Sunday, May 07, 2017

Det Macron och EU-Europa drar en lättnadens suck

Det gick ungefär som jag trodde och tidigare skrev i några regiontidningar. Trots ett lite lägre valdeltagande – runt 77 procent – än i första valomgången och över 12 procent blandröster (en tredjedel av vänstersocialisten Melenchons och nästan lika många av borgerliga kandidaten Fillons väljare) då vann en övertygande seger står Emmanuel Macron övertygande med 66,1 procent (20 milj.) av rösterna mot 33,9 procent (10,6 milj röster) för högerpopulisten Marine Le Pen. Bra så. Men stundar snart också ett ovisst parlamentsval (nationalförsamlingen) samtidigt som Macron också i övrigt kommer att stå inför en enorm utmaning – att reformera Västeuropas svårt skuldsatta och 10 %-iga arbetslöshetshöga välfärdsstat. En nation som också utmärkts av en mångårigt klen ekonomisk tillväxt och kroniskt hög ungdoms- och långtidsarbetslöshet. Macron har heller inte något starkt parti – enbart nystartade egna rörelsen En Marche - bakom sig så utmaningarna är stora. Men ändå köpte inte det franska folkets klara majoritet Le Pens populistiska och vidlyftiga politik med stängda gränser, nej till euron, generösa, ofinansierade löften om sänkt pensionsålder och en fortsatt stark offentlig sektor. Med valet av Emmamuel Macron som Frankrikes kommande president skrev folket politisk historia när han slog ut alla etablerade politiker och valde honom till landets hittills yngste president någonsin. Macron som bara för några år sedan var ekonomiminister i Valls socialistregering men som för bara ett år sedan lämnade det svårt krisande socialistpartiet och startade sin egen rörelse – En Marche – och som nu fört honom ända till Elyssepalatset! Den segern vann han med ett program som sannolikt nu även kommer att studeras i andra EU-länder, inte minst därför att han lyckades övertyga väljare både till höger och vänster att han nu är rätt person att ta över efter den misslyckade Hollande. Men utmaningarna är enorma. Den franska arbetslösheten har bitit sig fast vid tio procent och var fjärde ungdom är också arbetslös. Budgetunderskottet är sedan många år stort och ligger på 3,4 procent, vilket är högre än vad Eurozonens budgetregler egentligen kräver. Macron måste parallellt med att han börjar åtgärda dessa stora problem också försöka bygga upp ett samarbete med en stridbar men organisatoriskt svag fackföreningsrörelse. Många av dess medlemmar som i första valomgången röstade på vänstersocialisten Jena-Luc Melenchon (fick nästan 20 proc av rösterna och en tredjedel av dessa valskolkade i andra valomgången). Bland många av dessa finns en inte obetydlig misstro mot Macron och en liten del av dessa kom även att rösta på Le Pen i ren protest och som missnöjesmarkering, även om runt 48 procent till slut ändå valde Macron i 7 maj-valomgången. Men särskilt det mest militanta CGT-facket lär bli svårfjällat att övertyga för Macron och de genomförde för övrigt en demonstration den 8 maj. Det andra stora facket CFDT är mindre kritiska till Macron och hans reformplaner och hans brobyggande. Valet av socialliberale borgmästaren Philippe i Le Havre - nära allierad med Alain Juppé - som sin premiärminister är ännu ett exempel på Macrons ambition att bygga broar i det splittrade Frankrike. Nu närmast måste dock Macron och hans rörelse En Marche snabbt utse 577 kandidater till Frankrikes många enmansvaldistrikt för att hans rörelse sedan i tillräckligt antal ska försöka vinna plats i den nyvalda nationalförsamlingen i valet i 12-18 juni.Och inför detta måste Macron bygga broar och försöka skapa en vi-känsla att Frankrike - Europas tredje största ekonomi – stegvis åter ska kunna gå en lite ljusare framtid till mötes. Inte minst Tyskland – med Merkel och Schulz (förbundsdagsval i höst) - behöver ha Frankrike som partner i de svåra kristider med Brexit, flyktingkrisproblem och annat som EU behöver klara av de närmaste åren., Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet och Nyfiken Grå 8/5, Hälsinglands tidningar 9/5, Östra Småland 9/5, Gotlands tidningar m fl)

