Wednesday, February 01, 2017

Stort kaos och massiv omvärldskritik efter Trumps första tid i Vita huset

Observerat och värderat: Donald Trumps första tid har varit lika oförutsägbar och dramatisk för världen som många befarade. Trumps tillträde som president blev verkligen en rivstart med så många lång hängande frukter nerplockade och omsatt i en skur av presidentdekret. Allt detta utan närmare beredning och konsekvensanalys men genomförda i rask takt. Och detta till hans mest hängivna anhängares belåtenhet. Men med obehagliga och för omvärlden kallduschtuffa konsekvenser. Och följen av denna skur av presidentdirektiv redan under första veckan har blivit omfattande folkliga demonstrationer runt om i USA och kraftigt höjda spänningar i världen samt protester från olika regeringar. Detta som en följd av det skapade kaos som blivit följden av hans många oförankrade, hastigt författade och sina konsekvenser högst oklara dekret. Hittills värst är väl hans direktiv – “muslim ban” - att stoppa alla medborgare från sju utpekade länder att resa in i USA. Initialt även för de resande som har visum eller t ex har ett svenskt pass men råkar vara födda i Iran, Irak eller något annat av de “förbjudna” länderna i Mellersta östern eller Afrika. Omvärldens reaktion på detta blev massivt stark och kritisk. Tysklands Angela Merkel undervisade Trump om Genevekonventionen för att markera att USA inte kan behandla flyktingar hur som helst utan måste följa de internationella avtal man skrivit på. Och Kina har varnat Trump för handelskrig. Mexikos president Pena Neto har ställt in ett besök i Vita huset efter att Trump utfärdade dekret om att bygga en mur mot Mexiko. Ex-president Obama och viktiga företagsledare inom IT-branschen, kaffekedjan Starbucks, liksom flera ledande i universitets- och forskarvärlden m fl kritiserade starkt Trump för de hastigt införda, skärpta inresereglerna. Sammantaget fick detta tillsammans med massiva, folkliga protester till följd att Trump och hans nya nyutnämnda ministern, John Kelly, för USAs inrikes säkerhetspolitik till slut backa lite. Detta så att personer födda i Iran, Irak och fem andra “stoppade” länders inresande med dubbla pass nu ändå ska få komma in i USA. Men bara på villkor att de som är födda i Iran, Irak etc kan uppvisa t ex ett svenskt, kanadensiskt, tyskt eller liknande pass med beviljat visa. Men bortsett från denna lilla eftergift i det totala inreseförbundet så gäller beslutet fortsatt om ett generellt nej för medborgare från Iran, Irak, Syrien, Jemen, Sudan, Libyen och Somalia. Stoppet gäller också fortsatt för flyktingar att komma in i USA. Den enda lilla eftergiften här är Trumpadministrationen nu nödgas ta emot redan på väg varande och med giltiga USA-dokument försedda kvotflyktingar. Men bara denna lilla rännil får komma in. Inga nya flyktingar. Det här skärpta inresereglerna till USA gäller åtminstone under minst 90 dagar men kan komma att förlängas. Att inte Saudiarabien och Quatar finns med på listan över förbjudna länder kan i det här perspektivet kanske förvåna en och annan. Men det sägs tämligen allmänt i USA bero rimligen på ekonomiska orsaker (och även Trump-familjens egna affärsintressen där) och de långvariga, nära relationer som USA har med dessa arabiska oljestater. Detta trots att så många välkända terrorister “råkar” ha sin bakgrund i den i Saudiarabien stränga, wahhabistiska varianten av islam. Aldrig tidigare har så många efter så kort tid i ämbetet ställt frågan om hur en sittande president ska kunna avlägsnas från ämbetet. Trump mest hänvigna anhängare må vara nöjda men övriga amerikaner och resten av världen är desto mer missnöjda med sättet på vilket presidenten genomför sina vallöften. Som bekant har det republikanska partiet egen majoritet i både representanthuset och senaten. Någon nära förestående riksrättsprocess (impeachment-förfarande) för att få den redan hårt kritiserade Trump är därför inte särskilt trolig. Men det finns redan republikanska kongressmän som tagit avstånd från en del av Trumps beslut och motståndet kommer sannolikt att växa med tiden. Detta särskilt om republikanerna börjar se Trump som en allt större belastning är ett åtal fullt möjligt. Särskilt som ledamöterna i representanthuset bara väljs på två år och alltså måste möta väljarna igen i ett nytt val hösten 2018. Då kan republikanerna riskera förlora eller kraftigt minska sin majoritet i kongressens underhus. Om Trump skulle ställas inför riksrätt är det en process som tar flera månader. Under tiden sitter Trump kvar i Vita huset och vissa fruktar att han skulle kunna gå mycket långt i sitt beslutsfattande för att i ett sådant läge stoppa försök att avsätta honom. Det är bakgrunden till att vissa tillfrågade amerikanska experter nu lyfter fram en annan möjlighet, nämligen att använda det 25:e tillägget i konstitutionen. Där sägs att vicepresidenten och regeringen kan förklara presidenten "som oförmögen att utföra sina plikter". Kan det gå så att Trump inte alls sitter kvar hela sina mandatperiod? Ingen vet. Men kan det verkligen helt uteslutas att det skulle kunna bli så? Eller om Trump – om kritiken mot honom blir långvarig och växer i styrka – själv finner för gott att kliva av om något år eller ett par. Men all kritik till trots så fortsätter Trump med nya snabba beslut. Och gör det så gärna så att mediefokus förflyttas från en kritikhärd till något nytt. Som nu när han tidigarelade en förväntad utnämning av domare till så viktiga Högsta domstolen. En stol – den nionde – som varit vakant i ett år på grund av att republikanerna bromsat Obamas förslag och vägrat ge de nödvändiga minst 60 senatorer som krävs för godkännande. Den som först Obama och nu Trump vill ersätta är stolen efter avlidna konservativa HD-domaren Scalia. Nu är Trumps och republikanernas tanke att efter Scalia få in en ny och ännu konservativare domare. På så ska HD för överskådlig tid tippa över till de konservativa, människorättsfientliga, antifackliga och anti-abortmotståndarnas favör. För Trump stod valet här mellan den djupt konservative och dödsstraffanhängaren domaren Jim Pryor från sydstaten Alabama och den 49 år unga, något mindre konservative men klart för fri tillgång till vapen och mot abort etc domaren Neil Gorsuch från Colorado. Och vem valde Trump? Jo 49-årige Gorsuch som har chansen att bli mycket långvarig i HD eftersom de utses på livstid. Återstår att se om republikanerna i senaten kan få över minst åtta demokrater som krävs för att Gorsuch också ska kunna bli vald. Sannolikt blir han det till slut men många demokratiska senatorer har blåst till strid och kommer säkerligen att göra vad de kan för att förhala den här utnämningen så länge som det bara går. Ytterligare en allvarlig sak som förtjänar att lyftas fram från Trumps första korta tid i Vita huset är hans hantering av det nationella säkerhetsrådet. Också det mycket illa skött men typiskt för hur Trump har börjat styra. Trump slängde häromdagen ut tung säkerhetspolitisk kompetens i form av den amerikanske överbefälhavaren, “ÖB”, och chefen för USAs underrättelsetjänst från presidentens eget nationella säkerhetsråd. Och vilken “sakkunskap” kom in i stället? Jo, hat- och fejknyhetssajten Breitbarts ansvarige och Trumps nära förtrogna Steve Bannon. Hans roll som en av de få som Trump verkligen lyssnar på – jämte svärsonen – blir nu ännu starkare. Det här beslutet är ungefär som om Sverige i ett motsvarande säkerhetsråd skulle ersätta ÖBn och Must-chefen (militära underrättelsetjänsten) med den ansvarige redaktören för webbsajten Avpixlat. Men så går det numera till i rasande fart när den oberäkneliga twittraren Trump styr och ställer i Vita huset ovala rum. Världen har goda skäl att hålla andan i fruktan om vad som mera kan komma ut av beslut i överblickbar närtid. Robert Björkenwall (se också länk:http://www.nyfikengra.se/trumps-forsta-tid-i-vita-huset-kaotisk-och-oforutsagbar/) Fotnot apropå flyktingstoppet till USA är det värt att notera att Kanada med sina 36 milj inv. har tagit emot 40 000 syriska flyktingar och Sverige med sina 10 milj inv har tagit emot 70 000 syriska flyktingar. Och USA hittills bara en liten rännil och nu helt stopp. Notera också att Trumps direktiv om inresor innebär totalstopp för flyktingars inresa till USA gäller till att börja med 120 dagar, tills vidare. Inte ens kvotflyktingar (FN-reglerat) får komma in. Trots att ingen statistik stödjer påståenden om att just amerikaner skulle löpa särskilt stor risk för att dö i terrordåd i USA (jfr t ex sociologiprof. Charles Kurzmans studier vid delstatsuniv. i North Carolina och där han bl a visar att inte en enda amerikan dött i terrordåd efter 9/11 2001 utförda av någon individ som kommer ifrån de nu "förbjudna" sju länderna av Trump.)Och i 9/11-dåden hade flertalet bakgrund i Saudiarabien men just landet finns inte alls med bland de nu sju "förbjudna" länderna. Och det beror på att även Trump har affärsintressen i Saudi, liksom så många andra rika amerikaner. Sätt det här sedan i relation till problematiken med de över 30 000 som årligen dör i USA av skottskador orsakade av riklig inhemsk tillgång på vapen och helt utan terrorkopplingar Dessutom gör sig Trump till ovän med också sina allierade med sina ogenomtänkta utspel, nu Australien. http://www.svd.se/obamas-avtal-med-australien-far-trump-att-se-rott?utm_source=SvDNYH1DT&utm_medium=email&utm_campaign=2017-02-02 (Publiceras inom kort i bl a Östra Småland 5/2-17 (http://www.ostrasmaland.se/insandare/massiva-protester-efter-trumps-rivstart/), Hälsinglands fyra tidningar 5/2 ( http://www.helahalsingland.se/opinion/insandare/stort-kaos-och-massiv-omvarldskritik-efter-trumps-forsta-tid-i-vita-huset), Arbetarbladet m fl

