Monday, July 04, 2016

Inte förvånande att Cameron förlorade och det blev Brexit

Ska vi vara förvånade över att det gick som det gick med folkomröstningen om EU, Brexit, i Storbritannien? Nä, jag tror inte det. Släpper man – som brittiske premiärministern David Cameron gjorde– upp populismen på planen att husera helt fritt och utan någon plan B om Camerons chansning inte skulle gå hem så förvånar det inte om han och högerregeringen (Tory) förlorade omröstningen dagen före midsommarafton. Att han och Tories sedan dessutom bedrev en svag och lite vacklande valkampanj som hade små chanser att vinna tillräckligt stöd inom sin egen väljarbas gjorde hasarden än mera chansartat för premiärministern. Lägg därtill så också att arbetarklassen i många delar av Storbritannien också blivit allt tydligare förlorare i globaliseringens spår och de växande klassklyftornas England var som att beställa en missnöjesmanifestation mot eliten och den sittande högerregeringen. Och att dessutom använda folkomröstningsinstrumentet i en så knepig fråga som EU-medlemskapet som en metod att försöka lösa splittringen inom Camerons eget parti var som att beställa en valförlust. Att vinnarsidan i Brexit-omröstningen heller inte hade någon som helst beredskap för vad man gör sedan när och om man vinner var att beställa ännu mera kaos i den politiska makten i Westminister och i regerande Tories. Ett kaos och en osäkerhet med sjunkande pundkurs, finansiell oro, månader av osäkerhet innan allt möjligen något lite klarnar efter ett ledarskifte i Tory, på premiärministerposten och en sannolik regeringsombildning i höst. Först därefter kan processen börja om när Storbritannien ska börja förhandla med EU om hur utträdet ska gå till och vad som sedan ska komma. Eller om det möjligen alls icke skulle bli av med tanke på att Skottland och kanske Nordirland i ett sådant läge kan komma att bryta sig ur ett då krympande Storbritannien i någorlunda närtid. Osäkerheten som och konsekvenserna av vad Cameron och Brexit-sidans Boris Johnson (sedan knivad i ryggen av sina egna) ställt till med kommer att fortsätta vara stor ett bra tag. Intressant att notera, apropå Brexit, är uppgifterna i New Statesman och dess valanalys av Brexitvalets valsiffror. Tidskriften konstaterar att 63 procent av Labours väljare från valet 2015 röstade för att vara kvar (remain), men bara 42 procent av de konservativas väljare. Skribenten drar sedan slutsatsen att det är fel att klandra Labour-ledaren Corbyn för att han skulle ha fört en dålig kampanj. Snarare så fick han - givet förutsättningarna - ett rätt optimalt stannaresultat för Labours väljare. Att remain förlorade berodde, enligt analysen, således på att Cameron och Tories misslyckades katastrofalt med att få med sig tillräckligt många konservativa väljare. Därför blev utfallet om folkomröstningen som det nu blev. Onekligen intressant och värt att notera. Jag har pratat en del om det här med en USA-professor i historia på en kortare mellanlandning i Sverige innan flyget ska gå till ett seminarium på ett brittiskt universitet. Det finns en del likheter med Tories och det svårt splittrade och allt mera apart fungerande republikanska partiet och populisten Trumps framfart där i partiet inför kommande presidentval i november. Nä, ingen av oss tror väl riktigt på att Trump ska förmå besegra Hillary Clinton (men alla röstar inte på henne med entusiasm som tidigare på Obama). Men mycket kommer att hänga på valdeltagandet och om Clinton och demokraterna förmår få ut sina väljare att verkligen gå till valurnorna i november. Och viktigt vore också om demokraterna verkligen förmår flytta fram sina positioner i kongressen, vilket skulle behövas bland annat med tanke på hur stort behovet är av att investera mer i infrastruktur och det amerikanska utbildningsväsendet som på senare tid drabbats av många och tuffa nedskärningar. Nedskärningar som i sin tur resulterar i försämrade skolresultat och där många utbildningar får stryka på foten i nedbantningen och den växande marknadifieringen av skolan på college- och universitetsnivån i alltför många delstater i landet. Samtidigt som elevfusket i skolan samt trycket ökar på lärarna från föräldrarna att deras telningar ska ges godkänt och högre betyg än som faktiskt svarar mot deras prestationer. Visst, de allra bästa prestigeuniversitetet i USA är fortfarande bra men snittet blir gradvis sämre, lärarnas frustration ökar och eleverna blir sämre rustade för sitt framtida vuxen- och arbetsliv. Visst känns tongångarna igen från fler håll i världen!? Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Östra Småland 5/7, Arbetarbladet m fl)