Monday, April 24, 2017

Franska presidentvalet – ett race mellan två outsiders

Det gick ungefär som opinionsmätningarna förutspått i det franska presidentvalets första omgång: Stjärnskottet Emmanuel Macron med en socialliberal profil vann och högerpopulisten Marine Le Pen kom två. De båda ställs nu mot varandra i den andra och avgörande valomgången den 7 maj. Uppenbart med det här utfallet är att den traditionella höger-/vänsterskalan är nu tills vidare är upplöst i Frankrike. Socialistpartiet är närmast i ruiner och det traditionella högerpartiet Republikanerna (med gaullistiska rötter) har också mycket att fundera över inför framtiden. Därför ställs nu den sjunde maj två politiska outsiders med två helt olika syn på världen emot varandra. Å ena sidan den uppenbarligen av Obama inspirerade f d bankmannen och ex-ekonomiministern Emmanuel Macron som är för EU och global handel och å andra sidan dess tydliga motsats i form av högerpopulisten Marine Le Pen med krav om att lämna EU och vill skydda både franska gränser och har en protektionistisk agenda med Frankrike först (Trumpinspirerad). Indirekt kommer den avgörande valomgången mellan Macron och Le Pen därför också att bli en fransk folkomröstning om Frankrikes EU-medlemskap. Le Pen vill ju även koppla oss Frankrike från euron och återinföra francen. Vem som vinner den kraftmätningen? Rimligen den på många sätt mera sympatiske svärmorsdrömmen Emmanuel Macron – förutsatt då att valdeltagandet också den 7 maj fortsatt blir runt 80 procent. Men lika viktigt är också att en betydande del av väljarna som i valomgången den 23 april röstade på de förlorande kandidater republikanernas skandalomsusade Fillion, socialisternas profilsvaga Hamon och den i valrörelsen starkt spurtande vänstersocialisten Mélenchon (blev stark fyra, knappt efter Fillion) den 7 maj lägger sina röster på Macron. Då lär han vinna med kanske 65 mot 35 i andel avgivna röster. Fillion och Hamon har redan på valnatten rekommenderat deras väljare att rösta på Macron som Frankrikes nästa president efter Holland, vars tid i presidentpalatset på många sätt har varit ett misslyckande. Mélenchons många unga väljare på vänsterkanten och bland miljöaktiva lär nog också välja Macron och förhindra att en högerpopulist som Marine Le Pen blir landets nästa president i Élyséepalatset. Dock finns skäl att göra en liten gardering här: alla Fillons väljare kommer inte att följa hans råd utan en hel del av hans väljare i södra Frankrike kommer nog den 7 maj att rösta på Marine Le Pen och vissa av Mélenchons väljare kan komma att röstskolka och kan valdeltagande sjunka något och Macons möjliga vinst över Marine Le Pen bli något mindre, möjligen knappa 60 procents röstandel för Macron mot närmare 40 procent för Le Pen. Det är också tänkbart. Det är hur som helst en politisk sensation att det blev två politiska outsiders och varandras totala motpoler – Marcon, utan eget parti men rörelsen En Marche (med 250 000 medlemmar, dubbelt mot socialistpartiet!), högerpopulistiska nationella frontens Marine Le Pen – som nu gör upp om vem som ska bli landets nästa president. Och i det avgörande racet talar det mesta för unge Marcon med liberal-socialdemokratisk profil tar hem spelet den 7 maj. Men hur det går sedan är mera osäkert. Vinner han, vilket alla opinionsmätningar pekar mot, så kommer han – utan eget parti i ryggen – att behöva förlita sig på sin förmåga att bygga allianser i den lagstiftande nationalförsamlingen. Om det inte fungerar där är risken stor att Macron blir som den karismatiske Barack Obama, vältalig men en politiskt isolerad president som bara får en mindre del gjort av allt han tänkt sig och har på sin på vissa punkter lite vaga agenda Men det är en möjlig framtid. Först ska valet vinnas för Macron den 7 maj genom fortsatt entusiasm att tillräckligt många fransmän finner det motiverande nog att gå till vallokalerna också en andra gång på kort tid. Senare återstår att se hur det går i ett ännu ovissare parlamentsval till franska nationalförsamlingen i juni månad. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Arbetarbladet 24/4, Östra Småland 24/4,Västerbottens Folkblad 25/4, Gotlands tidningar 27/4, Nyfiken Grå 25/4 m fl)

Tuesday, April 18, 2017

Låt inte rädslan och terrorhotet styra oss - och vad vi borde lära av händelsen i Stockholm

