbildas är hög är antalet för lågt för att uthålligt stå emot en stark angripare. Det kommer att behövas minst tio till femton år av stora och väl genomtänkta satsningar för att få tillbaks den en gång starka svenska militära försvarsförmågan. Till det positiva i den förändrade svenska försvarspolitiken hör att försvaret åter fått till sin viktigaste uppgift att värna Sverige. Idén om ett insatsförsvar med förmåga att snabbt kunna bli skickad till olika konflikter runt om i världen har lagts åt sidan och ersatts av tanken på ett territoriellt försvar. Viljan att göra internationella insatser har tonats ner och uppgiften att försvara Sverige förtydligats. Parallellt med satsningarna på det militära försvaret och civilförsvaret har försvarsminister Peter Hultqvist klokt lyft fram att även de för försvaret och försörjningen av landet viktiga delarna av svensk industri och infrastruktur måste föras in som bitar av totalförsvaret. Landet måste kunna fortsätta att fungera även i krig och funktioner som el, vatten och kommunikationer ha alternativa planer för hur de se ska agera för att inte slås ut. Samtidigt som det är viktigt att ha planer för hur samhället ska kunna fortsätta fungera i krig är det angeläget att med alla medel kunna förhindra en eventuell ockupationsmakt från att dra nytta av landets resurser. Med en befolkning som redan under fredstid blivit medvetet om riskerna med krig och gemensamt format en stark vilja att med civilmotståndets alla medel försvara Sverige, kan det bli mer eller mindre omöjligt för en ockupationsmakt att ta över landet. För de för försvaret av Sverige ansvariga borde det som en både kostnadseffektiv och viktig del av det nya totalförsvaret vara att utveckla och förstärka den samlade försvarsviljan. Det skulle kunna ske genom att i samverkan med föreningsliv och andra aktörer i landet satsa på information om civilt motstånd och på att öka medvetenheten om hur man som enskild medborgare kan göra motstånd mot en ockupationsmakt. Robert Björkenwall med Jaan Ungerson;robert.bjorken@telia.com (Publiceras i ett antal regionala tidningar, såsom Värmlands Folkblad 18/1-18, Arbetarbladet 18/1, Hälsinglands fyra tidningar 29/1,Östra Småland 22/1 m fl, se länk: https://www.vf.se/debatt/vart-bristfalliga-civilforsvar/, https://demokraatti.fi/okad-vilja-till-civilt-motstand-en-billig-forsvarssatsning/ )

Friday, December 01, 2017

Det politiska läget i Finland just nu och ett ospännande presidentval med omval av Niinistö

100-årsfirande Finland som självständig nation går i ett tämligen ospännande presidentval i februari 2018. Nära nog ingenting talar för annat än att den sittande Sauli Niinistö då kommer att få ytterligare en andra, 6-årig mandatperiod som Finlands president. Detta sannolikt redan i första valomgången – kräver minst 50 procent av avgivna röster – eftersom han i en färsk gallup (29 nov) visar sig gillas av 80 procent av de svarandes sympatier, medan näst starkaste kandidaten, f d biståndsministern Pekka Havisto, De Gröna, samlar 10 procent i stöd och övriga fem kandidater – bl a Centerpartiets f d partiledare och tidigare statsminister Matti Vanhanen m fl - mellan 4 och 1 procent i stöd. Socialdemokraternas inte särskilt starka kandidat Tula Haatainen, f d mångårig minister, har i nuläget inte mer än 2 procent i stöd. Den pragmatiske samlingspartisten Niinistö har lyckats väl med att "göra sig till hela folkets president", bl a genom att inte driva frågan om finskt Natomedlemskap och har för övrigt goda relationer med bl a Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist. Nästa finska riksdagsval kommer först till vårvintern 2019. Men skulle möjligen kunna komma lite tidigare om nuvarande borgerliga koalitionsregering under Centerns Juha Sipiläs