Friday, June 03, 2016

Det politiska Sverige utan riktig nerv och hetta samt utan större förändringar i väljaropinionen

Dem avslutande partiledardebatten – finalen på riksdagsvåren – i mitten av juni var en tillställning utan riktig nerv och hetta. Den speglade väl att det just nu i det politiska Sverige råder en allmän otydlighet i vad partierna vill och de riktigt klara konfliktlinjerna lyser också med sin frånvaro. Inget parti – varken i regeringsställning eller opposition – lyckas riktigt positionera sig och väljaropinionen förblir tämligen stabil. Detta framgår också av olika opinionsmätningar, och särskilt då den halvårsvis återkommande stora partisympatimätningen från Statistiska centralbyrån, SCB, som kom 31 maj är överlägset mera pålitlig än alla andra mindre och kommersiellt finansierade opinionsinstituts mätning om vad svenska folket tycker om de politiska partierna i regeringen respektive oppositionen. De sistnämna har – för den som tagit del av dessa i de stora tidningsdrakarna Dagens nyheter, Svenska dagbladet m fl – bibringats intrycket att den borgerliga oppositionsalliansen skulle vara klart större än den Löfven-ledda s-mp-regeringen ihop med stödpartiet Vänsterpartiet. Men som SCB-mätningen med runt 5000 tillfrågade visar så är det alls icke fallet. Tvärtom så leder vänstersidan med runt 3 procent i opinionsstöd. Och av beprövad erfarenhet vet vi att SCB nära nog alltid i sina mätningar brukar ha bäst träffbild i förhållande till resultaten i svenska riksdagsval. Så det finns goda skäl att också nu tro på SCB och det faktum att dess resultat visar att opinionen i Sverige – mitt i mandatperioden - ligger i stort sett lika med valresultatet. Och att det som hänt och är värt att notera är att det högerpopulistiska Sverigedem, SD, inte växer längre utan krymper lite sakta samt att Kristdemokraterna, KD, nu ligger ännu lite risigare till (klart under riksdagsspärren på 4 % i stöd). Det senare innebär i praktiken att den borgerliga fyrpartialliansen därmed samlat har blivit svagare om det vore riksdagsval nu i Sverige. Socialdemokraterna skulle – om det vore val nu – hamna någonstans runt 29 – kanske 30 – procent (= nära valresultatet 2014), miljöpartiet krympa en hel del och vänsterpartiet däremot sannolikt öka sin representation något i Sverige riksdag medan t ex KD skulle åka ur och deras runt 3 procent i väljarandel vara bortkastade röster för borgerliga alliansen. Så något direkt lyft har det ju inte blivit för Stefan Löfven och hans s-mp-regering utan i huvudsak på stället marsch. Men ska den trenden vändas – trots att Sveriges ekonomi växer med 4 proc. och arbetslösheten sjunker och jobben blir fler – så krävs att regeringen vågar lite mer och vågar satsa lite tuffare på bostadsbyggande, utbildning för arbetslösa och unga samt måste visa att man klarar utmaningarna som följer med migranterna som kommit till Sverige. Och det lär behöva ske kraftfullt i kommande höstbudget om det ska hinna få genomslag om två år. SCBs stora mätning i slutet av maj 2017 lär då bli en än tydligare indikator på om regeringen Löfven lyckats eller misslyckats att lyfta för att kunna klara ett omval hösten 2018. Oppositionens förhoppningar om att kunna ta över finns givetvis också där men i nuläget har de nödgas skriva ner dessa något, som den färska stora SCB-mätningen visar. De hade nog hoppats och trott – med tanke på andra, mindre opinionsmätningar de senaste månaderna – att de låg lite bättre till än de faktiskt nu gör. Samma sak gäller missnöjespartiet SD på yttersta högerkanten som inte längre växer utan nu har börjat krympa gradvis men tydligt. Några aktuella och för Sverige viktiga avgöranden i närtid är regeringens åtstramningspaket för att minska antalet asylsökande, hur det går med britternas folkomröstning om eventuellt EU-utträde nu i midsommar och om Sverige den 28 juni lyckas eller misslyckas med att i FN-generalförsamlingens omröstning ta sin in och bli en av fem nya medlemmar i FNs säkerhetsråd för perioden 2017-2018. En framgång här skulle förvisso bli en fjäder i hatten för Stefan Löfven och hans rödgröna regering. Men någon praktisk konsekvens i väljaropinionen skulle det däremot inte få. Robert Björkenwal; robert.bjorken@telia.com (Publiceras också i några tidningar, bl a Östra Småland 21/6)