Samtidigt som terrorattacken i Stockholm 7 april visar hur sårbart det svenska samhället är vittnar den också om hur viktigt det är att vid en kris inte gripas av panik och kollektiv rädsla. Terrorn lyckas bara om den tillåts bli en motor för allas vår rädsla. Det skedde inte i Stockholm. Men trots det välförtjänta beröm som polis och räddningstjänst fått för sina snabba insatser på plats kantas hanteringen så finns också några missgrepp och överreaktioner. Ett var beslutet att abrupt stänga all kollektivtrafik. Det gick på tvärs emot tanken att vi ska fortsätta agera så normalt som möjligt. Styrkan i ett samhälle ligger bland annat i dess förmåga att även vid en kris och oberoende av vilka attacker som riktas mot det så ska vi, enligt brittisk krishanteringsmodell, fortsätta fungera. När en socialt isolerad och av polisen för utvisning eftersökt och under tiden i Sverige av IS-propaganda radikaliserad person (ensamvarg) kan genomföra ett attentat som tillåts lamslå hela Stockholm, ja då måste frågan om samhällsskyddet och försvaret av landets centrala samhällsfunktioner granskas i grunden. Att det ofta är svårt för såväl polis som andra myndigheter att snabbt bedöma hur allvarlig och hur omfattande en terrorattack kan vara är givet. Men lika självklart borde det vara att - med den erfarenhet som finns från terrorattackerna i Paris, Berlin, Bryssel och London - se till att så lite som möjligt av den normala verksamheten i samhället störs. Hanteringen av händelsen i Stockholm talar inte för att svenska myndigheter fullt ut tagit till sig av de kunskaperna. Här finns viss förbättringspotential. Av totalstoppet för tågtrafiken till och från Stockholm, utrymningen av Centralstation i Stockholm och totalstoppet för inte bara tunnelbana och pendeltåg runt Stockholm utan även för flertalet busslinjer hamnar en hel del i kategorin ”till sina konsekvenser otillräckligt genomtänkta panikreaktioner”. Många av stoppen borde aldrig ha tagits till och åter andra hade aldrig behövt pågå under så lång tid. Inte heller den uppmaning som riktades till boende i delar av Stockholm att hålla sig inomhus bidrog till att minska risken för mer panikkänsla och oro bland allmänheten. Det var onödigt långtgående råd. Även om allt görs för att så långt som möjligt såväl avslöja eventuella terrorplaner som att stoppa angrepp finns det inget samhälle som kan skydda sig helt mot det. Inte minst britterna vet det. Ty terrorismen som metod är ingenting nytt. Den har använts av mer än en extremradikaliserad politisk rörelse för att skapa oreda och sprida skräck i samhället. Varje gång de tillåts leda till skräck- och känslostyrda panikreaktioner från myndigheters, medias eller politikers är det en delseger för terrorn. En av beredskapsmyndighetens (MSBs) viktigare uppgifter måste vara att stärka såväl medeborgare som myndigheter så att vi i ett krisläge inte drabbas av panik och rädsla utan fortsätter att med alla medel fortsätter det normala vardagslivet. Och är finns en del att lära av krisvana britter.. De åtgärder man i samhällsskyddet vidtar i samband med en kris, terrorattack eller större olycka måste styras av principen att åtgärderna och begränsningarna i medborgarnas möjlighet att fortsätta sköta sin vardag måste stå i rimlig proportion till händelsen. Åtgärden att i Stockholm stoppa så stora delar av kollektivtrafiken och under så lång tid lämna så många utan praktisk möjlighet att ens ta sig hem från sitt arbete, än mindre hämta barn från dagis eller hinna till uppgjorda möten var vidtagna i överkant och stod inte riktnig i proportion till själva handlingen på Drottninggatan den 7 april. Lärdomen av detta är att det finns goda skäl för landets länsstyrelser, landsting och kommuner samt räddningstjänst och polis att öva och rusta sig ännu bättre för att möta framtida terrorattacker, kriser och olyckor. Risken för att någon plats i Sverige ska drabbas av ett nytt terrordåd kan inte uteslutas. Detta trots säkerhetspolisens och sociala myndigheters arbete med att i tid försöka hitta och avslöja hot i olika miljöer. Den bäste metoden för att stoppa terrorn är att göra den meningslös i sina konsekvenser för terroristerna. I ett samhälle där terrorhandlingarn går förbi utan att skapa panik och rädsla utan snarare ökar sammanhållningen och viljan att fortsätta den normala vardagslivet har terrorn som metod ingenting att hämta. Sverige och hur stockholmarna agerade den 7 april visar att vi – jämte vissa lärdomar av det skedda – borde ha mycket goda förutsättningar för att bli just ett sådant samhälle. Robert Björkenwall med Jaan Ungerson (robert.bjorken@telia.com) (Publicerad i bl a Östra Småland och Arbetarbladet 19 april,Värmlands Folkblad 21/4,Borås tidning och Hälsinglands tidningar 23/4 m fl)

Thursday, March 02, 2017

Trumps försonligare ton i hans kongresstal men vilken betydelse har det?