Saturday, January 21, 2017

Twittermannen Trump i Vita huset och världen håller andan och undrar hur det ska gå

Nu har så den synnerligen respekterade Barack Obama med rekordhöga förtroendesiffror lämnat över makten i Vita husets Ovala rum till den impulsive, politiskt helt oprövade och twitterstyrande Donald Trump. Fredagen den 20 januari 2017 svors han in som USAs 45:e president med rekordlåga förtroendesiffror. Trump – helt oprövad och oförutsägbar - gjorde det med ett oförsonligt installationstal späckat med en skur av luftiga vallöften och oneliners i olika politiska frågor men just inget program alls om hur alla löften ska förverkligas av allt Trump utlovade i valrörelsen. Ett val som han - med USAs disfunktionella valsystem - råkade vinna trots att han förlorade med över tre miljoner röster men det slumpade sig så att han råkade få de röster han fick på precis rätt platser i delstaternas elektorsval. Så där Trump vann – Mellanvästern och Rostbältstaterna plus Florida - svarar dessa tillsammans för 36 procent av USAs BNP medan de delstater – Kalifornien, New York etc - som röstade på Hillary Clinton svarar för 64 procent av USAs BNP. Och nu vill den sida som gav populisten Trump valsegern via protektionism, murbyggande mot Mexiko, avskaffade av sjukvårdsförsäkringen Obamacare för 20 miljoner amerikaner samt att finansiellt genomföra de mycket osäkra löften om breda infrastruktursatsningar som ska göra “Amerika stort (great) igen”. Och det samtidigt som Trump ska genomföra sina stora jättestora miljardlöften om sänkta inkomst-, bolags- och avskaffade arvskattelöften som få ekonomer tror kommer att leda till just något positiva effekter alls men däremot att på lite sikt skapa nya, stora budgetunderskott och växande förmögenhets- och standardklyftor. Särskilt som han samtidigt har ställt i utsikt om omfattande infrastrukturinvesteringar i USAs obestridligen mycket nedgångna broar, väg- och järnvägsnät. Men ingenting sagt alls om hur det ska betalas. Typiskt för hur Tramp genomförde hela sin valrörelse och inte heller nu i sitt installationstal gav någon som helst vägledning om hur detta ska genomföras. Bara att det ska ske. Lika lite sas om hur och med vad sjukvårdsförsäkringen Obamacare för 20 miljoner amerikaner ska ersättas. Själv tänker jag under installationstalet bland annat på den kvinnliga trolleybussföraren i Miami, Florida, med kronisk sjukdom som kräver återkommande, dyrbar sjukvård som före valet sade att hon skulle rösta på Trump men inte trodde att han skulle avskaffa den Obamacare (sjukvårdsförsäkring) som tänkt hennes återkommande behandling på runt 30 000 dollar per behandling. Hur kommer hon att tänka när Trump och hans administration – lite oklart när i tiden – avskaffar hennes och 20 miljoner andra amerikaners sjukvårdsförsäkring? Människan beter sig långtifrån alltid så genomtänkt och rationellt som kanske önskvärt vore eller för den delen ekonomisk forskning (ibland med pris till Nobels minne) hävdar om att vi alla i grunden agerar utifrån ett nyttomaximerande tänkande. Långt därifrån. Och som kollapsen i finansvärldens Wall Street visade så övertydligt hösten 2008. Trump själv med sitt impulsiva temperament är väl en annan illustration av just detta med oförutsägbarheten. Exempelvis när han måndagen den 16 januari sade att han tyckte att dollarn var “för stark” – något som en finansminister men inte president ska uttala sig om – och som direkt ledde till att dollarkursen föll till den lägsta nivån på en månad (= 8:90 sv kr mot tidigare 9:15 sv kr per dollar). Eller när han i sin övertro på sin egen förmåga och oskolade kompetens hävdat att just han till skillnad från tidigare presidenter före honom inte behöver några dagliga dragningar om säkerhetsläget med hänvisning till att “jag är en smart person”. Politiska ledare som inte inser sina begräsningar och har en övertro (hybris) på den egna förmågan är en viktig faktor till att världen – USAs allierade och andra, finansmarknaden m fl – håller andan för att de inte riktigt vet vad som kan förväntas av Trump och hans twitterkonto. Trump behöver hjälp av skolade rådgivare – men vilka lyssnar han alls på? – för att hantera sitt eget temperament och twitterkonto när han nu sitter i Ovala rummet och är USAs nya överbefälhavare. Och känns det så alldeles tryggt när det sägs om Trump att han ofta agerar utifrån information från den han senast pratat med!? Knappast särskilt tryggt för en orolig och problemfylld värld som vill har rationalitet, förutsägbarhet och åtminstone några fasta spelregler att förhålla sig till. Risken för att slumpen styr förefaller vara lite oroande stor med Trump nu vid knapparna i Ovala rummet. Och hur är det med Trumps löften om att riva upp och omförhandla gällande frihandelsavtal och införande av olika strafftullar!? Inga besked här heller så här långt. Ett handelskrig med Kina skulle slå lika hårt mot den amerikanska ekonomin som den skulle slå mot Kinas. Och hur glada skulle ens de amerikanska konsumenterna bli om Trumps handelspolitiska signaler leder till kännbart dyrare priser? Och har Trump ens med sina egna republikanska politiker i kongressen som av tradition är för frihandel och mot protektionism och höjda tullar? Fortsatt ovisshet. Vad finns då mer att säga om Donald Trumps installationstal den 20 januari efter att han svors in som president? Fick vi några besked om vad Trump tänker göra inrikes- och utrikespolitiskt? Nej, men tonen var nationalistisk och populistisk, “America First” är vad som nu ska gälla. Och inte så lite hybrisartat kaxigt sade han att “det här är inte ett maktskifte mellan presidenter”, utan att skiftet nu genom