Thursday, May 19, 2016

Krisande mellaneuropeisk socialdemokrati med Tyskland och Österrike som exempel

Som bekant mår inte europeisk socialdemokrati särskilt bra just nu. Det gäller bl a i Storbritannien, i Danmark, Nederländerna, Tyskland och Österrike. Och någon bra strategi verkar för stunden heller inte finnas om hur man ska ta sig ur denna opinionsmässiga svacka. I Österrike har socialdemokratiska partiet SPÖs partiledare och förbundskansler Werner Faymann nyligen lämnat båda dessa poster efter en djup politisk kris i spåren av det växande stödet för högerpopulistiska och främlingsfientliga FPÖ. Tills vidare leds Österrikes s-parti SPÖ av Wiens populära borgmästare Michael Häupl. Ny ordinarie SPÖ-ordförande och förbundskansler blev klart den 19 maj då statliga järnvägschefen Christian Kern tillträdde och genast självkritiskt konstaterade att "människor brinner inte för kompromisser, utan för klara ståndpunkter". Återstår att se vad det innebär och om Kern är mannen att rädda SPÖ. Det kan dock inte uteslutas helt att nuvarande krisläge i Österrike senare kan leda till ett nyval Och då är den andra och avgörande omgången i det österrikiska presidentvalet den 22 maj en viktig faktor. Risken här är betydande att den av tradition “cermoniella” presidentposten då kan gå till högerpopulistiska FPÖ - om nu inte de grönas motkandidat (en pensionerad professor) förmår samla tillräckligt med röster för att vinna den kampen. I Tyskland – där socialdemokraterna SPD ingår i Merkels koalitionsregering – krisar också partiet och allt ihärdigare rykten sprids om att SPD-ledaren och vice förbundskanslern Sigmar Gabriels planerar att kasta in handduken som partiledare. Och den som då pekas ut som hans efterträdare är Hamburgs rätt populära borgmästare Olaf Scholz. Som SPDs kandidat som förbundskansler till kommande förbundsdagsval 2017 utpekas EU:s parlamentspresidenten Martin Schulz vara den som anses mest lämplig och valbar i kampen mot CDUs Angela Merket (om hon nu sitter kvar en period till som CDU-ledare). De allt sämre opinionssiffrorna för SPD är bakgrunden till de här personförändringarna som nu troligen är nära förestående i Tyskland. Utåt har dock Sigmar Gabriel hittills dementerat alla sådana medierykten men däremot medgett att det är alarmerande när bara 32 procent av de tyska medborgarna anser att SPD har kompetens och handlingsförmåga nog att bygga ett rättvisare Tyskland. “Siggi” Gabriel menar också att det här starka förtroendetappet för SPD är ett “existentiellt hot” mot partiet och bl a kräver åtgärder på skatteområdet för större rättvisa mellan beskattningen av löneinkomster och kapitalinkomster. Ett förslag i den riktningen väntas också ingå i SPDs kommande valprogram inför 2017 års förbundsdagsval. I detta ligger också ett medgivande om att de misstag som gjordes på skatteområdet under den tidigare SPD-ekonomiministern Peer Steinbrück (var också partiets kanslerskandidat i förra förbundsdagsvalet) nu måste rättas till. “Småfolkets” och “arbetets intressen” måste få en tydligare roll i partiets profilering inför kommande förbundsdagsval. Något som också framgick på en nyligen genomförd SPD-konferens i Berlin. Partiet måste,menade SPD-ledningen, förnya sig så att man återtar och stärker sin profil som ett “arbetets parti”. Återstår att se vad detta sedan i praktiken innebär – bl a tappet till det främlingfientliga populistpartiet AfD kan stoppas - när den strategi ska konkretiseras på olika politikområden. Och hur det går i kommande delstatsval och hur förtroendesiffrorna blir i kommande stora opinionsmätningar. Men ostridigt är att SPD-ledarens roll är allt annat än trygg och säker så länge opinionssiffrorna inte blir bättre för SPD – och inför det dryga år som återstår till nästa förbundsdagsval. Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com (Publicerad i bl a Gotlands tidningar 19 maj, Folkbladet i Västerbotten 20/5-16, Östra Småland 24/5 m fl)