I sitt första tal – nu med manus! - inför delar av amerikanska kongressen natten mot onsdagen den 1 mars anslog Trump en mera försonlig ton och vädjade om samarbete mellan republikanerna och demokraterna i kongressen. Men i substansen var hans tal ändå tämligen tomt på konkreta besked om hur han tänker sig ersätta Obamacare (Affordable Care Act) som berör över 28 miljoner sjukvårdsförsäkrade amerikaner eller hur han tänker sig finansiera den gigantiska försvarsupprustningen som han utlovat. Demokraternas minoritetsledare i senaten, liksom representanthusets oppositionsledare Nancy Pelosi, var mycket syrliga i sina kommentarer efter Trumps tal på dessa och andra punkter. Trump har ännu inte redovisat något plan för hur allt ska finansieras, ex.vis 1000 miljarder dollarsatsningen på infrastrukturen (behöver rustas upp), den stora försvarssatsningen etc när skatterna samtidigt ska sänkas med rekordbelopp. Dessutom var, det som så ofta med Trump, också nu lite si och så med faktauppgifterna i hans tal. Visserligen är det, som New York Times konstaterade, korrekt att att över 43 miljoner amerikaner har det så knepigt att de måste få matkuponger.Sant är också att över 43 miljoner lever i fattigdom men den andelen har minskat jämfört med år 2010. Och när Trump påstod i sitt tal att hans förslag nu att öka försvarsbudgeten med tio procent till 603 miljarder dollar är en av de största någonsin. Men nyhetsbyrån AP noterar om det “skrytet” att försvarsbudgeten faktiskt vid tre tidigare tillfällen ökat ännu mer. Trumps friserande med sanningen anser faktakollande New York Times och AP ge den amerikanska allmänheten en ofta vilseledande bild av verkligheten. Så till exempel tog Trump i sitt tal upp att 94 miljoner amerikaner inte har jobb. Men det blir direkt vilseledande om det inte sätts i relation till att den siffran motsvaras av USAs studenter, funktionshindrade, föräldralediga och pensionärer. Och när han säger att antalet mord i USA ökade mest 2015 och var då 15 696 (plus 10 proc mot året innan). Men den uppgången ska ses i relation till tidigare års nedgångar från rekordsiffran 24 703 mord år 1991. Givetvis tog Trump åter upp invandringen och dess kostnader för USA. I talet tog han upp en rapport från USA:s vetenskapsakademi och vad som där sägs visa invandringen kostar miljardtals dollar varje år. Men enligt faktakollande New York Times och AP visar rapporten att invandringen mellan 2011 och 2013 kostat drygt 57 miljarder dollar men den visar samtidigt också att andra generationens invandrare gett tillbaka stora miljardbelopp i form av skatter och en ökad inhemsk konsumtion. Trump vore inte sin agenda trogen om han inte också i sitt tal till kongressen tog upp sin kritik av frihandelsavtalen. Så till exempel hävdade han att USA:s tillverkningsindustri tappat en fjärdedel av sina industrijobb på grund av frihandelsavtalet Nafta mellan Mexiko, Kanada och USA. New York Times anser dot i sin faktakoll av uppgiften att det här industrijobbstappet främst beror på den teknologiska utvecklingen (robotiseringen och digitaliseringen) och bara till en liten del är en konsekvens av Nafta. En slutsats som tidigare lyfts fram av ett antal oberoende forskare vid olika amerikanska universitet.Särskilt energisk i att nära nog dagligen granska och lägga till rätta Trumps alla friserade fakta är Berkeley-professorn Robert Reich – och vars goda pedagogik det är ett rent nöje att följa på webben. Om det här mera försonliga Trumptalet inför kongressen innebär en bestående ny ton i hans sätt att styra och kommunicera är dock mycket osäkert. I bästa fall kanske så. Men mera sannolikt ändå inte. Trump är nog snart tillbaks i sitt vanliga, mera impulsiva twitterkommenterande tämligen snart igen. Något som är mera konformt med hans lättsårade och narcissistiska personlighet samt det krig med seriösa medier som få ännu ser något slut på. I bästa fall för en fortsatt orolig och undrande omvärld orkar Trump i sin VD-exekutiva ledarstil själv inte – om man möter för mycket mothugg – sitta kvar mer än kanske halva sin mandatperiod, alltså fram till kongressvalet hösten 2018. Till den raden av professorer och andra som inte tror Trump sitter kvar hela perioden sällande sig nyligen också historieprofessor Feinman. Också han anser att Trumps instabilitet, vårdslöshet, språkbruk och offentliga twittrande gör Trump olämplig – inte minst utrikes- och säkerhetspolitiskt – som president. Men än så länge har han stöd av republikanska partiet. Men till och med den för världen mindre goda presidenten George W. Bush med den förödande Irak-invasionen framstår vid jämförelse med Trump som en relativt förnuftig man. För att nu inte tala om den sansade och kloke Obama – som Trump beskyller för att ligga bakom protestvågen mot honom! – är nu starkt saknad hos allt fler. För övrigt är inte skandalerna kring Trumpadministrationen ingalunda slut. Det senaste exemplet här är sydstatssenatorn Jeff Sessions, nyutnämnd justieminister, som det nu framkommit visat sig ha ljugit om sina Rysslandskontakter under Trumps valkampanj. Något som Senssions förnekade i samband med förhören inför hans godkännande som justieminister i senatsförhören. Krav har därför rests på hans avgång bland demokraterna i kongressen. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Wednesday, February 01, 2017