honom som person sker så att “vi överlämnar makten till er, folket”. Ja, på det och även andra sätt var talet synnerligen ovanligt, unikt. Det var som om valrörelsen fortfarande pågick, ett renodlat kampanjtal och ingenting alls om enighet och att vara en ledare för hela det just nu mycket splittrade USA. Bara fokus på hans egna väljare, på nationalism/patriotism och isolationism/protektionism och att göra USA stort (great) igen. Ett renodlat inrikespolitiskt tal utan någon som helst vägledning om vad Trump tänker göra med förhållandet till Ryssland, Europa/EU, Nato eller andra delar av världen. Undantaget då att han ska “utrota IS/Daesh från jordens yta” (hur det nu ska gå till, ingenting där heller). Talet var aggressivt, oförsonligt och enbart riktat till de sina de 27 procent av US-väljarkåren som var för och såg till att Trump blev vald som president. Ingen vägledning alls om hur han tänker sig genomföra allt som han så frikostigt utlovat i valrörelsen ska förverkligas i överblickbar närtid. Inte ens en enda minnesvärd formulering fanns med i hans märkliga installationstal. Och det många frågar sig är: går det alls att dra någon slutsats om vad Trump verkligen tänker sig göra nu när han tagit Vita husets Ovala rum i besittning? Överlever han ens fyra år på posten och sitter mandatperioden ut? Och hur är det med 71-årige Trumps hälsa? Han har ju varken redovisat sitt hälsotillstånd eller för den delen sina inkomstuppgifter fram till denna dag, trots att det är sed att blivande presidenter och kandidater för posten så ska göra? Och tål hanteringen av hans eget fastighetsimperium och beskedet om att hans söner ska sköta det under hans presidenttid en närmare etisk granskning om möjliga intressekonflikter - nationellt och visavi Trumpimperiets intressen i utlandet - med rollen som landets president? På flera av dessa punkter finns stora frågetecken. Samma sak kan sägas om flera av hans blivande ministrar – utrikesminister Tillerson, f d Exxon-Mobil-VD och god vän med Putin och några andra – som också har ett bagage av intressekonflikter som kan skapa problem för Trumps blivande administration. Enligt en sammanställning – apropå faktaresistens - som gjorts av webbsajten Politico har Trump under de 71 dagar som gått sedan Trumps valseger uttalat osanningar minst 82 gånger på twitter och i intervjuer. Han har hållit fast vid sina kraftigt överdrivna påstående från valkampanjen om illegal invandring, brottslighet och arbetslöshet. Han ifrågasätter fortsatt klimatförändringar som bevisligen vetenskapligt är klart belagda. Han påstår också att hans stöd i befolkningen är större än faktiskt är (jfr också hans rekordlåga förtroendesiffror nu vid tillträdet!). Han påstår lika felaktigt att han vann valet i november med en ”jordskredsseger”. Trots att han fick tre miljoner färre röster än demokraternas inte alls populära presidentkandidat Hillary Clinton, Och i sitt installationstal tog han inte chansen att ens försöka släta över dessa övertramp. Än mindre att nu göra vad han kan för att försöka ena och lappa ihop detta synnerligen splittrade och delade USA. Och ska man våga en prognos så lär omvärlden få fortsatta problem med att tolka den splittrade skur av signaler som Trump och hans tillträdande administration hittills har och det närmast överblickbara tiden kommer att skicka ut. Och är det ens helt säkert att den oberäknelige 71-årige Donald Trump sitter hela den fyraåriga mandatperioden ut i Vita huset? Kanske får vi se Indians Mike Pence, nu vice president, som USAs 46:e president fortare än vi anar. En som tror så är professor Allan Lichtman vid American University i Washington. Han har redan före installationen sagt att han tror att Trump kommer att hamna inför riksrätt och tvingas avgå. En annan som uttalat sig i samma riktning är professorn i juridik, Richard Painter, och som anser att Trumps agerande strider mot konstitutionen. Painter är inte vem som helst utan var tidigare etikkonsult hos den tidigare presidenten Georg W Bush. Trump har så här långt inte ens trovärdigt rett ur hur hans eget fastighetsimperium – ska styras av hans söner är det sagt - ska kunna förvaltas så att inga intressekonflikter och gynnande (hänsynstagande) ska uppstå med Trumps roll och maktutövning som president. Inte heller professor Erik Åsard, med flera böcker om USA och nestor i Nordamerikastudier, känner sig på en direkt fråga helt säker på att Donald Trump kommer att sitta alla fyra åren i Vita huset. Oaktat hur det än blir så finns det goda skäl att vara orolig när Donald Trump nu har tagit plats i Vita huset. Men vilken väg – eller ens hur länge - hans presidentskap kommer att slå in på kan just ingen förutsäga. Bara att han nu inleder sitt värv som president i en brant uppförsbacke. Robert Björkenwall ; robert.bjorken@telia.com Anm:En notering apropå impeachment (riksrättrisken): Den nytillträdde presidenten Donald Trump har skulder på minst 16 miljarder kronor till uppemot 150 Wall Street-firmor och finansinstitut. Det framkommer i en analys som Wall Street Journal publicerade i mitten av januari. Genomgången visar att Donald Trump personligen står som borgenär står för "hundratals miljoner dollar" i skulder, som sedan paketerats om i säkerheter och sålts till investerare under de senaste fem åren. Uppgifterna spär på kritiken mot presidentens opartiskhet och därmed risken för impeachment som professorn i juridik, Richard Painter, redan innan installationen sagt föreligger. Men vi får väl se hur det går med det och om Trump sitter kvar alla sina fyra år. Se också länken http://www.nyfikengra.se/twittraren-trump-har-fatt-makten-och-varlden-haller-andan/