Thursday, April 28, 2016

Krafttag och en nysatsning krävs nu om arbetsmiljön

Regeringen Löfvens satsningar på att ta fram en modern och för dagens och morgondagens arbetsmarknad anpassad arbetsmiljöstrategi kan inte annat än välkomnas. Efter 40 år behöver nu hela arbetsmiljölagen ses över och förnyas så att inte bara den fysiska utan också den sociala och psykologiska arbetsmiljön omfattas av lagen. Polis och rättsväsende måste börja ta arbetsmiljöbrotten på större allvar. För att ge såväl polis som åklagare möjligheten att på ett seriöst sätt kunna utreda dessa behöver den i dag gällande preskriptionstiden på två år för arbetsmiljöbrott förlängas till minst fem år. I den arbetsmiljöstrategi regeringen tagit fram är en bärande tanke nollvisionen mot dödsolyckor där branscherna bygg, jord- och skogsbruk, tillverkningsindustri och transporter varit de hårdast drabbade. Fortfarande omkommer mellan 40 och 50 personer årligen i olyckor på arbetet. Arbetsmiljöverkets statistik för 2014 visade över 115 000 rapporterade arbetsskador. Av dessa var 30 000 så allvarliga att de ledde till sjukfrånvaro och 12 000 drabbades av sjukdomar förorsakade av arbetet. Ovanpå siffrorna kommer ett svårberäknat mörkertal då småskador och de mer svårbestämda av arbetet förorsakade sjukfrånvaro knappast rapporteras. De sjukfall som i dag visar alarmerande och snabbt stigande siffror är psykiska åkommor. Även om en del av de ofta tung och fysiskt slitsamma arbetsmiljöer som ger belastningsskador finns kvar har stora delar av arbetslivet förändrats. Allt fler (särskild unga) arbetar under osäkra anställningsformer och i allt fler arbeten med otillräcklig bemanning ökar stressen och känslan av att aldrig riktigt räcka till för att själv uppleva att man gör ett fullgott arbete. För allt fler ligger kravet på att vara ständigt uppkopplade och nåbara via en smartphone som en tung stressfaktor. I många så kallade kontaktyrken som inom vård, skola och omsorg är den stigande underbemanningen tyvärr mer regel än undantag. Risken att drabbas av utmattning, att gå i väggen, drabbas av allvarliga sömnbesvär eller andra psykiska skador har mångfaldigats. Och i spåren av detta följer en växande andel långtidssjukskrivna. I regeringens nya arbetsmiljöstrategi har det regelverk som styr kravet på en väl utformad psykosocial arbetsmiljö med rätta fått en central roll. Sedan april i år gäller nya av Arbetsmiljöverket utfärdade föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö. Reglerna ger tydlig vägledning om arbetsgivarens ansvar att se till att ledning och styrning fungerar så att psykiska skador inte uppstår, att kommunikationen med arbetstagaren fungerar, att den anställde känner delaktighet i besluten och att det även för den anställde finns ett eget handlingsutrymme. Den nya föreskriften berör också krav på rimlig fördelningen av arbetsuppgifter och att resurser och ansvar står i proportion till arbetsuppgiften. Att få en modern och för framtidens nya arbetsmarknad anpassad arbetsmiljölag är till gagn för både arbetsgivare och fack. Betydelsen av det förebyggande arbetet och skyddsombudens verksamhet går i sammanhanget inte att övervärdera. Friska arbetstagare som känner arbetsglädje är framtidens bästa möjlighet att öka produktiviteten. Samtidigt med satsningarna på arbetsmiljön måste också sanktionerna mot de arbetsgivare som bryter mot regelverket skärpas. Enligt LO/TCO rättsskydd går det i dag gå knappt att få en arbetsgivare fälld ens för dödsfall vid arbete. Och det finns inte en enda dom mot en arbetsgivare för att arbetsmiljön på arbetsplatsen förorsakat sjukdom – varken för fysisk eller psykisk skada. Att polis och åklagare i dag inte ens tar upp andra brott mot arbetsmiljölagen än sådana som rör allvarlig kroppsskada bottnar i, dels den korta preskriptionstiden, dels i de ofta mycket komplicerade utredningar som krävs. Här krävs både för uppgiften lämplig kunskapspåfyllnad för polisen och en rimligare preskriptionstid än i nuläget. Att i grunden utreda brott mot arbetsmiljölagen tar mer än de två år åklagaren i dag har på sig för att hinna väcka åtal. Vad Sverige nu behöver är en bred och uthållig offensiv satsning på arbetsmiljön och på det goda arbetet, och där arbetstagarna betraktas som verksamhetens viktigaste tillgång och inte som en förbrukningsvara vilken som helst. Robert Björkenwall tillsammans med Jaan Ungerson PS. Kolla gärna på SVT Play SvT-Uppdrag Granskning reportaget 20 april om Mall of Scandinavia-bygget av Peab och med mängder av skumrask-underentreprenörer. Fy sjutton så uselt det funkar med alla dessa stora upphandlingar och ren utsugning av arbetskraften i slarv, fusk och trakasserier av dem som vill hävda sin fackliga rätt. En lagstiftning om lagstadgad skyldighet för att bara entreprenörer som har kollektivavtal ska få anlitas vid olika upphandlingskontrakt och en lagstadgad skyldighet för huvudentreprenören som ska sköta ett bygge vore ett absolut minimum för att städa upp lite i denna allt mera försumpade bransch. Sannolikt också en alllmängiltighetsförklaring i branscher som byggen, åkeri/landsvägstransporter, vilket ju t ex Finland har. Och Holland har t ex klart bättre regelverk mot missbruk och dumping inom åkeribranschen. Hur naiva får vi vara här? Ett tuffare agerande också i vårt "vill bara snällast i klassen EU-land" vore på sin plats! (Publicerad i bl a Östra Småland 30/4, Hälsninglands fyra tidningar 10/5 m fl)