ledning skulle spricka innan dess. Detta exempelvis beroende på den stora tvistefrågan i finsk inrikespolitik de senaste åren, den så kallade Sotereformen. Sote är en sammansättning av so=socialvård och te=hälsovård och är ett starkt omtvistat administrativt reformpaket inom social- och sjukvården i Finland. Soteregionernas indelning av landet har varit och är omtvistat, bl a avseende svenskspråkiga områden i främst Österbotten och där svenskspråkiga Vasa-regionen och dess sjukhus med svensktalande personal förlorat specialistkompetens till finskspråkiga Seinäjoki och sjukhuset där. Nu har regeringen Sipilä lagt ett förslag som ännu inte behandlats färdigt i riksdagen. Det är en kompromiss mellan regeringens två stora Centerpartiet och Samlingspartiet. Centern har fått igenom att landskapen ska administrera Sotereformen medan Samlingspartiet för sin del har fått igenom att ytterligare privatiseringar och fria vårdval ska kunna göras inom ramen för Sotereformen. Det stora oppositionspartiet Socialdemokraterna, SDP, motsätter sig de föreslagna privatiseringarna av sjukvårdstjänsterna. Men också andra i oppositionen gör så. Frågan lär komma att bli stor också i nästa riksdagsval som är planerat att äga rum senast vårvintern 2019, eller tidigare. Senaste kommunvalet och opinionsläget nu inför kommande val Juha Sipilä har så här långt med knapp nöd lyckats hålla ihop sin borgerliga koalitionsregering, en regerings som i somras var hotande nära att spricka när populistiska Sannfinländarna (ingår i regeringen) sprack i två delar. En mindre del vars politiker sitter kvar i regeringen och en större del som i praktiken nu tillhör oppositionen. Efter SannFins senaste partikongress i somras har partiet därtill spruckit. Opinionsmässigt ligger starkt främlingsfientliga Halla Ahos ledda Sannfinländska del på runt 7-8 procent i stöd i opinionen medan utrikesminister Timo Soinis falang och nya partibildning under ledning av hans handgångne man, kulturministern och nye partiledare Sampo Terhos partiblock (med flera statsråd i Sipiläs regering) bara samlar 1-2 procent av opinionen just nu. Centerpartiet vars ledare Juha Sipilä (eg. en entreprenör och ingen politiker) är statsminister har tagit mycket stryk av regeringens (läs på finansministerposten Samlingspartidikterade) svångrems- och besparingspolitik. Centerpartiet har tappat sin förstaplats i opinionen och ligger nu på cirka 15 procent i stöd. Partiet har delvis också tappat i stöd på den mycket omtvistade social- och hälsovårdsadministrativa så kallade Sotereformen, som möter mycket motstånd ute i regionerna. Största parti i Finland just nu - liksom vid kommunalvalet senast - är Samlingspartiet som samlar runt 21-22 procent i opinionsstöd. Deras kärnväljare verkar nöjda med dagens regeringspolitik, som "i stor utsträckning är samlingspartiets politik" (säger många i Helsingfors) - med förslag om ytterligare privatiseringar av välfärdstjänster, offentlig infrastruktur med mera. Nuvarande partiledaren Petteri Orpo, nu finansminister, vann omröstningen över då sittande partiledaren och Bildt-kompisen Alexander Stubb, f d finans- och utrikesminister, vid partiets senaste landsmöte. Det var ett lite överraskande resultat, även om det fanns ett inte obetydligt missnöje med att Stubb som partiledare "inte levererade". Orpo som ny partiledare har klarat sig relativt väl – så här långt. De finska socialdemokraterna, SDP, i oppositionsrollen ger just nu ett intryck av hygglig tillförsikt inför framtiden, trots att partiet inte är störst i opinionen. Men det håller sin andra plats som det intog i kommunalvalet senast och då på nivån cirka 19 procent i stöd. Det är bättre jämfört med när SDP i senaste riksdagsvalet för några år sedan bara blev fjärde största