Tuesday, January 03, 2017

En levande folkrörelse - hur blir arbetarrörelsen det igen?

Apropå uppdraget att åter försöka återskapa lite av den folkrörelse socialdemokratin och arbetarrörelsen en gång var. Så här vackert formulerade Olof Palme sig om hur folkrörelsearbetet och dialogen med människor måste gå först, före annat när han avslutade partikongressen 1975: "Vi ses igen, kamrater! Vi ses i Folkets hus, i studiecirkeln, vid möten i arbetarekommun och i facket. Vi ses igen i futten på byggarbetsplatserna, under rasten klockan 9:15, någonstans mellan mackan och kortleken, en stunds politik. Vi ses igen efter 1 timma och 48 minuter när Gunnar Sträng avslutat en kort inledning på en distriktskongress. Vi ses igen i valstugan, dessa den svenska sågverksindustrins kuttersmycken, vid bråten av valsedlar och broschyrer, med ivriga människor som frågar och skall få svar. Vi ses igen i portgången med packen av broschyrer. Du tar uppgång A och jag tar uppgång B. Framför Konsum, i planteringen, på torget, i hörnet mot Storgatan, vid fabriksgrinden klockan 7 en kulen morgon, i Stockholms city på tunnelbanestationen med glesa turer och 70-kort. Vi ses på Götaplatsen med facklorna och fanorna och sången, när folket kommer från varven och verkstäderna. Vi ses igen, kamrater, någonstans i skärningspunkten mellan drömmen och slitet, i människornas möte till prövande samtal och gemenskap. Vi ses igen, kamrater." Just så – som en levande folkrörelse i den svenska vardagen och ett parti med verklighetskontakt – måste och borde socialdemokratin fungera även i 2010-talets svenska samhälle.En levande folkrörelse måste ha en aktuell och levande berättelse som samlar och engagerar. Ha ledande företrädare och berättare som kan beskriva tydligt mål och visa vilja att nå dit. Men var finns de nu? Och hur många statsråd och andra ledande har vi nu som verkligen förstår och förmår fixa just den ledande dialogen? /Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publiceras i bl a Gotlands tidningar, Dala-Demokraten m fl i början av januari 2017)