Thursday, April 07, 2016

Panama-pappren och de rika och superrikas skatteflykt

Nu har åter en jätteskandal med mängder av fakta och uppgifter om gigantiska skatteundandraganden avslöjats i olika internationella medier. De bygger på läckta uppgifter från någon som fått dåligt samvete i Panama-baserade advokatfirman Mossack Fonseca och nu olika medier allmänt går under beteckningen ”Panama Papers”. Avslöjandet ger en fullödig inblick i en verksamhet där advokatbyråer, affärsbanker som ex.vis Nordea och andra samarbetat och samarbetar ännu (?) med narkotikakriminella gangsters, vapenhandlare, idrottsstjärnor, Fifa-funktionärer och toppolitiker i olika länder som alla via skräddarsydda brevlådeföretag smitit undan beskattning. En skandal som med rätta skapat stora rubriker och upprörda känslor i många länder. Den argentinske fotbollsstjärna Lionel Messi är bara en av många som är med i den här härvan av skatteflyktsaktiviteter. När det gäller den politiska sfären är det ungefär 130 personer inblandade, flera av dessa högt uppsatta ministrar, statsministrar, presidenter m fl som ingår bland Panama-firman Mossack Fonsecas klienter. Och där har sökarljuset riktats mot bland annat Islands statsminister Sigmundur Davíð Gunnlaugsson och hans fru, den saudiske kungen Salman bin Abdul Aziz samt den ukrainske presidenten Petro Porosjenko. Bara för att nu ta några exempel. Hemliga mångmiljonaffärer avslöjas också för personer som tillhör den ryske presidenten Vladimir Putin närmaste krets. Frågan har på Island redan med skärpa rests om landets statsminister Sigmundur Davíð Gunnlaugsson alls kan sitta kvar efter det här avslöjandet. Krav på nyval restes snabbt, liksom krav på hans avgång. Och kommer han också att så göra eftersom hans situation blivit ohållbar p g a sina egna och sin frus skatteflykt. Förtroendet är förbrukat. Det behövs dock ingen större fantasi för att räkna ut att vissa, såsom Putins nära omgivning som är inblandad i den här härvan, kommer att hävda att det här är en från utlandet orkestrerad informationskampanj för att ytterst har sin udd riktad mot Putin själv. En talesman för den ryska regeringen har redan hunnit kommentera att det rör sig om ”västvärldens giftinjektioner” och som är riktade mot landets president. Och något annat är heller inte att vänta från det hållet. Men inget av det här nu avslöjade kommer väl som någon större överraskning. Undantaget då kanske den stora omfattningen, större än förutsett. Men annars är det knappast någon nyhet att brott som skatteflykt är en välkommen inkomstkälla inte bara för den nu misstänkta advokatbyrån Mossack Fonseca i Panama utan även för diverse inblandade banker i den här härvan av översmarta skatteflyktingar. Av dessa och andra tidigare läckta dokument vet vi nu att ungefär 50 miljarder kr årligen undanhållits från skatt av svenskar. Och i bästa fall leder det här nu till att ännu fler än hittills begär självrättelser hos Skatteverket för tidigare obeskattade tillgångar i olika skatteparadis och dolda bankkonton som Nordea och andra banker i samverkan med advokatfirman Mossack Fonseca fifflat undan. Avslöjandena nu erbjuder det här ett gyllene tillfälle för inte minst socialdemokratiska politiker i olika europeiska länder att nu gå på offensiven och göra vad de kan för att på bästa möjliga sätt täta igen skattesmitarnas möjligheter att gå runt den gällande skattelagstiftningen Och ju snabbare man reagerar, desto bättre. Utöver en effektivare nationell lagstiftning och skattekontroll krävs också ett globalt förbud mot skattesmitande brevlådeföretag och stiftelser och vars ägare alltför länge tillåtits förbli anonyma. Exempelvis har redan den tyske vicekanslern och tillika SPD-ledaren Sigmar Gabriel snabbt gått ut och kraftfullt kritiserat ”de superrikas girighet” och betecknat deras samarbete med bank- och finanssektorn som en ansvarslöshet och varande helt oacceptabel. Dessa förhållanden – om de tillåts fortgå – bidrar, enligt Gabriel, till att förtroendet för demokratin som helhet undergrävs. Sveriges regering borde – och så har delvis redan finansminister Magdalena Andersson också gjort - inte vara sena att hänga på här och tillsammans med Tyskland och andra se till att vi får ett slut på dessa skatteflyktsaktiviteter från de superrikas sida. Robert Björkenwall(robert.bjorken@telia.com) (Publicerad i Östra Småland 6 april 2016,Folkbladet Västerbotten 8/4-16, Arbetet 8/4, Sundsvalls tidning 28/4 m fl)