parti och sedan också hamnade utanför regeringen. En regering som nu består av Centerpartiet, störst i riksdagsvalet, Soinis falang av det splittrade och uppdelade Sannfinländska partiet som då blev näst störst i riksdagsvalet och det tredje största partiet i senaste riksdagsvalet, de finska moderaterna, Samlingspartiet. Med andra ord en rent borgerlig regering med Centerns Sipilä – en entreprenör från näringslivet utan större politiska erfarenhet och handlag, något som onekligen då och då tydligt lyser igenom i hand agerande. SDP-partiledaren Antti Rinne som kommer från de fackliga leden tycks nu ha stabiliserat sin ställning, spottat upp sig något som debattör/retoriker och driver en tydligare ideologisk linje- sett ur center-vänster perspektiv inom partiet. SDP har t ex en tydlig linje i privatiseringsfrågan om olika välfärdstjänster och infrastruktur. Kommunalvalet i Helsingfors nu senast gick dock dåligt "i brist på kända toppkandidater", enligt bl a sdp-profilen och mångåriga ex-statsrådet m m Jacob Söderman. Samlingspartiet gjorde samtidigt ett bra kommunval i huvudstaden, där deras toppkandidat Jan Vapavuori (f d näringsminister) var landets främste "röstmagnet" och nu är stadens överborgmästare. För SDP gav kommunalvalet gav ett blandat resultat. På traditionella arbetarorter och i medelstora kommuner gick det hyfsat bra, där partiet återtog protestväljare från Sannfinländarna. I universitetsstäderna gjorde SDP däremot ett dåligt kommunalval medan De gröna gick desto bättre och vann många unga väljares röster. För SDP är det åtminstone delvis en imagefråga och som partiets motståndare använder när de på inte minst universitetsorter som Jyväskylä, Åbo och Helsingfors flitigt gjort bruk av tesen att partiet står för "en gammalmodig politik". Delvis också för att SDP inte alltid har toppkandidater som känns tillräckligt röstdragande och “fräscha”. Undantaget här bland storstäderna i senaste kommunvalet är Tammerfors där valet gick bra för SDP med tidigare FFC-ledaren Lyly som toppnamn och borgmästare i kommunen. Några starka ungdomskandidater just där bidrog också att det gick bra just där. De gröna gjorde ett mycket bra kommunalval och gick fram till hela 13 procent av rösterna, blev största parti i Jyväskylä och även gick bra i Helsingfors och så även i andra universitetsstäder. I mycket på sitt motstånd mot nedskärningar av utbildningskostnaderna, inklusive föreslagna nedskärningar av studenternas studiebidrag. Nu har De gröna i aktuella rikssiffror och i sin opposition mot regeringen Sipilä parkerat på runt 10 procent i stöd. Ungefär på samma nivå – 9 till 9,5 proc – som Vänsterförbundet medan SDP som det största oppositionspartiet ligger på runt 19 procent i stöd. Svenska folkpartiet, Sfp – ingår ofta i finska regeringen men inte nu - ligger stabilt på knappt 5 procent i opinionen. En del i partiet tycker att man borde försöka komma in i regeringen för att bättre kunna driva "svenska frågor". Nuvarande regering bedöms rätt allmänt föra en negativ politik vad gäller det svenska språkets ställning i Finland. Noteras ska också att Svenska folkpartiet är också det parti som tillsammans med Samlingspartiet starkast drivit kravet på finskt medlemskap i Nato. Folkopinionen är däremot nu ännu tydligare än tidigare emot medlemskap. Förklaringen sägs vara att opinionen "vill ha stabilitet och inga äventyrligheter". I hög grad gäller det även Centerpartiets sympatisörer, som då också tvingar partiets ledning att vara försiktig i Natofrågan. Allmänt sägs också att det nu allt mera fördjupade försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet med Sverige fungerar mycket bra och täcker väl Finlands behov just nu. Under besöket i Finland sista veckan i november 2017 och samtal där med bl a olika journalister, tidigare mångåriga statsråd och andra framhölls just detta. Och särskilt att samarbetet mellan Sverige och Finland borde fördjupas på fler områden än utrikes- och försvarspolitiken. Politikområden som då nämndes var energi-, utbildning, närings-, arbetsmarknads- samt migration/integrations- och socialpolitik som alla också är viktiga sådana politikområden väl värda att fördjupa samarbetet i. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i Nyfiken grå (5/12): http://www.nyfikengra.se/privatiserad-sjukvard-stridsfraga-i-100-arsfirande-finland/ och i Arena 6/12: http://www.dagensarena.se/innehall/privatiseringsstrid-ger-100-aringen-huvudvark/ m fl

Friday, September 01, 2017

En ospännande tysk valrörelse som sannolikt ger Merkel fyra nya år vid makten

Den 24 september är det förbundsdagsval i EUs ekonomiska motor Tyskland. Blir det spännande? Blir det maktskifte? Knappast eftersom just inget ser ut att hota ännu ett omval av av kristdemokraternas ledare Angela Merkel för ännu en period som förbundskansler. Detta trots att hon förlorar varje debatt – med de är få – mot sin utmanare socialdemokraten, SPD, Martin Schulz. Men någon vidare debattör ha CDU-ledaren Merkel aldrig varit men det spelar liksom ingen roll så länge hon med sin lugna framtoning och just inga vallöften åter bara går ut och säger att “ni känner mig” och med mig vid rodret får ni en fortsatt trygg och stabil utveckling utan överraskningar eller några politikomläggningar. I grunden är det samma budskap som när Merkel senast hösten 2013 blev omvald för en ny fyraårsperiod som kansler. Och det räckte då att sätta hennes personlighet och lugna ledarstil i centrum och kommer att fungera också denna gång också och ge henne fyra nya år som förbundskansler. Så varför alls föra någon valrörelse eller ens onödigtvis debattare mot SPD-ledaren Martin Schulz? Och följden när hennes omval redan är givet är en valrörelse som knappt märks i Tyskland. Och så vill Merkel ha det också denna gång. Det enda spännande är väl vem som blir tredje största parti – i förbundsdagen come backande liberala FDP, vänsterpartiet Die Linke eller möjligen möjligen högerpopulistiska och främlingsfientliga Alternativ för Tyskland, AfD (dock på nedgång) eller också De gröna som även de tappat och har en nedåtgående trend. Den utgången om tredje största parti kan få betydelse för vilken stors regering/koalition Merkel formar efter valet, därest nu juniorpartern SPD i hennes hittillsvarande två koalitionsregeringar nu skulle välja att kliva av och gå i opposition. Något som kanske kan bli aktuellt eftersom SPD har tagat stryk och kommit att missgynnas i väljarna ögon av sitt deltagande i Merkels SPD-lightversion till regeringsprogram som Merkels CDU dragit fördelar av valet 2013 och ser ut att göra också i årets förbundsdagsval. SPD har haft svårt att hitta någon valvinnande strategi och än mindre rubba Merkel i årets valrörelse. I jämförelse med motsvarande tidigare europaval i Frankrike och Storbritannien så råder politiskt lugn och inga djupare konflikter som förmår engagera väljarna. Lägg så till detta – trots populistpartiet AfD – att det heller inte finns några mera allvarliga högerpopulistiska hot som förmår störa och än minde erövra någon starkare maktposition. Särskilt som AfD med ledarkonflikter och annat på senare tid tappat i stöd och visserligen komma in i förbundsdagen men göra det med en klart mindre väljarandel än man där hoppas på för bara ett år sedan. Den tidigare under hösten 2015 och början av 2016 så oroande flyktingvågen har ebbat ut och ger inte heller AfD samma draghjälp som tidigare. Och i själva sakfrågan – liksom i synen på EU – råder också stor samsyn mellan CDUs Merkel och SPD-utmanaren Schulz, f d