Wednesday, November 30, 2016

Trump och klimatförnekandet tar nu plats i Vita huset

Om Trump och klimatförnekandet – Vita huset och den politiska cynismen: Vad händer med klimatfrågan och USA när Donald Trump tar plats i Vita Huset? Därom vet vi inte mycket ännu men det finns anledning att göra en analys av läget med utgångspunkt i exemplet Florida: - Det finns skäl – trots vissa nya signaler – att ställa sig minst sagt undrande till hur klimatförnekaren Trump kommer att hantera sitt tidigare vallöfte om att säga upp Parisklimatmötet när han väl tar plats i Vita huset i mitten av januari 2016. Dessutom har han sig tidigare sagt sig vilja öppna gamla, tidigare stängda kolgruvor. Blir det så också i praktiken? Eller var det bara valretorik? Trump har själv ett stort kustnära palats i Florida som i den globala uppvärmningens spår hotar att bli dränkt av höjda havsnivåer. I valrörelsen var Trumps löfte att säga upp klimatavtalet. Han kom återkom gång på gång med påståenden om att global uppvärmning är ett påhitt och påstås till och med sakna vetenskapligt stöd (!) . Detta trots att en seriös amerikansk studie från i fjol visar att nästan oavsett vad vi gör för att minska växthuseffekten så kommer New Orleans och Miami och en räcka andra amerikanska kustnära storstäder snart att ha sjunkit under havsytan. Dessa två ikoniska metropoler och stora turistmagneter är bara två av totalt 144 amerikanska städer som på sikt kommer att dränkas av den stigande havsnivån. Tyvärr finns inte heller någon quick fix som kan rädda oss från den allt mera besvärande klimatfrågan. Allra minst så i USA, där klimatfrågan - särskilt bland republikanerna - spelade nära nog ingen roll. Förutom blankt förnekande av dess existens, i det nyligen genomförda amerikanska president- och kongressvalet i november 2016. Detta i motsats till den snart avgående president Obama, som erkänner problemet och även arbetade hårt för att ro Parisklimatavtalet i hamn och få det godkänt innan maktskiftet i Vita huset äger rum. Ett avtal som Trump under hela valrörelsen sade sig vilja säga upp men i praktiken inte kan ske förrän efter tre år och i praktiken inte kan vara helt uppsagt när Trumps fyraåriga mandatperiod löper ut i Vita huset. Något som han möjligen börjat inse först nu och därför kanske blir ett av flera vallöften som han bryter när han väl sitter i Vita huset. Men ingen vet säkert hur det blir med den saken. Samma sak kan även gälla vallöftet att öppna tidigare stängda kolgruvor. Och därmed kanske tills vidare räddar sitt eget kustnära palats från att dränkas i Florida - delstaten där vann Trump med en procent över Clinton i valet. En annan solstat med besvärande klimatproblem är Kalifornien – där Hillary Clinton fick dubbelt så många röster som Trump. Där råder en akut vattenbrist efter torka i fyra år. Problemet är så besvärande att den demokratiske guvernören Jerry Brown gör vad han kan. Bland annat ransonering i väntan på mera långsiktiga lösningar med dyr avsaltning av havsvatten för att få folk att förstå att vatten är en allt mer begränsad resurs som inte längre går att slösa med hur som helst. Men i solstaten Florida - som är porös och ihålig som en schweizerost, säger forskarna - är nonchalansen och den politiska cynismen långt värre. Särskilt bland republikanska politiker, med mycket få undantag. Där har två av Trumps hårda, republikanska motståndare, exguvernören Jeb Bush och senatorn Mario Rubio sin politiska bas. Trots att USA i takt med allt fler återkommande extremväderförhållanden och stigande havsnivåer redan år 2012 fick skadekostnader för naturkatastrofer på hela 780 miljarder kronor, vilket är näst mest i landets historia. Hela tre fjärdedelar av Floridas 18 miljoner invånare bor i kustnära områden som på lite sikt riskerar att dränkas av stigande havsvattennivåer. En amerikansk klimatrapport talar om 60 centimeter fram till 2060. Tyvärr är en vanlig reaktion hos både väljare och politiker tystnad. Jag bryr mig inte, det råder ingen enighet om att det kommer att ske (= förnekelse) eller möjligen säger hen att då får jag väl flytta när det blir så dags. Här tog Trump hem delstatens avgörande 29 elektorer med knapp en procents övervikt över Clinton. Men Miami med omgivningar röstade på Clinton, liksom i Tampa, säger mina vänner där. – Det är nästan som om man vill säga: tyst, tala inte om det, så går det nog över, säger till exempel professorn i miljörätt Richard Grasso vid Nova Southeastern University i Fort Lauderdale, lite norr om miljonstaden Miami med överhängande stor risk att på sikt hamna under vatten. Nästan hälften av Floridas 133 mil av sandstränder håller redan på att erodera bort. Och anläggningar och byggnader längs Floridas hotade kuster har ett uppskattat värde på 15 biljoner kr, där tre fjärdedelar av Floridas 18 miljoner tillsammans arbetar ihop fyra femtedelar av delstatens ekonomi. Borde inte dessa fakta övertyga folket om klimatfrågans växande betydelse? Tveksamt. Hittills har bara ett ytterst fåtal sagt sig förstå vad som händer, stadsplaneraren Don Craig i Key West och Phil Stoddard, borgmästare i South Miami och några till. Stoddard säger redan nu: Jag råder folk här från att “köpa högt och sälja lågt” liggande fastigheter för att vara lite mera säkra inför framtiden. Enligt honom är det de unga som bäst tagit till sig budskapet medan deras föräldrar ännu inte har förstått: Att många inte kommer att kunna bo kvar där de nu bor kustnära och lågt liggande ut mot Floridas strandnära lägen. Kraftiga nedskärningar av koldioxidutsläppen och byte till förnybara energikällor skulle kunna rädda miljontals människor kring USA:s kuster men knappast Miami, anser till exempel Ben Strauss vid klimatorgansationen Climate Central. Men absolut ingenting blir bättre om Trump nu skulle fullfölja och säga upp Parisklimatavtalet. Tvärtom. Visst är det något surrealistiskt över en klimatpåverkande utveckling som många Trumpväljare och andra förnekar och inte berör dem - men helt säkert deras barn! Utgången i det senaste amerikanska valet har många dystra sidor för invånarna där men också för världen i stort. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Västerbottens-Kuriren 1/12, Dala-Demokraten 2/12 m fl. Se också http://www.nyfikengra.se/klimatfragan-en-rysare-nar-trump-tar-over/