Saturday, March 12, 2016

Nytt, reviderat EU-utstationeringsdirektiv i process men djävulen bor i detaljerna

Om en bra början men nya EU-utstationeringsdirektivet är ännu inte helt hemma och djävulen bor alltid i detaljerna: EU-striden om utstationerade arbetares villkor i Sverige inte är över. Ännu.Trots att EU-kommissionen häromdagen (början av mars) kom med ett glädjande och för svensk arbetsmarknad gott besked om att lika lön för lika arbetet – inte bara minimilön – ska gälla. Detta kan och ska tolkas som ett indirekt erkännande att svenska kollektivavtal och vår arbetsmarknadsmodell ska kunna tillämpas även för utländsk arbetskraft verksam i Sverige (= utstationerad arbetskraft). Och detta besked går dessutom på tvärt mot vissa av de borgerliga partierna i Sverige som ju gärna försvarar låglönedumpning och lagstadgade lägstalöner. Men EU-kommissionens nya förslag till ett förbättrat så kallat utstationeringsdirektiv är en glädjande framgång för Sverige. Alltså villkor för EU-medborgare som jobbar i ett annat land, blev inte fullt så brutalt nyliberalt, som man kunnat tro av tidigare kända läckor om det första förslaget. Bra det. Kommissionens nya tongångar går faktiskt att tolka som ett hyfsat klart ställningstagande för lika lön för lika arbete ska gälla, inte bara minimilöner som gäller nu. Håller det vad det lovar så innebär det att svenska kollektivavtal kan tillämpas här även för utstationerad, utländsk arbetskraft i Sverige och att därmed kärnan i den svenska modellen får ett erkännande av EU-kommissionen. Det är – också viktigt – dessutom inte heller inte längre tal om att konflikträtten ska inskränkas för fackföreningarna som vill hävda kollektivavtalsrätten. Dock bor djävulen alltid i detaljerna – som i alla europeiska EU-snåriga, juridiska texter – och kryphål och frågetecken finns ännu kvar som behöver rätas ut. Hur mycket ska staten trots allt lägga sig i lönebildningen? Och i vilka lägen kan EU-domstolen – jfr den hårt kritiserade Laval-domen m fl - kunna tänkas gripa in för att besluta om lönenivåer? Och betänkt följande: direktivet gäller bara för arbetstagare, inte ex.vis en polsk byggnadsarbetare som kommer med polsk F-skattesedel som uppdragstagare. En sådan F-skattare omfattas och kan få hur låg lön som helst och betalar sin skatt i Polen för jobb i Sverige. Nå, så här långt är det som nu framkommit ett klart steg i rätt riktning. Men en annan sak är att det ännu är för tidigt att ropa hej förrän man kommit helt över bäcken. Ty nu ska EU-kommissionens förslag ut på remiss fram till årsskiftet 2016/2017 och sedan fastställas av ministerrådet. Vad vi fram till dess kan vänta är en rejäl strid framförallt med åtta östeuropeiska länder, som ju står för den absoluta merparten av de mer än två miljoner utstationerade i väst. Länder som Polen, Ungern, Slovakien och övriga i östra EU kan förväntas slåss för att behålla de nuvarande reglerna, som under det årtionde som de gällt öppnat för omfattande lönedumpning, rent kriminell uthyrning av arbetskraft med fejkade lönevillkor och oförsäkrade arbetare som varit utsatt för ett växande antal allvarliga och ibland dödliga olyckor på svenska och andra västliga EU-länders