talman i EU-parlamentet. En viktig framgångsfaktor för Merkel att luta sig tillbaka på är det mångmiljardöverskott i budgeten som huvudsakligen beror på den framgångsrika tyska exportindustrin samt en arbetslöshet som just nu ligger på 3,8 procent när EU-snittet ligger på 7,7 procent. Baksidan av det tyska euromyntet är att statsskulden ännu är rekordhöga 68 procent av BNP, växande förmögenhets- och fördelningsklyftor, skolor behöver renoveras, vägnätet rustas, bredband erbjudas fler flera miljoner, de så kallade minijobbs som skapats knappt går att leva på och det snåriga skattesystemet behöver reformeras. Men det förs knappast någon reformivrande valdiskussion i den enligt även tyska medier sömnigaste valrörelsen på årtionden. Och Merkel vill inte ha någon konfrontation med oppositionen och nämner inte ens namnet på sin huvudmotståndare Martin Schulz och möter bara en gång honom i en tv-debatt. SPD-ledaren Schulz har försökt – hittills utan att nämnvärt lyckats lyfta SPD i opinion – göra politik av med sin “rättvisestrategi” och med löften om att vilja skapa bättre villkor för “de hårt arbetande människorna”. Det fungerande i början av 2017 och lyfte SPD till över 30 procent i stöd men genom bakslag i tre delstatsval – bl a i viktiga Nordrhein-Westfalen – och andra problem har SPD åter fallit tillbaka till runt 24-25 procent i stöd medan kristdemokraterna DCU med bayerska systern CSU lyft och nu ligger runt 38-39 procent i stöd. Men där SPD hänger kvar vid de runt 46 procent av väljarna som i vissa mätningar säger sig ännu inte ha bestämt sig för vilket parti de ska rösta på. Här finns också de inom SPD som hoppas på en tysk Jeremy Corbyn-effekt, när han och Labour mot alla odds lyckades nå ett långt bättre val än väntat i senaste brittiska parlamentsvalet. Förre SPD-ledare Gerhard Schröder har försökt uppmuntra SPD-folket genom att hänvisa till sin valspurt i valet 2005 då SPD under hans ledning nästan tog igen hela underläget då visavi CDU. “Det funkade då och kan funka igen”, har Schröder sagt. Schulz har gått ut hårt i valrörelsen nu med att motsätta sig kravet att Tyskland ska höja sitt försvarsanslag till två procent av BNP (= Nato-målet), vilket motsvarar en ökning av försvarsanslaget på 30 miljarder euro (288 miljarder kr) per år. De pengarna behövs bättre för investeringar i utbildning och ökad sysselsättning bland dem som nu går på minijobbs eller är arbetslösa. Frågan om att öka elbilarnas andel i dieselbilskandalens spår har varit ett annat inslag i Schulz valretorik. Men så här långt har det inte lett till några nämnvärda opinionsframgångar för SPD. Så allt fler drar redan slutsatsen att även SPD-ledningen med Schulz och tidigare partiledaren och nuvarande utrikesministern “Siggi” Gabriel allt klarare börjar luta åt att SPD inte längre tror sig kunna åstadkomma ett kanslerskifte i valet i mitten av september. De bland tyska väljare populäraste regeringsalternativet är en fortsatt stor koalition mellan CDU och SPD som runt 46 procent av väljarna föredrar. Men om verkligen SPD vill det är mera osäkert. Alternativet till det är väl att Merkel och CDU åter – beroende på hur bra det går för FDP – formar en borgerlig koalition med liberala partiet FDP. Men även ett regeringssamarbete med De gröna är i nuläget mera möjligt är det hade varit för bara ett antal år sedan. Grundtipset är dock att Merkel får väljarna förtroende att fortsätta som förbundskansler ytterligare fyra år. Mera osäkert är hur högt valdeltagandet blir i denna tama valrörelsen och efter valet med vem Merkel formerar sin koalitionsregering. På den punkten är hennes samarbetspartner i regeringen alls icke given nuläget. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Saturday, August 26, 2017