Sunday, November 20, 2016

Reflektioner apropå Trumps valseger i USA och om högerpopulismen i Norden

Häromdagen åhörde jag en bra föreläsning av Sveriges radios tidigare Norden-korrespondet Bengt Lindroth apropå en bok han utkommit med om popuistpartierna i de nordiska länderna Danmark (Dansk Folkeparti), Finland (Sannfinländarna), Norge (Fremskridtspartiet, Frp) och Sverige (Sverigedemokraterna, SD). Två av dessa - Sannfi med partiledaren Soini, nu utrikesminister och i Norge Frp-ledaren Siv Jensen, nu finansminister – ingår också i borgerliga koalitionsregeringar medan Dansk Folkeparti agerar stödparti åt en borgerlig minoritetsregering, precis som under tidigare perioder. Och alla tre tappar nu av lite olika skäl kraftigt i opinionen i Finland,Norge och Danmark. I mindre grad – tillfälligt? - just nu så också SD i Sverige. Tydligt är dock att populistpartier trivs bäst i opposition och får det betydligt svårare så fort de tvingas omsätta sina ofta vidlyftiga och svårgenomförbara löften i regeringsställning. Lite lättare har det att behålla proteströsterna de får om de agerar som utanför regeringen som stödparti, som varit det länge så framgångsrika Dansk Folkeparti. Men nu har också de fått problem på grund av skandaler som drabbat dem på senare tid. Bengt Lindroth har – se “Väljarnas hämnd : populism och nationalism i Norden” (Carlssons förlag, 2016) – helt rätt i populismen kan ses som “väljarnas hämnd” (den tidigare danske S-ledaren Jens Otto Kraghs uttryck) mot en socialdemokrati som inte i tid förstår att se de varningssignaler som finns och inte är uppmärksam nog på samhällsproblem som är under uppsegling och i behov av tidiga åtgärder. Så länge t ex S i Sverige var ett stort 40 procentsparti kunde man inom sig också ha en opposition av otåliga och missnöjda som höll partiet vaket och öppet för “stigande förväntningars missnöje” och då konstruktivt agera så att olika problem blev åtgärdade med politiska åtgärder innan de blev svårhanterligt akuta och blommade ut i proteströstande i olika val. Därför kom populismen – inom med en stark svensk kulturradikalism, starkare än i övriga Norden – senare till Sverige än övriga nordiska länder. Men numera är ju inte heller svensk socialdemokrati mer än på sin höjd ett 27-30 procentsparti och har inte samma styrka som tidigare och det har ökat utrymmet för populistiska rörelser också i Sverige. Handfallenheten mot att i tid lösa olika samhällsproblem har följaktligen också ökat också i Sverige. Ett visst slarv med att i tid hantera nya, växande opinioner och samhällsproblem har bidragit till att också SD-populismen har kunnat få mera lyft under vingarna de senaste åren i opinionsmätningar och val i Sverige. En reflektion apropå Finland och Sannfinländarnas framgångar – som mest 16,7 % i val, nu halverat stöd - som lett till att den karismatiske SannFi-ledaren Timo Soini är utrikesminister och partiet också ingår med fler statsråd i den borgerliga finska regeringen är hur de länge kunde surfa på väljarmissnöje. Precis som i USA – där Trump tog tidigare demokratiska delstater i valet nyligen – så har också Finland lite av ett rostbälte med förlorade industrijobb och väljarmissnöje. Ett sådant område är ex.vis Kymmenedalen, lite av den finska socialdemokratins (SDPs) vagga. Där har SDP i de senaste valen tappat stora väljargrupper till Timo Soinis SannFi. Ett en gång starkt fäste går aldrig att ta för givet om arbetarrörelsen slarvar och inte längre sköter sin väljarbas som man borde. Ty gör man det, så finns populisterna – och Soini har agerat smart! - där och fångar upp missnöjet! Soini har t o m i sin rådgivarstab knutit upp tidigare lokala fackliga företrädare som känt sig övergivna av SDP. Soini har förstått att lyssna och sedan kapitalisera detta i ett växande röstunderlag bland tidigare SDP-röstande arbetarväljare. Men utan Soini är det dock troligt att SannFi åter sjunker ihop och blir ett klart mindre parti. Här finns en parallell med populisten Trump och det han gjorde i Michigan (förlorade Clinton med 0,3 % av rösterna), Visconsin (besökte Clinton aldrig i valkampanjen!) och Pennsylvania i det amerikanska rostbältet. Hade demokraterna däremot behållit dessa tre delstater hade Clinton i stället haft bättre chanser att besegra Trump. Och än mera så om hon vunnit i stället för att förlora knappt i viktiga Florida (med 29 elektorer) eller Arizona som hon också var nära att ta. Men allt är ändå inte nattsvart. Demokraterna vann två nya senatsplatser och minskade gapet lite i representanthuset. Och se på Kalifornien med nära 40 miljoner innevånare och en av världens största ekonomier. Clinton fick där dubbelt så många röster som Trump och där kan demokraterna styra och driva ex.vis hårda arbets- och miljökrav. Positivt är också att i flera delstater hölls folkomröstningar om höjda minimilöner. Nu kommer minst 2 miljoner i Colorado, Maine, Arizona etc att få sina minimilöner höjda till i flera fall 130 kronor i timmen. Men ändå förtar det inte faktum att Clinton sannolikt var fel kandidat för demokraterna i just detta antietablissemangsval! Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad också i några regionala tidningar inom kort) PS. Erik G Geijer skrev om tidningspressen: "Det är svårt att säga vad som i den är värst - det vidsträckta utspridandet av vad som icke är sant, eller undertryckandet av det som är sant". Apropå löftena av Trump att få tillbaka gamla industrijobb. https://www.technologyreview.com/s/602869/manufacturing-jobs-arent-coming-back/