arbetsplatser. Mot dessa östliga EU-länder står Sverige och ett halvdussin, andra västeuropeiska EU-länder som – med varierande styrka och övertygelse – står för att starka löntagare via sina fackförbund och motsvarande, ansvarstagande arbetsgivare som också krävs för att det ska bli ordning och reda på arbetsmarknaden. Lägg så till detta den nya problematiken med den i stora stycken krisartade flyktingpolitiken som är på – och delvis redan så har – väg att skapa en växande, djup klyfta mellan östra och västra Europa. I förlängningen – om EU-länderna inte förmår samla sig till gemensamma lösningar – kan den leda till att hela unionen och dess Schengen-samarbete faller i bitar. Och vad händer här om Storbritannien – i kommande folkomröstning om Brexit – skulle gå ur EU!? I ett sådant läge kan faktiskt inte uteslutas att tidigare och sämre förslag till utstationeringspapper åter kan komma att halas fram – och då är den svenska arbetsmarknadsmodellen plötsligt hotad igen. Statsminister Stefan Löfvens första kommentarer om EU-kommissionens nya och förbättrade förslag har hittills gått ut på att det är en seger för Sverige. Ungefär samma tongångar har kommit från centralt fackligt håll. Men vi får här komma ihåg att en lång remissomgång återstår och att dragkampen inom EU om vad som ska gälla för de utstationerade arbetstagarna ännu knappt har börjat. Och Löfven inser också detta. Det framgick inte minst av det tal han höll inför sessionen med Europaparlamentet i Strasbourg häromdagen – och då han kom med en inbjudan till ett särskilt socialt toppmöte i Sverige 2017 om rättvisa, socialt rimliga villkor på arbetsmarknaden. Bra det, tyder på att svensk ka socialdemokrati nu är på väg att lämna sin tidigare roll om att vara bäst och snällast i EU-klassen och inte längre utan vidare bara sväljer mer eller mindre tokiga EU-direktiv. Bra således att svenska regeringen steppar upp och börjar inta en mer offensiv hållning. Vi får ingenting gratis i det dimmiga skymningslandskap som just nu råder i Europa. Märks ju inte minst vad gäller relationerna och EUs minst sagt mjuka förhandlingsstil visavi den allt mera auktoritärt, mänskliga rättigheter nertrampande och diktatoriskt styrda Turkiet och den flyktinguppgörelse som är på väg. Vår modell med kollektivavtalsreglerade villkor på svensk arbetsmarknad är något vi har all anledning att vara stolta över. Den både kan och ska vi också ta kamp för och se till att hävda med kraft om EU-byråkrater och EU-kommissionsfolk som långtifrån alltid förstått och förstår att den inte är till salu. Men som den senaste tidens inhemska debatt visat så måste Löfven och hans regering inte bara slåss i Bryssel och Strasbourg utan har även en front på hemmaplan att fajtas emot. Ty några av de borgerliga partierna agerar särskilt militant här hemma för både begränsningar i konflikträtten och att politikerna, inte arbetsmarknadens parterna, ska kunna gå in och lagstiftningsvägen börja sätta en del löner. Men den här striden – på både fronterna – ska Löfven och hans regering ta och göra det med övertygelse och gott självförtroende. Och det är också vad Sveriges löntagare förväntar sig av regeringen. Robert Björkenwall