Stort kaos och massiv omvärldskritik efter Trumps första tid i Vita huset

Observerat och värderat: Donald Trumps första tid har varit lika oförutsägbar och dramatisk för världen som många befarade. Trumps tillträde som president blev verkligen en rivstart med så många lång hängande frukter nerplockade och omsatt i en skur av presidentdekret. Allt detta utan närmare beredning och konsekvensanalys men genomförda i rask takt. Och detta till hans mest hängivna anhängares belåtenhet. Men med obehagliga och för omvärlden kallduschtuffa konsekvenser. Och följen av denna skur av presidentdirektiv redan under första veckan har blivit omfattande folkliga demonstrationer runt om i USA och kraftigt höjda spänningar i världen samt protester från olika regeringar. Detta som en följd av det skapade kaos som blivit följden av hans många oförankrade, hastigt författade och sina konsekvenser högst oklara dekret. Hittills värst är väl hans direktiv – “muslim ban” - att stoppa alla medborgare från sju utpekade länder att resa in i USA. Initialt även för de resande som har visum eller t ex har ett svenskt pass men råkar vara födda i Iran, Irak eller något annat av de “förbjudna” länderna i Mellersta östern eller Afrika. Omvärldens reaktion på detta blev massivt stark och kritisk. Tysklands Angela Merkel undervisade Trump om Genevekonventionen för att markera att USA inte kan behandla flyktingar hur som helst utan måste följa de internationella avtal man skrivit på. Och Kina har varnat Trump för handelskrig. Mexikos president Pena Neto har ställt in ett besök i Vita huset efter att Trump utfärdade dekret om att bygga en mur mot Mexiko. Ex-president Obama och viktiga företagsledare inom IT-branschen, kaffekedjan Starbucks, liksom flera ledande i universitets- och forskarvärlden m fl kritiserade starkt Trump för de hastigt införda, skärpta inresereglerna. Sammantaget fick detta tillsammans med massiva, folkliga protester till följd att Trump och hans nya nyutnämnda ministern, John Kelly, för USAs inrikes säkerhetspolitik till slut backa lite. Detta så att personer födda i Iran, Irak och fem andra “stoppade” länders inresande med dubbla pass nu ändå ska få komma in i USA. Men bara på villkor att de som är födda i Iran, Irak etc kan uppvisa t ex ett svenskt, kanadensiskt, tyskt eller liknande pass med beviljat visa. Men bortsett från denna lilla eftergift i det totala inreseförbundet så gäller beslutet fortsatt om ett generellt nej för medborgare från Iran, Irak, Syrien, Jemen, Sudan, Libyen och Somalia. Stoppet gäller också fortsatt för flyktingar att komma in i USA. Den enda lilla eftergiften här är Trumpadministrationen nu nödgas ta emot redan på väg varande och med giltiga USA-dokument försedda kvotflyktingar. Men bara denna lilla rännil får komma in. Inga nya flyktingar. Det här skärpta inresereglerna till USA gäller åtminstone under minst 90 dagar men kan komma att förlängas. Att inte Saudiarabien och Quatar finns med på listan över förbjudna länder kan i det här perspektivet kanske förvåna en och annan. Men det sägs tämligen allmänt i USA bero rimligen på ekonomiska orsaker (och även Trump-familjens egna affärsintressen där) och de långvariga, nära relationer som USA har med dessa arabiska oljestater. Detta trots att så många välkända terrorister “råkar” ha sin bakgrund i den i Saudiarabien stränga, wahhabistiska varianten av islam. Aldrig tidigare har så många efter så kort tid i ämbetet ställt frågan om hur en sittande president ska kunna avlägsnas från ämbetet. Trump mest hänvigna anhängare må vara nöjda men övriga amerikaner och resten av världen är desto mer missnöjda med sättet på vilket presidenten genomför sina vallöften. Som bekant har det republikanska partiet egen majoritet i både representanthuset och senaten. Någon nära förestående riksrättsprocess (impeachment-förfarande) för att få den redan hårt kritiserade Trump är därför inte särskilt trolig. Men det finns redan republikanska kongressmän som tagit avstånd från en del av Trumps beslut och motståndet kommer sannolikt att växa med tiden. Detta särskilt om republikanerna börjar se Trump som en allt större belastning är ett åtal fullt möjligt. Särskilt som ledamöterna i representanthuset bara väljs på två år och alltså måste möta väljarna igen i ett nytt val hösten 2018. Då kan republikanerna riskera förlora eller kraftigt minska sin majoritet i kongressens underhus. Om Trump skulle ställas inför riksrätt är det en process som tar flera månader. Under tiden sitter Trump kvar i Vita huset och vissa fruktar att han skulle kunna gå mycket långt i sitt beslutsfattande för att i ett sådant läge stoppa försök att avsätta honom. Det är bakgrunden till att vissa tillfrågade amerikanska experter nu lyfter fram en annan möjlighet, nämligen att använda det 25:e tillägget i konstitutionen. Där sägs att vicepresidenten och regeringen kan förklara presidenten "som oförmögen att utföra sina plikter". Kan det gå så att Trump inte alls sitter kvar hela sina mandatperiod? Ingen vet. Men kan det verkligen helt uteslutas att det skulle kunna bli så? Eller om Trump – om kritiken mot honom blir långvarig och växer i styrka – själv finner för gott att kliva av om något år eller ett par. Men all kritik till trots så fortsätter Trump med nya snabba beslut. Och gör det så gärna så att mediefokus förflyttas från en kritikhärd till något nytt. Som nu när han tidigarelade en förväntad utnämning av domare till så viktiga Högsta domstolen. En stol – den nionde – som varit vakant i ett år på grund av att republikanerna bromsat Obamas förslag och vägrat ge de nödvändiga minst 60 senatorer som krävs för godkännande. Den som först Obama och nu Trump vill ersätta är stolen efter avlidna konservativa HD-domaren Scalia. Nu är Trumps och republikanernas tanke att efter Scalia få in en ny och ännu konservativare domare. På så ska HD för överskådlig tid tippa över till de konservativa, människorättsfientliga, antifackliga och anti-abortmotståndarnas favör. För Trump stod valet här mellan den djupt konservative och dödsstraffanhängaren domaren Jim Pryor från sydstaten Alabama och den 49 år unga, något mindre konservative men klart för fri tillgång till vapen och mot abort etc domaren Neil Gorsuch från Colorado. Och vem valde Trump? Jo 49-årige Gorsuch som har chansen att bli mycket långvarig i HD eftersom de utses på livstid. Återstår att se om republikanerna i senaten kan få över minst åtta demokrater som krävs för att Gorsuch också ska kunna bli vald. Sannolikt blir han det till slut men många demokratiska senatorer har blåst till strid och kommer säkerligen att göra vad de kan för att förhala den här utnämningen så länge som det bara går. Ytterligare en allvarlig sak som förtjänar att lyftas fram från Trumps första korta tid i Vita huset är hans hantering av det nationella säkerhetsrådet. Också det mycket illa skött men typiskt för hur Trump har börjat styra. Trump slängde häromdagen ut tung säkerhetspolitisk kompetens i form av den amerikanske överbefälhavaren, “ÖB”, och chefen för USAs underrättelsetjänst från presidentens eget nationella säkerhetsråd. Och vilken “sakkunskap” kom in i stället? Jo, hat- och fejknyhetssajten Breitbarts ansvarige och Trumps nära förtrogna Steve Bannon. Hans roll som en av de få som Trump verkligen lyssnar på – jämte svärsonen – blir nu ännu starkare. Det här beslutet är ungefär som om Sverige i ett motsvarande säkerhetsråd skulle ersätta ÖBn och Must-chefen (militära underrättelsetjänsten) med den ansvarige redaktören för webbsajten Avpixlat. Men så går det numera till i rasande fart när den oberäkneliga twittraren Trump styr och ställer i Vita huset ovala rum. Världen har goda skäl att hålla andan i fruktan om vad som mera kan komma ut av beslut i överblickbar närtid. Robert Björkenwall (se också länk:http://www.nyfikengra.se/trumps-forsta-tid-i-vita-huset-kaotisk-och-oforutsagbar/) Fotnot apropå flyktingstoppet till USA är det värt att notera att Kanada med sina 36 milj inv. har tagit emot 40 000 syriska flyktingar och Sverige med sina 10 milj inv har tagit emot 70 000 syriska flyktingar. Och USA hittills bara en liten rännil och nu helt stopp. Notera också att Trumps direktiv om inresor innebär totalstopp för flyktingars inresa till USA gäller till att börja med 120 dagar, tills vidare. Inte ens kvotflyktingar (FN-reglerat) får komma in. Trots att ingen statistik stödjer påståenden om att just amerikaner skulle löpa särskilt stor risk för att dö i terrordåd i USA (jfr t ex sociologiprof. Charles Kurzmans studier vid delstatsuniv. i North Carolina och där han bl a visar att inte en enda amerikan dött i terrordåd efter 9/11 2001 utförda av någon individ som kommer ifrån de nu "förbjudna" sju länderna av Trump.)Och i 9/11-dåden hade flertalet bakgrund i Saudiarabien men just landet finns inte alls med bland de nu sju "förbjudna" länderna. Och det beror på att även Trump har affärsintressen i Saudi, liksom så många andra rika amerikaner. Sätt det här sedan i relation till problematiken med de över 30 000 som årligen dör i USA av skottskador orsakade av riklig inhemsk tillgång på vapen och helt utan terrorkopplingar Dessutom gör sig Trump till ovän med också sina allierade med sina ogenomtänkta utspel, nu Australien. http://www.svd.se/obamas-avtal-med-australien-far-trump-att-se-rott?utm_source=SvDNYH1DT&utm_medium=email&utm_campaign=2017-02-02 (Publiceras inom kort i bl a Östra Småland 5/2-17 (http://www.ostrasmaland.se/insandare/massiva-protester-efter-trumps-rivstart/), Hälsinglands fyra tidningar 5/2 ( http://www.helahalsingland.se/opinion/insandare/stort-kaos-och-massiv-omvarldskritik-efter-trumps-forsta-tid-i-vita-huset), Arbetarbladet m fl