Om moderaternas ledar- och politikkris - en analys

I spåren av moderaternas inbördeskrig och inte helt oväntade avgång av m-ledaren Anna Kinberg Batra,AKB, den 25 augusti så här en livlig och bitvis spekulativ mediedebatt tagit fart. Och särskilt så om orsakerna till avgången, vem som nu anser sig kallad att ta över och om politikens innehåll framgent i partiet om nuvarande kräftgång i opinionen ska kunna brytas. En del klokt har också sagt om detta av statsvetare och andra. Några viktiga ting som förtjänar att lyfta fram om moderaternas stora problem är för det första deras fortsatt tydlig ny- och marknadsliberal inriktning i sakpolitiken som väljarna avvisade i valet 2014. För det andra att det fortsatt så här ett år före nästa val ser ut som att moderaterna, och även den övriga i alliansen, inte har lärts sig något av valnederlaget 2014. Detta inte minst när det gäller moderaterna, och det faktum att det fanns, och alltjämt finns, ett brett folkligt motstånd mot denna marknadsliberala politik med New public management, NPM,outsourcing och oreglerade marknadifiering av offentliga tjänster och välfärd (jfr katastrofen med svindyra NPM-projektet Nya karolinska sjukhuset m fl) i kombination med löften om fortsätta skattesänkningen. För det tredje en tydlig brist inom moderaterna på konkreta förslag och verktyg för att hantera dagens stora samhällsproblem, som ojämlikheten, den höga arbetslösheten och utslagningen från arbetsmarknaden, bostadsbristen, bristerna i välfärden etc. För det fjärde att dessa problem inte effektivt kan angripas med fortsatt stora skattesänkningar och mer marknadslösningar på olika områden, och stora ingrepp i fackens och arbetsgivarnas frihet och inflytande på arbetsmarknaden, bl.a. genom en statligt styrd lönebildning. Detta i ett läge när det snarare krävs mer av gemensamma lösningar som kräver ett ökat offentligt inflytande och mer av offentliga investeringar. För det femte - och det är en central punkt i moderaternas kris - så var närmandet till högerpopulistiska SD alls inte genomtänkt. Här var moderaterna av maktpolitiska skäl alltför heta på gröten för att, i likhet med de danska och norska allianspartierna, skapa ett bredare parlamentariskt underlag genom att förlita sig på SD:s aktiva, eller mer troligt, deras passiva stöd i olika frågor - just detta att få stöd av ett högerextremt parti - vilket inte var tillräckligt väl förankrat i borgerligheten och inte ens i moderaterna. Fallet i opinionen för M är ett tydligt utslag för just detta faktum. Så det ligger mycket i vad Reinfeldts tidigare talskrivare säger i en färsk debattare i Expressen att moderaternas problem är populismen. För det sjätte - utöver dessa problem ovan- så uppfyllde heller inte partiledsren AKB de krav på ledarskap som krävs för att bli en lyckad ledare för moderaterna och även så för alliansen. Och vad mera är så är de två mest troliga efterträdarna till AKB, Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson, rimligen heller inga quick fixar på moderaternas opinionsproblem. Båda dessa har i grunden en med AKB rätt likartad profil och politisk agenda så ett byte till någon av dessa utan förändringar i politiken lär inte på något märkbart sätt lyfta moderaterna i opinionen fram till valet nästa höst. Så oavsett vem som nu tar över så står sig progosen att moderaterna ser med betydande sannolikhet att gå mot ett katastrofval hösten 2018. Klarar de ens att bli näst störst parti (16-17 % ?) Så lär det bli så ytterst knappt. Högerpopulistiska SD hugger dem redan i hälarna och gör dem rangen stridig om andraplatsen i kommande riksdagsval. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com Publicerad i bl a Nyfiken Grå 29/8, Östra Småland 31/8, Västerbottens Folkblad och Arbetarbladet 29/8 m fl