Thursday, November 10, 2016

Trump - en populist flyttar in i Vita huset 2017

Så återvänder då alla som varit på studiebesök i Trumplandet USA med sina upplevelser och intryck av en osedvanligt smutsig och på politiska sakfrågor substanslös valrörelse. En valrörelse som utsåg en dokusåpastjärna och miljardär som aldrig varit politiskt verksam i något sammanhang till ny makthavare de kommande fyra åren i världens mäktigaste nation. Och vald till det blev hans trots att han fick ungefär en procent färre röster än Demokraternas Hillary Clinton, precis som Demokraten Al Gore också gjorde när han förlorade mot Irak-krigande Bush-sonen George från Texas i valet 2000. Varför, jo det indirekta amerikanska valsystemet med val av elektorer i varje delstat gör att den mest flest elektorer (minst 270) från USA alla delstater ihop vinner även om den andre sammantaget haft fler av det totalt angivna rösterna i hela landet. I andra länder med direktval hade Demokraternas Hillary Clinton blivit president och inte Republikanernas Donald Trump. Det krångliga registreringsförfarandet – varierar från delstat till delstat – innan man får gå och rösta gör också valdeltagandet i amerikanska presidentval brukar ligga på låga 55 procent och en vald president därför i regel bara har 25 procent av de röstberättigade befolknings stöd. Som fallet nu för Donald Trump. Detta med tanke på att valdeltagande nu var 55,6 procent, jämfört med 58,6 procent när Obama blev omvald 2012. Hilliary Clinton fick också ett lägre väljarstöd än Obama och lyckades inte riktigt mobilisera lika många av demokraternas kärnväljare och var en viktig faktor bakom förlusten av traditionellt demokratiska delstater som Pennsylvania, Wisconsin (förlorade Clinton ytterst knappt mot Trump som tog delstatens 10 elektorer), Michigan och även Ohio och viktiga Florida med dess 29 elektorer. Och där gick också hennes förväntade valseger förlorad. Trump lyckades klart bättre att mobilisera sina kärnväljare (vita män men också många vita kvinnor samt äldre över 65 år) samt att han även fick med sig 29 procent av de latinoamerikanska väljarna. Clinton var starkast bland unga under 30 år (54 proc), bland kvinnor (54 proc), väljare mellan 30-44 år (50 proc) samt afroamerikaner (88 proc.),latinoväljare (65 proc) och väljare med högre utbildning än college. Trump lyckades – så miljardär han är – anslå en ton och fånga in stora väljargruppers frustration och vrede mot girighet (Wall Street), politikerklassens struntande i hur vanligt folk har det och göra valet till ett tydligt antietablissemangsval. Och det utan att egentligen ha några bra lösningar på problemen mer än en skur av löften utan konkretion. Dessutom gjorde han det med en kampanjstrategi som i mångt och mycket byggts på hatretorik och kvinnomobbing. Och det gick hem särskilt starkt bland globaliseringens förlorare (arbetslösa som förlorat sina industrijobb), landsbygdens folk, vapenälskare och alla dem som ville ha en förändring i Washington. Med det poulistiska budskapet lyckades han mobilisera bättre än Hillary Clinton och vinna nyckeldelstater som Florida, Pennsylvania, Wisconsin, Ohio etc och komma över de nödvändiga 270 elektorer som krävs för att vinna ett amerikanskt presidentval. Hade demokraternas oberoende kandidat Berie Sanders – mera av en outsider och antietablissemang än Clinton – klarat av Trump bättre? Kanske, alls icke uteslutet. Men nu stundar en orolig innan vi vet vad den han tänker göra inom ekonomin (utöver att sänka skatter), avskaffa hela eller delar sjukvårdsförsäkringen Obamacare (leder till 10-20 milj fler oförsäkrade),utnämner konservativa domare till HD etc. Kända ekonomer som Paul Krugman och andra spår ekonomisk “recession utan slut” om Trumps förnekande av global uppvärmning och luftiga valbudskap omsätts i konkret politik. Och inom utrikespolitiken – Trump är den mest okvalificerade som utsetts på området – vet ingen vad han tänker göra, utöver att bygga en mur mot Mexico. Så vi går på många sätt en mycket osäker fritid till mötes. Men kan vi hoppas på att det bara blir fyra och inte åtta år med Trump i Vita huset? Men sannolikt var inte heller Hillary Clinton rätt kandidat att möta Trump i just detta utpräglade antietabissemangsval. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publiceras i bl a Hälsinglands tidningar 11 november 2016, Gotlands tidningar 18/11 m fl) PS. I osäkra lägen - vi vet inte säkert hur Trump kommer att styra USA - måste vi skilja på stort och smått. Det viktiga är hur USA kommer att agera utrikespolitiskt och militärt i dagens krigszoner och i NATO och mot Ryssland. Här finns riktiga dystra scenarior som ligger långt utanför traditionell ekonomisk-politisk analys. Ett viktigt avgörande för generationer framåt är hans förnekande av global uppvärmning och att han vill skrota Parisavtalet och öppna gamla kolgruvor,oljefält etc. Kostnaderna för världen blir på sikt enorma, inte minst för hans väljare i Florida när vattennivån stiger och lägger stora delar av dess kuster under vatten.