Saturday, January 21, 2017

Twittermannen Trump i Vita huset och världen håller andan och undrar hur det ska gå

Nu har så den synnerligen respekterade Barack Obama med rekordhöga förtroendesiffror lämnat över makten i Vita husets Ovala rum till den impulsive, politiskt helt oprövade och twitterstyrande Donald Trump. Fredagen den 20 januari 2017 svors han in som USAs 45:e president med rekordlåga förtroendesiffror. Trump – helt oprövad och oförutsägbar - gjorde det med ett oförsonligt installationstal späckat med en skur av luftiga vallöften och oneliners i olika politiska frågor men just inget program alls om hur alla löften ska förverkligas av allt Trump utlovade i valrörelsen. Ett val som han - med USAs disfunktionella valsystem - råkade vinna trots att han förlorade med över tre miljoner röster men det slumpade sig så att han råkade få de röster han fick på precis rätt platser i delstaternas elektorsval. Så där Trump vann – Mellanvästern och Rostbältstaterna plus Florida - svarar dessa tillsammans för 36 procent av USAs BNP medan de delstater – Kalifornien, New York etc - som röstade på Hillary Clinton svarar för 64 procent av USAs BNP. Och nu vill den sida som gav populisten Trump valsegern via protektionism, murbyggande mot Mexiko, avskaffade av sjukvårdsförsäkringen Obamacare för 20 miljoner amerikaner samt att finansiellt genomföra de mycket osäkra löften om breda infrastruktursatsningar som ska göra “Amerika stort (great) igen”. Och det samtidigt som Trump ska genomföra sina stora jättestora miljardlöften om sänkta inkomst-, bolags- och avskaffade arvskattelöften som få ekonomer tror kommer att leda till just något positiva effekter alls men däremot att på lite sikt skapa nya, stora budgetunderskott och växande förmögenhets- och standardklyftor. Särskilt som han samtidigt har ställt i utsikt om omfattande infrastrukturinvesteringar i USAs obestridligen mycket nedgångna broar, väg- och järnvägsnät. Men ingenting sagt alls om hur det ska betalas. Typiskt för hur Tramp genomförde hela sin valrörelse och inte heller nu i sitt installationstal gav någon som helst vägledning om hur detta ska genomföras. Bara att det ska ske. Lika lite sas om hur och med vad sjukvårdsförsäkringen Obamacare för 20 miljoner amerikaner ska ersättas. Själv tänker jag under installationstalet bland annat på den kvinnliga trolleybussföraren i Miami, Florida, med kronisk sjukdom som kräver återkommande, dyrbar sjukvård som före valet sade att hon skulle rösta på Trump men inte trodde att han skulle avskaffa den Obamacare (sjukvårdsförsäkring) som tänkt hennes återkommande behandling på runt 30 000 dollar per behandling. Hur kommer hon att tänka när Trump och hans administration – lite oklart när i tiden – avskaffar hennes och 20 miljoner andra amerikaners sjukvårdsförsäkring? Människan beter sig långtifrån alltid så genomtänkt och rationellt som kanske önskvärt vore eller för den delen ekonomisk forskning (ibland med pris till Nobels minne) hävdar om att vi alla i grunden agerar utifrån ett nyttomaximerande tänkande. Långt därifrån. Och som kollapsen i finansvärldens Wall Street visade så övertydligt hösten 2008. Trump själv med sitt impulsiva temperament är väl en annan illustration av just detta med oförutsägbarheten. Exempelvis när han måndagen den 16 januari sade att han tyckte att dollarn var “för stark” – något som en finansminister men inte president ska uttala sig om – och som direkt ledde till att dollarkursen föll till den lägsta nivån på en månad (= 8:90 sv kr mot tidigare 9:15 sv kr per dollar). Eller när han i sin övertro på sin egen förmåga och oskolade kompetens hävdat att just han till skillnad från tidigare presidenter före honom inte behöver några dagliga dragningar om säkerhetsläget med hänvisning till att “jag är en smart person”. Politiska ledare som inte inser sina begräsningar och har en övertro (hybris) på den egna förmågan är en viktig faktor till att världen – USAs allierade och andra, finansmarknaden m fl – håller andan för att de inte riktigt vet vad som kan förväntas av Trump och hans twitterkonto. Trump behöver hjälp av skolade rådgivare – men vilka lyssnar han alls på? – för att hantera sitt eget temperament och twitterkonto när han nu sitter i Ovala rummet och är USAs nya överbefälhavare. Och känns det så alldeles tryggt när det sägs om Trump att han ofta agerar utifrån information från den han senast pratat med!? Knappast särskilt tryggt för en orolig och problemfylld värld som vill har rationalitet, förutsägbarhet och åtminstone några fasta spelregler att förhålla sig till. Risken för att slumpen styr förefaller vara lite oroande stor med Trump nu vid knapparna i Ovala rummet. Och hur är det med Trumps löften om att riva upp och omförhandla gällande frihandelsavtal och införande av olika strafftullar!? Inga besked här heller så här långt. Ett handelskrig med Kina skulle slå lika hårt mot den amerikanska ekonomin som den skulle slå mot Kinas. Och hur glada skulle ens de amerikanska konsumenterna bli om Trumps handelspolitiska signaler leder till kännbart dyrare priser? Och har Trump ens med sina egna republikanska politiker i kongressen som av tradition är för frihandel och mot protektionism och höjda tullar? Fortsatt ovisshet. Vad finns då mer att säga om Donald Trumps installationstal den 20 januari efter att han svors in som president? Fick vi några besked om vad Trump tänker göra inrikes- och utrikespolitiskt? Nej, men tonen var nationalistisk och populistisk, “America First” är vad som nu ska gälla. Och inte så lite hybrisartat kaxigt sade han att “det här är inte ett maktskifte mellan presidenter”, utan att skiftet nu genom