Monday, March 07, 2016

Finland: skarpt läge för regeringen och för finsk arbetsmarknad

I finsk ekonomi råder nära nog nolltillväxt, arbetslösheten pendlar runt 9,5 procent av arbetskraften, den borgerliga, Sipilä-ledda regeringen blir allt mera impopulär. Det största oppositionspartiet socialdemokraterna, SDP, växer i opinionen och är nu landet största parti samtidigt som det högerpopulistiska Sannfinländarna – med i regeringen – har rekordlåga opinionssiffror på 9 procent i stöd. Och på finsk arbetsmarknad råder skarpt läge med hotande tvångslagar med försämrad sjukersättning, kortare semester m m. Något som de fackliga organisationerna är djupt kritiska emot och i stället försöker hantera avtalsvägen. Så för stunden är dessa tvångslagar vilande i väntan på att arbetsmarknadens parter ska bli ense om en annan och bättre lösning förhandlingsvägen. En lösning som också den i praktiken innebär en intern devalvering – minskade lönekostnader – som en väg ur nuvarande ekonomiska kris. Alternativet med en rörlig växelkurs finns inte eftersom Finland – i motsats till Sverige – ingår i euro-systemet och därför inte kan gå vägen över ett minskat värde på sin egen valuta. Finska folket hade nog hellre sett – i nuläget – att Finland aldrig gått med i EUs valutaunion euron. Och de fick heller aldrig – när beslutet togs för många år sedan - folkomrösta om saken i motsats till Sverige. Nå, nu finns ett preliminärt avtal mellan de centrala fackliga organisationerna och arbetsgivarna om att öka årsarbetstiden med 24 timmar med tre färre lediga dagar och att det inte blir några löneökningar alls de kommande tolv månaderna. Om den här centrala uppgörelsen verkligen genomförs beror på hur de olika fackförbunden ställer sig till den. Hittills har dock akademikerfacket Akava och tjänstemannafacket STTK godkänt detta “konkurrenskraftsavtal” medan finska LO, FFC, har en betydande minoritet med hittills runt 400 000 löntagare från olika branschförbund som säger klart nej till det här “interna devalveringsavtalet”. Det är runt 40 procent av FFC-förbundens medlemmar. Nej har hittills Byggnads, Livsmedelsarbetarna, Bil- och transport samt det stora Servicefacket PAM (drygt 200 000 medlemmar) sagt nej, och det har fått finska LO/FFC-ordföranden Lauri Lyly att redan konstatera att det är “en mycket stor del av FFC-familjen som inte godkänner avtalet” samt att även kostatera att “jag förstår dem nog”. Även finska Metall har låtit meddela att dess förbundsstyrelse är ytterst kritisk till avtalet eftersoom det “skär ensidigt i löntagarnas inkomst, försämrar köpkraften” och i praktiken “överförkostnader från arbetsgivarna till arbetstagarna”. Och PAM-fackets ordförande Ann Selin konstaterade att “styrelsen ser som en omöjlighet ur låglönebranschens synvikel”. “Vårt förtroende både för regeringen och arbetsgivarna är svagt” och eftersom vi är landets största fackförbund så betyder vårt nej att “att avtalets grundvalar skakar”. Det är med andra ord ännu högst oklart om hur det till slut går med det här krisavtalets överlevad, om det blir verklighet eller inte. Möjligen möjligen ändå ja men då ytterst knappt eftersom oppositionen mot det är betydande på finsk arbetsmarknad. Och särskilt så bland det stora låglönekollektivet på finsk arbetsmarknad. Till kritikpunkterna mot avtalet hör också att det i det mera finstilta delarna finns formuleringar som öppnar för oorganiserade företags möjligheter att i praktiken plocka bort minimiskyddet för löntagare och det vore att “öppna Pandoras ask”. Om krisavtalet nu ändå överlever, så lär det inte ske med mindre än att det då villkoras med krav på motprestationer – läs andra kompensationer via regeringens budget (läs förslag om skattelättnader i sommar) – på den nu så impopulära regeringen. Och att dessa då tydliggörs av den finska statsministern Sipilä, centern, och finansminister Stubb, samlingspartiet. Den senare är i nuläget mest utsatt för kritik från breda lager av Finlands folk. Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com