Sunday, October 23, 2016

I Kants och Iskander-robotarnas Kaliningrad

Intrycken från en givande resa till forna preussiska Königsberg, nu ryska Kaliningrad, börjar så smått sjunka in. Den lilla enklaven mellan Polen och Litauen med en miljon invånare i hela regionen, varav en halv miljon i själva Kaliningrad (firade 760 som stad år 2015). Här där ryska Iskander-robotar sedan en tid tillbaka finns utplacerade och skulle kunna ödelägga halva Sverige om olyckan skulle vara framme. En stad stor som Göteborg är dock betydligt trevligare och öppnare än sitt rykte och med ett utmärkt Immanuel Kant-museum, mångkulturell atmosfär och en glädjande nyhet att det nya reningsverket, delvis finansierat av Sverige och Danmark, nu sedan april 2016 är i full drift. Det gör att avloppet från halvmiljonstaden Kaliningrad nu inte längre orenat går ut i Östersjön. Samma sak gäller numera också motsvarande reningsverk i S:t Petersburg, som nu också fungerar och fått en bra ledning. Positiva nyheter för alla som vill se ett renare Östersjön. Immanuel Kant, den tyske 1700-talsfilosofen, levde och verkade hela sitt liv i Köningsberg fram till sin död 1804. Här tog han sina dagliga promenader över de sju broarna punktligt som en klocka och lämnade aldrig staden under hela sitt liv. Här är han också begravd alldeles intill katedralen och där även ett fint museum finns inrymt i katedralens torn. Han som bland mycket annat skrev att “två ting fyller mig med förundran, stjärnhimlen över mig och morallagen inom mig”. Kants minne vårdas ömt – delvis med tyskt stöd – och är ett viktigt dragplåster för besöksnäringen i Kaliningrad. Annars finns inte så mycket kvar av det tysk-preussiska arvet av Köningsberg i dagens ryska Kaliningrad. Samma sak gäller dess tidiga historia som går tillbaka till år 1255 då en tysk orden grundade staden. År 1701 blev så Köningsberg huvudstad i kungariket Preussen. Men stadens store man är filosofen med det kategoriska imperativet, Immanuel Kant (1724-1804). Och givetvis följer vårt sällskap den energiske guiden Olga Danilovas uppmaning att klättra hela vägen upp i Kantmuseets torn för att fotografera filosofens dödsmask. Sedan avrundar vi det hela med en lysande orgelkonsert i själva katedralskyrkan. . Annat som finns kvar från tyska tiden är den storslagna men numera rätt ödsliga och glest trafikera Bahnhof Süd , numera Yuzhnly voksai och som utgör ändstationen för tåget från Moskva och S:t Petersburg. Moskva-tåget går bara en gång om dagen och den till S:t Petersburg bara några gånger i veckan. Och resan kräver både visa och utrikespass för även ryska, inhemska resenärer. Fjärrtågen avgår för övrigt alltid enligt Moskvatid medan lokaltågen följer tiden i Kaliningrad som är densamma som i Sverige. Köningsberg bombades svårt under andra världskrigets slutfas så det mesta – inräknat slottet (där nu utgrävningar görs av källaren) – medan t ex preussiska kuststaden Rauschen, numera Svetogorsk, en timmes bussresa från Kaliningrad förblev oskadat. Här i närheten ligger bland annat bärnstensgruvan Yantarnyy, där årligen 300 ton bärnsten utvinns och 90 procent går på export. Det är en viktig inkomstkälla för Kaliningrad-regionen som är en så kallad ekonomisk frizon. Åter andra försörjer sig på att arbeta som underleverantörer till tyska BMW, sydkoreanska Hyundai och Kia, produktion och sammansättning av TV-apparater för den ryska marknaden, berättar Dimitrij på Handelskammaren i Kaliningrad. Livsmedelsindustrin är en annan viktig sektor och som fått ett visst uppsving i spåren av EUs sanktionspolitik mot Putin-regimens annektering av Krim och som krympt bl a den finska livsmedelsexporten till Ryssland. Snittinkomsten för en industriarbetare i Kaliningrad-regionen ligger på runt 23 000- 25 000 rubel (drygt 4 000 kr) och på vilket man betalar 13 procent i en rak, platt skatt. Det gäller t ex även dem som bearbetar bärnstenen till smycken av olika slag. Arbetstiden är 40 timmar och när de går i pension får de ut ungefär halva sin tidigare lön i pension. Här i närheten av området där bärnsten utvinns finns i Palmniken ett minnesmärke över nazisternas brutalitet,den 31 januari 1945, då något tusentals utmattade judiska män, kvinnor och barn drevs ut i havet och mejades ner av tyskarna. Ett hjärtskärande monument av uppsträckta armar och händer vid stranden vittnar om detta. Unesco-världsarvet, det närkliga Kuriska näset och som delas mellan ryska Kaliningrad-regionen och Litauen, är också flitigt besökt. Inte minst då av ornitologer och andra naturvänner. Så trots Iskander-robotar och annat är Kaliningrad-enklaven där mellan Polen och Litauen värt att besöka. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publiceras i Arbetarbladet 31/10, Östra Småland 2/11 m fl)