honom som person sker så att “vi överlämnar makten till er, folket”. Ja, på det och även andra sätt var talet synnerligen ovanligt, unikt. Det var som om valrörelsen fortfarande pågick, ett renodlat kampanjtal och ingenting alls om enighet och att vara en ledare för hela det just nu mycket splittrade USA. Bara fokus på hans egna väljare, på nationalism/patriotism och isolationism/protektionism och att göra USA stort (great) igen. Ett renodlat inrikespolitiskt tal utan någon som helst vägledning om vad Trump tänker göra med förhållandet till Ryssland, Europa/EU, Nato eller andra delar av världen. Undantaget då att han ska “utrota IS/Daesh från jordens yta” (hur det nu ska gå till, ingenting där heller). Talet var aggressivt, oförsonligt och enbart riktat till de sina de 27 procent av US-väljarkåren som var för och såg till att Trump blev vald som president. Ingen vägledning alls om hur han tänker sig genomföra allt som han så frikostigt utlovat i valrörelsen ska förverkligas i överblickbar närtid. Inte ens en enda minnesvärd formulering fanns med i hans märkliga installationstal. Och det många frågar sig är: går det alls att dra någon slutsats om vad Trump verkligen tänker sig göra nu när han tagit Vita husets Ovala rum i besittning? Överlever han ens fyra år på posten och sitter mandatperioden ut? Och hur är det med 71-årige Trumps hälsa? Han har ju varken redovisat sitt hälsotillstånd eller för den delen sina inkomstuppgifter fram till denna dag, trots att det är sed att blivande presidenter och kandidater för posten så ska göra? Och tål hanteringen av hans eget fastighetsimperium och beskedet om att hans söner ska sköta det under hans presidenttid en närmare etisk granskning om möjliga intressekonflikter - nationellt och visavi Trumpimperiets intressen i utlandet - med rollen som landets president? På flera av dessa punkter finns stora frågetecken. Samma sak kan sägas om flera av hans blivande ministrar – utrikesminister Tillerson, f d Exxon-Mobil-VD och god vän med Putin och några andra – som också har ett bagage av intressekonflikter som kan skapa problem för Trumps blivande administration. Enligt en sammanställning – apropå faktaresistens - som gjorts av webbsajten Politico har Trump under de 71 dagar som gått sedan Trumps valseger uttalat osanningar minst 82 gånger på twitter och i intervjuer. Han har hållit fast vid sina kraftigt överdrivna påstående från valkampanjen om illegal invandring, brottslighet och arbetslöshet. Han ifrågasätter fortsatt klimatförändringar som bevisligen vetenskapligt är klart belagda. Han påstår också att hans stöd i befolkningen är större än faktiskt är (jfr också hans rekordlåga förtroendesiffror nu vid tillträdet!). Han påstår lika felaktigt att han vann valet i november med en ”jordskredsseger”. Trots att han fick tre miljoner färre röster än demokraternas inte alls populära presidentkandidat Hillary Clinton, Och i sitt installationstal tog han inte chansen att ens försöka släta över dessa övertramp. Än mindre att nu göra vad han kan för att försöka ena och lappa ihop detta synnerligen splittrade och delade USA. Och ska man våga en prognos så lär omvärlden få fortsatta problem med att tolka den splittrade skur av signaler som Trump och hans tillträdande administration hittills har och det närmast överblickbara tiden kommer att skicka ut. Och är det ens helt säkert att den oberäknelige 71-årige Donald Trump sitter hela den fyraåriga mandatperioden ut i Vita huset? Kanske får vi se Indians Mike Pence, nu vice president, som USAs 46:e president fortare än vi anar. En som tror så är professor Allan Lichtman vid American University i Washington. Han har redan före installationen sagt att han tror att Trump kommer att hamna inför riksrätt och tvingas avgå. En annan som uttalat sig i samma riktning är professorn i juridik, Richard Painter, och som anser att Trumps agerande strider mot konstitutionen. Painter är inte vem som helst utan var tidigare etikkonsult hos den tidigare presidenten Georg W Bush. Trump har så här långt inte ens trovärdigt rett ur hur hans eget fastighetsimperium – ska styras av hans söner är det sagt - ska kunna förvaltas så att inga intressekonflikter och gynnande (hänsynstagande) ska uppstå med Trumps roll och maktutövning som president. Inte heller professor Erik Åsard, med flera böcker om USA och nestor i Nordamerikastudier, känner sig på en direkt fråga helt säker på att Donald Trump kommer att sitta alla fyra åren i Vita huset. Oaktat hur det än blir så finns det goda skäl att vara orolig när Donald Trump nu har tagit plats i Vita huset. Men vilken väg – eller ens hur länge - hans presidentskap kommer att slå in på kan just ingen förutsäga. Bara att han nu inleder sitt värv som president i en brant uppförsbacke. Robert Björkenwall ; robert.bjorken@telia.com Anm:En notering apropå impeachment (riksrättrisken): Den nytillträdde presidenten Donald Trump har skulder på minst 16 miljarder kronor till uppemot 150 Wall Street-firmor och finansinstitut. Det framkommer i en analys som Wall Street Journal publicerade i mitten av januari. Genomgången visar att Donald Trump personligen står som borgenär står för "hundratals miljoner dollar" i skulder, som sedan paketerats om i säkerheter och sålts till investerare under de senaste fem åren. Uppgifterna spär på kritiken mot presidentens opartiskhet och därmed risken för impeachment som professorn i juridik, Richard Painter, redan innan installationen sagt föreligger. Men vi får väl se hur det går med det och om Trump sitter kvar alla sina fyra år. Se också länken http://www.nyfikengra.se/twittraren-trump-har-fatt-makten-och-varlden-haller-andan/

Tuesday, January 03, 2017

En levande folkrörelse - hur blir arbetarrörelsen det igen?

Apropå uppdraget att åter försöka återskapa lite av den folkrörelse socialdemokratin och arbetarrörelsen en gång var. Så här vackert formulerade Olof Palme sig om hur folkrörelsearbetet och dialogen med människor måste gå först, före annat när han avslutade partikongressen 1975: "Vi ses igen, kamrater! Vi ses i Folkets hus, i studiecirkeln, vid möten i arbetarekommun och i facket. Vi ses igen i futten på byggarbetsplatserna, under rasten klockan 9:15, någonstans mellan mackan och kortleken, en stunds politik. Vi ses igen efter 1 timma och 48 minuter när Gunnar Sträng avslutat en kort inledning på en distriktskongress. Vi ses igen i valstugan, dessa den svenska sågverksindustrins kuttersmycken, vid bråten av valsedlar och broschyrer, med ivriga människor som frågar och skall få svar. Vi ses igen i portgången med packen av broschyrer. Du tar uppgång A och jag tar uppgång B. Framför Konsum, i planteringen, på torget, i hörnet mot Storgatan, vid fabriksgrinden klockan 7 en kulen morgon, i Stockholms city på tunnelbanestationen med glesa turer och 70-kort. Vi ses på Götaplatsen med facklorna och fanorna och sången, när folket kommer från varven och verkstäderna. Vi ses igen, kamrater, någonstans i skärningspunkten mellan drömmen och slitet, i människornas möte till prövande samtal och gemenskap. Vi ses igen, kamrater." Just så – som en levande folkrörelse i den svenska vardagen och ett parti med verklighetskontakt – måste och borde socialdemokratin fungera även i 2010-talets svenska samhälle.En levande folkrörelse måste ha en aktuell och levande berättelse som samlar och engagerar. Ha ledande företrädare och berättare som kan beskriva tydligt mål och visa vilja att nå dit. Men var finns de nu? Och hur många statsråd och andra ledande har vi nu som verkligen förstår och förmår fixa just den ledande dialogen? /Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publiceras i bl a Gotlands tidningar, Dala-Demokraten m fl i början av januari 2017)